Jag tror att de flesta kan känna igen sig i att det finns en del saker vi är stolta över och andra saker vi inte gärna pratar om. Vissa händelser kan göra för ont att tala om eller så upplever vi skam för dem. Lägg då till att för en del som är uppvuxna i en frikyrklig eller väckelsekristen rörelse, kan glädjen över sammanhanget vara stort men det kan även finnas erfarenheter som har skapat sår. Det är mycket i arvet från frikyrkan som är gott och som har bidragit positivt till demokrati och samhällsutveckling. Både Joel Halldorf och Arne Rasmusson hänvisar i sina artiklar till den första baptistförsamlingen som grundades 1848 och där alla medlemmar, både kvinnor och män, fick lika rösträtt. Församlingens grundare F O Nilsson författade Borekullabekännelsen som beskriver församlingens syn i olika frågor. Där kan vi läsa “På församlingens anförda mötes skola alla angelägenheter, så widt sig göra låter, genom röstning afgöras. Wid röstningen hafva alla medlemmarna lika röster.”
Det dröjer alltså 73 år innan samma rösträtt gäller för män och kvinnor i Sverige.
Men även en varm väckelsekristen rörelse har berättelser som innehåller sår och utanförskap. Som Jakob skriver i sitt brev “Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder.” (Jak 3:10). Väckelserörelsernas framåtanda och iver att bryta ny mark tenderar ibland att helt kapa den gren man sitter på. I mina kyrkohistoriska studier minns jag när en av mina lärare sa att för vissa betraktades en väckelserörelse som en destruktiv sekt, för andra som en nödvändig förnyelserörelse inom kyrkan.
Som den romerska guden Janus hade två ansikten, har vi människor alltså en dubbel natur. Vi har en benägenhet att synda och leva för oss själva, men som kristna vill vi samtidigt sträva efter att leva för Gud och andra människor.
Paulus skriver om de andliga gåvorna i 1 Korintierbrevet 12 att vi har fått del av samma ande men olika gåvor. Han gör en liknelse med kroppen, att den består av många små och stora delar men att alla behövs. Han nämner till och med att de delar av kroppen som verkar svagast är de mest nödvändiga. Delarnas uppgift är att ha omsorg om varandra. Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den (vers 25–26).
Det går helt enkelt inte att beskriva en historisk väckelserörelse som alltigenom bra eller dålig. Så kommer vi antagligen i framtiden se tillbaka på den kyrka som verkar i dag med alla dess olika förnyelserörelser.
Låt oss lära oss av historien där det blivit fel. Men det får inte stanna där utan vi ska samtidigt vara frimodiga i det Kyrkan faktiskt gör bra!
Det är vad vi vill skriva om i detta nummer – väckelsekristendomens dubbla ansikte.
