Den ödesmättade känslan växte för varje kväll när nyhetsrapporterna sammanfattade dagens händelser och brändernas utbredning. I skrivande stund händer det just igen. Nu är det Gislaved som härjas.
Att vi människor skulle kunna förändra den grundläggande betingelsen för hela vår existens är något så stort att det är ofattbart. Ändå är den seriösa forskningen överens om att det är vad som har hänt.
Utvecklingen ställer en mängd frågor, och det är lätt hänt att man drunknar i dem. Vi kastas mellan förslag på extrema åtgärder, som att med tvångsmetoder begränsa antalet barn per person, och längtan efter att rulla över på andra sidan och somna om, och låta allt fortgå som vanligt – så kanske det är över när vi vaknar.
Och hela tiden, medan vi diskuterar eller prokrastinerar, stiger temperaturen. Långsamt, tyst, obevekligt.
Den kristna traditionen får ibland bära skuld för läget – en tro som sätter människan i centrum och hävdar att hon ska härska över allt skapat kan användas, och har använts, som ursäkt för rofferi och exploatering.
Men det är långt ifrån hela sanningen om kyrkans relation till skapelsen. Andreas Nordlander gör en genomgång av tidiga kyrkotraditioner och hittar en vördnad för skapelsen som kan hjälpa oss tillbaka till ett förhållningssätt som förvaltar utan att fördärva.
Pekka Mellergård beskriver det samlade forskningsläget i klimatfrågan just nu och berättar om FN:s klimatpanel IPCC och deras arbete. En del av det globala arbetet finns också beskrivet i FN:s globala mål, Agenda 2030, som syftar till gemensamma förändringar för att skapa hållbarhet. Fredrik Wenell skriver om agendan, och om vad som saknas för att den ska kunna förverkligas. Sara Wrige har träffat några av de eldsjälar som arbetar för en förändring med sin tro som drivkraft, och den engelska teologen Margot Hodson beskriver vad som behövs för att finna ett hopp som består.
I tider av stora kriser förändras också konst och litteratur. Johannes Roswall skriver om genren post-apokalypser, och hur berättelser hjälper oss att hantera vår oro.
Med detta brännande tema tackar jag också för mig som redaktör. Det har varit oerhört intressant och roligt att få arbeta med Nod denna korta tid. Från och med nästa nummer tar Johan Winbo över som redaktör, och jag önskar honom lycka till i ett givande och kreativt jobb.
Carolina Klintefelt
Redaktör
