Klockan 12.00 i tisdags tystnade Sverige. Just den dagen var jag i fjällen, och jag erkänner – jag var inte alls beredd. Solen sken och jag var strängt upptagen med att armbåga mig fram i kön till gondolen. Det är en sådan där sittlift som ser ut som ett ägg och rymmer ett gäng personer.
När liftpersonalen ropade ut att de snart skulle stanna liften för att hedra offren efter skjutningarna i Örebro hann jag tänka att jag hoppades att vi skulle hinna upp innan. Jag ville gärna ha min tysta minut med utsikt över berget.
Jag vet att det låter egoistiskt, men jag var liksom helt uppe i min härliga skiddag. Min hjärna var inställd på höjdmeter och fart och ville inte riktigt ta in allvaret. Sedan klev vi på liften.
Vi blev riktiga människor som faktiskt brydde oss om varandra och världen.
— Malin Aronson
Ungefär tjugo meter före avstigning stannade den. Motorn slutade surra och allt blev tyst. Till och med barnen i familjen som satt mitt emot oss, de som just tjatat om varm choklad tystnade. Också min speedade skidhjärna blev stilla och jag blev extremt närvarande i stunden. Jag var där, i vördnad och respekt över liv som gått förlorade. I gemensam sorg över att så många mist någon de älskade. Över att skolskjutningar kan inträffa, även i Sverige.
I efterhand är jag glad att jag fick uppleva den där minuten instängd på två kvadratmeter tillsammans med främlingar. Alldeles nyss hade vi varit åtta skidåkare, maskerade från topp till tå mot snön och varandra. I pjäxor, hjälmar och varma, vattenavstötande funktionskläder.
Alldeles nyss hade vi irriterat oss lite på varandras dåliga kömoral och på snowboardåkarna som alltid är i vägen i backen. Nu var det som att vi klädde av oss skydden och allt trams och förenades i vår mänsklighet. I kampen mot våldet och för kärleken. Vi blev riktiga människor som faktiskt brydde oss om varandra och världen. Vi drog upp skidglasögonen på våra hjälmar så att våra ögon syntes. Sedan satt vi bara där.
När liften började åka igen var jag uppfylld av en ny känsla. Känslan av att jag under en minut fått se hur vackert vi människor egentligen är funtade. Att Gud faktiskt har lagt ned lite av sitt goda i oss. Vi har förmågan. Visst trasslar vi ofta bort det goda. Vi stänger in det i hjälmar och uniformer, titlar, stress, missförstånd och oförlåtelse. Men under den där minuten kondenserades det gudomliga, kärleken i oss och läckte ut i gondolen.
En minut är inte lång tid, ändå gjorde den något med mig. Jag fick hopp. Hopp för min egen egoism och hopp för världen.
