Brukar du som jag tänka på lärjungen Tomas som den som tvivlade? Vi borde i stället kalla honom Tomas den troende.
När Jesus fick bud om att hans vän Lasarus var döende så hade han just flytt från Jerusalem för att undvika att bli dödad. Jesus ord skapade verkligen reaktioner! Lasarus bodde nära Jerusalem och att gå för att hjälpa honom verkade för lärjungarna som rena rama självmordet. När Jesus ändå bestämt sig för att gå visades Tomas tro i orden; “låt oss gå med för att dö med honom.”
Tack Tomas och biskop Mariann för att vi får ta rygg på er.
Vår kultur fostrar oss till konsumenter som vill få så mycket som det går för så lite som möjligt. Om det så är abonnemang eller vänner som vi går back på så bör vi ta ansvar och byta till bättre. Blir det för dyrt kapar vi bandet. Ur det perspektivet verkar Tomas tro vara en dålig deal han borde lämnat. Men tron är mer en överlåtelse, som ett förbund. Det är därför den blir starkare när den kostar, den som älskar vill offra sig. Tron leder till gemenskap, även om det handlar om att lida tillsammans.
Jag ser Tomas sätt att tro hos Biskop Mariann Edgar Budde när hon predikade för nytillträdde president Donald Trump. Hon skulle kunna ha sagt det man borde, men hon vädjade om barmhärtighet mot de utsatta som kommer få det ännu tuffare med Trumps politik.
Både biskopen och Tomas visade att man inte behöver vara varken peppad eller stark för att tro. Tomas ton var ödesmättad och krass. Mariann lät lite skör och såg tunn ut med sin kortklippta frisyr där hon stod framför maktens hav av bredaxlade kostymer, tupéer och färgglada fruar. Hon visste såklart att hennes ord skulle leda till lidande och döden för hennes karriär, i alla fall som presidentpredikant.
[ Omtalade biskopen tänker inte be om ursäkt efter ord till Trump ]
Trons människor inspirerar mig och hjälper mig att se lite tydligare.
Visst är det trevligt att vara omtyckt men om priset är min själ och att lydigt ställa sig i ledet så kostar det för mycket att bli en i mängden. Om jag som kristen aldrig går i otakt med makten, om det aldrig uppstår skav mot en värld som går sin egen väg så måste jag fråga om mig om jag inte tappat formen och riktningen.
Visst är det uppmuntrande att vara i kyrkan när man är omgiven av människor som lovsjunger och ber. Men det är mer som att stå i folkhavet på en konsert än att välja väg, där behövs inte mycket tro för att följa troget. Det är i vardagens värld som trons väg blir smalare och kostnaden går upp. Tack Tomas och biskop Mariann för att vi får ta rygg på er.
