Jesu liknelse om den barmhärtige Samarien är välkänd. Jag kommer nu att visa ett sätt som man kan läsa texten på:
Vi börjar med mannen som blir överfallen i berättelsen – det är du och jag.
Rövarna som attackerar mannen – det är mörkret och ondskan.
Prästen och leviten som bara får förbi den nedslagne – det är omgivningen eller samhället.
Samariern som griper in och hjälper – det är Jesus.
Oljan och vinet som baddade såren – det är nåden, Guds omsorg.
Åsnan som bar mannen fram till värdshuset – det är Jesus kropp som bär oss.
Och värdshuset där mannen får vila och hämta styrka – det är Guds församling.
Det är våra egna liv vi läser om.
Du och jag blir överfallna av det som är mörker i våra liv, och omgivningen kan vara bristfällig och ger oss inte den hjälp vi skulle behöva. Men Jesus, med all sin kärlek till människan, är den som vill hjälpa oss i vår nöd. Genom nåden, som betyder godhet, vänlighet och något vi får utan att förtjäna det, får vi bäras till den plats där vi får möjlighet att vila och hämta ny styrka. Den platsen är Guds församling.
Det är våra egna liv vi läser om i liknelsen. Och i den sista versen kan vi läsa om hur Samariern (alltså Jesus i det här sättet att läsa liknelsen) säger: sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.
Jag fastnar vid två saker i den här versen. Det ena är kostnaden och det andra är löftet om att komma tillbaka.
[ Hanna Simonsson: Barnen såg änglar under gudstjänsten ]
Visst kan det kosta att vara medmänniska, det kostar av vår tid, och av vårt hjärta, vårt utrymme att ge och visa omsorg. Men vi är inte medmänniskor för vår egen skull, för att visa hur duktiga och vänliga vi är. Vi är medmänniskor för att efterlikna Jesus och lära oss hur han vill att vi behandlar varandra. Och kostar det mer, så kommer Han att ge mer när Han kommer tillbaka. Det är ett löfte.
[ Poängen och missförstånden med den barmhärtige samariern ]
