Vid dopet kallar Gud oss vid vårt namn. Det betyder inte att det är vid dopet som jag får mitt namn - det betyder i stället att jag får ett nytt liv som Gud kallar mig till. Under min första månad i livet kallades jag inte för Hanna utan för mitt andranamn och under dopet fick alla reda på namnet som mina föräldrar tänkt ut för mig. Gud kallade på mig under dopet och gav mig ett nytt liv. Det finns inget stopp för Gud hur många som kan få ta del av detta nya liv.
Vi läser om en sådan person i dag, Nikodemus, som kom på natten till Jesus. Han var nyfiken, men kanske skämdes han. Kanske ville han inte att andra skulle se hans nyfikenhet på tron och valde ett säkert kort, att komma under mörkrets timmar. Mörkret kan också symbolisera det mörker som människor lever i som inte har en tro. Nikodemus skiljer sig inte från någon annan i dag - det finns massvis med människor som söker, är nyfikna och undrar, även i sekulära Sverige.
Sverige ses som ett av de mest sekulariserade länderna. Frågar man svenskarna om man tror att det finns en Gud så svarar bara 23 procent ja. Det är extremt lågt jämfört med andra länder. Tittar man däremot på svenskarnas beteenden blir bilden genast en annan. 80 procent svarar ja på frågan om ett religiöst beteende, så som en tro på en högre makt, på något andligt eller på hur man manifesterar livets stora händelser, såsom bröllop, begravning med mera. Det här kan du läsa om i David Thurfjells bok Det gudlösa folket.
De gångerna litar jag på den väldoft jag bär på, alltså doften som jag genom dopet fick ta del av: ett nytt liv, att få umgås med Jesus.
Samtidigt som vi är ett av de mest sekulariserande länderna så är svenskarna sökande, efter något. Hur kan vi möta alla dessa sökande, vi som i dopet fått ett nytt liv? Måste vi ha svar på allt? Måste vi vara apologeter och försvarare? Måste vi kunna Bibeln utantill eller kunna slänga fram en bra bibelvers? Svaret är enkelt: Det måste vi inte.
Jag påbörjade en utbildning för några år sedan och första dagen skulle vi presentera oss inför varandra. Och då sa jag att jag var kristen. Jag sa inte mer än så, men därefter blev det så många samtal om tro, att ha en tro på något, att ha en tro på Gud. Mina svar får ibland vara “Jag vet inte” när vissa frågor ställs. De gångerna litar jag på den väldoft jag bär på, alltså doften som jag genom dopet fick ta del av: ett nytt liv, att få umgås med Jesus. Och att den väldoften i sin tur får spridas vidare till andra som möter mig.
