Cellofan. Mitt huvud är fullt av cellofan. Det har varit en riktigt intensiv helg i ett par av våra frikyrkorörelser. Mitt hjärta är tungt och mitt huvud är fullt av tankar. Det tycks som att vi på många vis står i vägskäl. Hur ska vi samtala? Hur ska vi leda? Hur ska vi tala om ansvar? Hur balanserar vi sanning och nåd?
Jag vill skriva något om vad jag tänker om allt det där. Om processerna. Om våra misslyckanden och triumfer. Om hur framtiden ser ut för oss. Och om de unga som skrämmande ofta är rätt frånvarande i våra samtal.
Men jag landar ändå i cellofan. Den här krönikan ligger ju ändå under segmentet livsstil som har fokus på det vardagliga. Så det är väl inte det stora frågorna som ska avhandlas här. Om det nu inte är så att de stora frågorna kan börja just i tankar kring cellofan. Det är skolavslutningstider. Jag får mejl och SMS från föräldrar som undrar om vi ska ge bort presenter ihop. Lärarna ska ju tackas. Och det är klart att de ska.
[ Pastorerna har ingen insikt om hur deras medlemmar lever ]
I mitt jobb möter jag många lärare. Vi pratar om kulturen, arbetsvillkoren om hur det är att leda i ett klassrum i dag. Och vi pratar om föräldrar. Föräldrar som mer än någonsin utgör ett arbetsmiljöproblem för de vuxna runt våra barn. Vi kräver, vi hävdar, vill ha på vårt sätt för våra barn, ser till enskilda individer i stället för gruppen. Vi är kunder – inte medskapare. Och så kommer skolavslutningen. Då ger vi bort presenter inlindade i cellofan.
Föräldrarna är topp tre när lärare listar sina utmaningar i skolan.
— Josefine Arenius
Tänk om samtalsklimatet och kulturen på våra konferenser avgörs redan i klassrummen på våra skolor? Tänk om det är där vi lär oss hur vi pratar med varandra och om varandra? Och tänk om våra barn tar efter hur vi talar om skolan, lärarna och barnens vardag hemma när de sen ska tala med varandra om allt viktigare saker genom livet?
Tänk om några av de viktigaste människorna vi har är våra lärare. Och – här kommer mitt försök till poäng – tänk om vi inte kan köpa oss fria från ansvaret att vara medskapare i skolan genom att ge bort en fin kopp och en tvål på avslutningen? Föräldrar är på topp tre när lärare listar sina utmaningar i skolan i flera undersökningar. Jag har mött lärare som dagligen har en klump i magen när de öppnar sin mejl för att de vet att de kommer få veta vad de gjort fel i dag.
Det här året när du slår in presenter i cellofan, besluta dig för en sak. Att också uppmuntra under resten av året. Att skicka det där mejlet, säga det där tacket. Att faktiskt bestämma dig för att vara medspelare till dina barns lärare och inte motspelare. Att se helheten, den större bilden.
Låt oss ge dem rätt förutsättningar även andra dagar än skolavslutningsdagen. Ska vi ha goda konferenser, kongresser och samtal även i framtiden måste vi börja redan i våra klassrum och runt våra köksbord. Vi måste börja i våra barns lilla, så vi tillsammans kan landa in i vårt gemensamma stora. En utmärkt plats är att börja hos lärarna.
