En kväll spelade jag kula i vår kyrka. Det låter kanske märkligt, men jag var barnvakt åt en sjuåring och det föll sig så att vi behövde fördriva tiden i den tomma kyrksalen en stund. Sjuåringen hade fått en kulpåse av mig, och han blev lite förvånad när jag föreslog att vi skulle bygga pyramider på heltäckningsmattan i kyrkans mittgång.
– Här? undrade han, som om han tyckte att jag föreslagit något olämpligt, men snart var vi i gång.
Vi skrattade och prickade, glatt uppslukade av spelet. Fast någonting störde sjuåringen. Då och då sneglade han ängsligt över axeln mot väggen längst fram i kyrkan. Till slut var jag tvungen att fråga vad det var som bekymrade honom.
Då pekade pojken på det upplysta korset som sitter på väggen, bakom altaret.
– Jag tycker det där är läskigt sa han.
Först förstod jag inte vad han menade. Korset är en symbol som gör mig lugn. Sedan insåg jag att det inte alls behöver vara så för en vanlig, svensk sjuåring.
I serier och filmer som barn ser, syns korsen ofta bland spöken och vampyrer. De står där och svajar på en mörk kyrkogård eller i Draculas slott. Mitt hjärta slog dubbelvolter för sjuåringen, som nu höll handen för ansiktet för att slippa titta på kristendomens starkaste symbol. Jag ville hitta ett sätt att ladda om korset för honom.
Hur förklarar man för ett barn att korset sitter i kyrkan för att vi ska känna oss älskade, inte för att ge oss gåshud? På ett sätt har sjuåringen rätt i att berättelsen om korset är skrämmande. Långfredagens händelser, då Jesus spikades fast vid två träpålar är helt avgörande för min vuxna tro, men den kan vara svår för ett barn. Så jag bestämde sig för att dela med mig av min allra mest naiva bild av korset: Den öppna kramen.
[ ”Hörde Guds röst som barn” - Dagenläsarnas berättelser ]
Medan vi fortsatte bygga pyramider berättade jag för sjuåringen om Bibelns busunge, den förlorade sonen. Han som tyckte det var tråkigt att jobba hemma på sin pappas gård. Han ville hellre ge sig ut i världen och ha kul. Sjuåringen log när jag målade ut hur busungen köpte godis och roliga grejor för varenda krona som han fått av sin pappa. Han blev allvarlig när jag berättade att pengarna tog slut. Tänk att behöva äta grismat! Jag förklarade att busungen förstod att han hade gjort bort sig, ändå bestämde han sig för att återvända hem till sin pappa. Kanske kunde han få bo bland tjänarna, han förväntade sig absolut inte att bli behandlad som en son igen.
Sedan berättade jag om pappan, som nästan hade längtat ihjäl sig. Varje dag sedan busungen försvann hade pappan gått ut och tittat efter sin son.
– När pappan fick se honom komma gjorde han så här, sa jag och ställde mig upp och höll armarna rakt ut i en öppen kram.
Sedan pekade jag på korset.
– Ser du att korset där framme ser ut som en pappa som är redo att krama sin busunge?
Jag visade hur pappan började springa mot sin son, fortfarande med armarna rakt ut som en öppen kram. Sjuåringen skrattade. Säkert mest åt att jag såg dum ut, men han var i alla fall inte rädd längre. Han tog bort händerna för ögonen och jag kände mig nöjd.
Jag hoppas att någon en dag kan förklara mer av korsets betydelse för honom. Men just nu räcker detta. Korset är en far som längtade så att tillät sig att gå sönder. En far som var redo att stryka ett streck över allt som hänt. En öppen kram.
[ Fem familjer: Därför valde vi ovanliga bibliska namn till våra barn ]
