Får några veckor sedan uppmärksammade vi två-årsdagen av Rysslands vidriga invasion av Ukraina. Två år sedan den där morgonen, när vi vaknade upp till nyheten att Europa återigen är i krig.
Minns Du den där dagen när nyhetssändningarna berättade om det fasansfulla? Minns Du vad du gjorde då? Jag minns. Jag vaknade vid 05-tiden på morgonen i en hotellsäng i Helsingfors och min första tanke var: Jag måste hem. Hem till Strängnäs. Hem och samla hela min flock och familj omkring mig. Jag minns min första bön den morgonen: Kyrie Eleison – Herre förbarma dig. Jag minns mina egna tårar, jag minns samtalen med våra ungdomar. Jag minns skräcken och förvirringen. Vad är det som händer?
Ondskan visade upp sitt fula ansikte via skärmar och nyhetsförmedling – samtidigt som våra medmänniskor i Ukraina mötte ondskan öga mot öga.
Under de två år som gått har lidandet och mörkret varit fasansfullt. Vi är många som står bredvid men trots att vi försöker bidra med pengar, kläder eller annat så kan mörkret ibland kännas oövervinnerligt.
Just nu syns inget direkt slut på kriget. Men på årsdagen i februari 2024 samlades tusentals människor på Sergels torg i Stockholm för att visa sitt stöd, i kyrkor över hela världen ordnades fredsbön. Blågula flaggor i människors händer, ljus tänds i ljusbärare, röster som sjunger, handlingar, som tillsammans visar motstånd och som faktiskt ger mig hopp. Och ju mörkare mörkret är – desto viktigare är det att sprida ljus och hopp. Hoppet som finns i människor som väljer att bära en blågul flagga och hoppet som finns i människor som tänder ljus i ljusbärare, hoppet som finns i röster som samlar världen till motstånd och hoppet i människor som sjunger.
I Efesiserbrevet skriver Paulus: Lev som ljusets barn. Det är en enkel uppmaning som hjälper oss med motståndskraft och hopp. Lev som barn till den som säger “Jag är världens ljus”– och välj att gå med ljuset även när ondskan känns större än godheten. Det finns så många sätt att vara ljusets barn: att säga nej och stopp när ondskan visar sig, att sjunga när tystnaden och oron lägger sig, att tända ett litet handljus där mörkret råder.
För ett tänt ljus i ett rådande mörker är inte bara en symbol – det levande ljuset kommer med värme och möjlighet att se. Det är vår uppgift som ljuset barn: att gå med värme och göra sikten lite klarare hos dem vi möter.
[ Birgitta Ed: Jag tar inte av mig prästkragen -den är en del av den jag är ]
