Har du någonsin bett en bön i hopp och önskan om att det per automatik ska ske ett bönesvar. Att det du önskar och ber om ska ske på det sätt du själv tänkt. Jag tror att det är väldigt vanligt. Man hör om en situation från en vän och så svarar man “Jag ska be för dig”.
Jag vill inte förringa det agerandet, men i dagens evangelietext när Jesus får några fiskar och några bröd att mätta tusentals påminns vi om en viktig pusselbit i vår förståelse av vad bön är.
Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha.
När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna:
“Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.”
Jesus tar alltså brödet, han tackar och välsignar, alltså ber. Men det är inte då som det plötsligt poppar upp massa bröd och fisk som med en spelmaskin där mynten trillar ut. Utan brödundret sker först när lärjungarna börjar att dela ut brödet. Undret skedde när de började agera, när de börjar att röra sig i samma riktning som den bön de just bett.
[ Hanna Simonsson: Vi hittar lätt anledningar att slippa utföra enkla uppgifter ]
Jag tänker att våra böneliv, våra tankar på “jag ska be för dig eller detta” många gånger också kräver en handling. Gud är beroende av vår vilja. Vår vilja att se, ge, hantera, agera, svara och vara. Han är beroende av våra händer, våra kroppar, våra armar, våra famnar och våra steg.
Men räcker det inte enbart räcker med att be? Kanske är handlingen och bönen inte två skilda saker. Kanske vi behöver agera, göra en liten handling som kan bli en stor skillnad för andra. För lärjungarna att dela ut brödet och fisken var egentligen inte särskilt svårt. Eller hur?
Även våra handlingar behöver inte vara särskilt svåra. Men gör vi dem inte, vad händer då med livets bröd till andra människor?
