Lyssna på podcasten
Kanske har du kämpat mycket i ditt liv? Det kan handla om stora, tunga saker, eller så kan det handla om sådant som rör de små tingen. Eller så har du kämpat med både och. Jag tror att vi alla sitter med erfarenheten av att ha kämpat, slitit, ja till och med kan man använda ordet “krigat” på olika sätt i våra liv.
Man kan lätt tro att vara stark innebär att klara av saker och ting själv, men det stämmer inte. Det starka är i stället när man “ger upp” och talar om sin situation för sina vänner, för att på så sätt få stöd i det som är kampen. Det är då som man ofta få höra: “Vad starkt av dig att du berättade om detta för mig”. Man blir helt enkelt stark när man gör sig svag, eller skör, när man blottar det som är svårt och kämpigt.
Vi kan lätt tro att blotta vår skörhet skulle vara en svaghet, men det blir alltså vår styrka.
Den kanaaneiska kvinnan i dagens text blottar sin skörhet inför Jesus. Hon ber om hjälp och han svarar efter en stund: “Din tro är stark”, och han svarar på hennes rop på hjälp. Under vår resa med Herren, och under vår resa i livet på jorden, får vi kasta oss mot honom med alla våra bekymmer. Vi får dela det som är svårt med våra vänner som vi känner förtroende för i till exempel kyrkan, där både bönen och handlingens kraft blir som en käpp och stav i den kamp vi går igenom.
Man blir helt enkelt stark när man gör sig svag, eller skör, när man blottar det som är svårt och kämpigt.
Men vi är ofta för stolta. Vi tror att vår styrka sitter i att ensam kunna hantera kampen och det svåra. Då får vi minnas kvinnan som slänger alla sina bekymmer på Jesus - på honom som är den som kan rädda och hjälpa till fullo. I hennes svaghet blir hon stark, i hennes svaghet blir hennes tro på så vis stor, för att Jesus är stark. Han håller. Och han håller även för den kamp som just du genomlider. Det behöver vi komma ihåg.
Vi ber. Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Amen.
[ Våga vara sårbar inför dina vänner! ]
---
Andra söndagen i fastan - Tema: Den kämpande tron
Gamla testamentet: Första Moseboken 32:22-31
Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, “dagen gryr!” Men Jakob svarade: “Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: “Vad är ditt namn?” “Jakob”, svarade han. Då sade han: “Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: “Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: “Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, “ty”, sade han, “jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.
Episteltext: Andra Korinthierbrevet 6:1-10
Som Guds medhjälpare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: ‘Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag.’ Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag. Jag vill inte vara till anstöt för någon, ingen skall kunna anmärka på min tjänst. Som Guds tjänare visar jag på allt sätt vad jag duger till: med stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod och godhet, med helig ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen till anfall och försvar, i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt.
Evangelium: Matteusevangeliet 15:21-28
Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: “Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: “Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: “Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: “Herre, hjälp mig.” Han svarade: “Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” ”Nej, herre”, sade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: “Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.
Psaltaren: Psalm 130:1-8
En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen. Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. Han skall befria Israel från alla synder.
---
