Bönetraditionen jag formats av går ibland på repeat

Den ekumeniska böneveckan, ofta med samlingar i olika kyrkor, återkommer i början av varje år. Jag uppskattar att gästa de andra. Det är spännande att få upptäcka nya rum och uttryck i den stora rörelse som jag redan känner mig hemma i men ändå kan upptäcka mer av.

Jesus menar att det finns en potentiell, djup glädje i ekumeniken. I Johannes evangelium kapitel femton beskriver han att kärleken mellan lärjungarna till och med ska göra deras glädje fullkomlig.

Under åren har det vid några tillfällen ändå blivit tydligt hur olika vi också är. Jag minns ett tillfälle då vi samlats för lunchbön under böneveckan. Bönegänget med äldre damer från min kyrka slöt upp för att göra ett arbetspass i bönens tjänst. Vi sjöng och läste Bibeln. Mot slutet började prästen, som ledde samlingen den dagen, att läsa inlämnade bönlappar. ”Vi ber för …” följt av ett summerande av innehållet. När den lilla högen var slut avslutade prästen med ett ”amen”, sen var bönestunden slut. Jag ler fortfarande när jag tänker på bönetanternas förvånade miner och undrande blickar, när ska vi börja be? Förvirringen var total.

God ekumenik är som när man ger en bra present

—  Mattias Sennehed

Jag har upptäckt att om jag är ödmjuk nog så kan jag lära mig något av vem som helst. Det är nog därför jag lär jag mig saker alltför sällan. Men minnet av damerna och prästen får mig att fundera. Jag uppskattar den bönetradition som jag är formad av, dess förtrolighet och frihet i språket. Men ibland kan den faktiskt bli lite babblig också, och som att den går på repeat.

I mötet med den andres olikhet upptäcker jag både styrkor och svagheter hos mig själv. Jag påminns igen om att det inte är ordens mängd som är avgörande i bön. Vi ska inte rabbla många ord och tro att vi får särskild behandling av Gud för vår vältalighets skull. Här finns det något viktigt för mig att lära av den bön som så fullt litar på Guds lyhördhet och att orden når fram även om de viskas.

Det kan hända att jag ser på de andras sätt och känner mig ekumeniskt avundsjuk. Eller kan man kalla det avundsglad? Glad för att den andre äger något som jag saknar men kan få låna. När det Ibland inte riktigt går att ta med sig hem får jag njuta desto mer när jag är gästen.

God ekumenik är som när man ger en bra present; något jag ger med glädje och som samtidigt uppskattas av mottagaren. Klart vi vill ge och få fler sådana gåvor! Låt den ekumeniska böneveckan sätta tonen för hela året som ligger framför oss, det vore en fullkomlig glädje!

[ Jag sörjer att jag som pastor inte hade fler samtal om livet ]