Jag minns en julafton som gav mig en klump i magen i många år efteråt. Det tog lång tid innan jag vågade berätta vad som hade hänt. Som ung tonåring skulle jag fira jul med en släkting som jag hade sporadisk kontakt med. Jag visste att den här personen kunde dricka en hel del, men jag hade förhoppningen om att det skulle vara lugnt under julen.
Men det var tvärtom väldigt mycket sprit inblandat, där spelades hög musik, och höga röster försökte överrösta den. Där blir jag inför en massa andra människor tvingad av min släkting att dricka sprit, julsnaps. “Säg inget till din mamma” var orden jag fick höra. Som barn lyssnar man oftast till de man har i sin närhet, de som man litar på och vill vara lojal gentemot. Så jag sa inget. Jag var tyst. I flera år.
Min mamma växte upp med en pappa som under många år också drack för mycket alkohol. Jultiderna var på inget sätt annorlunda – högtiderna blev i stället förknippade med ännu mer osäkerhet, oro och ångest. Hon har berättat för mig om en jul då hon skulle tillbringa eftermiddagen och kvällen hos sin pappa. Det enda hon önskade sig var att han skulle hålla sig nykter den stunden.
När hon kom hem till honom var han uppklädd och såg proper och fin ut, men hon insåg snabbt att han inte var nykter. Hon blev så ledsen och besviken, och såg också hur mycket han skämdes.
Jag har haft många fina julaftnar, firade på behandlingshem, Stadsmissionen, på anstalter och i det egna hemmet.
— Marielle Larsson, LP-stiftelsen
Min morfar mår bra sedan många år och jag brukar kalla honom för min hjälte. Han är och har under min uppväxt varit min förebild. Hur fortsatte det in i min uppväxt kanske du undrar? Jag har haft många fina julaftnar, firade på behandlingshem, Stadsmissionen, på anstalter och i det egna hemmet. Behandlingshem eftersom det var min mammas arbetsplats, hon var ensamstående med mig och min syster och jag minns de julaftnarna som väldigt fina och mysiga.
Under några år arbetade jag inom Kriminalvården och fick fira tre jular på anstalt. Jag pysslade juldekorationer med de intagna som vi sedan tillsammans hängde upp i plastjulgranen i allrummet. Sedan var det dags att fixa med julmaten. Varje år blev det diskussioner om hur julosten skulle ätas då det inte fanns någon osthyvel. En sådan var inte tillåten att ha på avdelningen.
Klockan 15:00 satte sig många av de intagna i allrummet för att tillsammans kolla på Kalle Anka. Där kunde också samtalen om tidigare julaftnar dyka upp. Vad de hade upplevt och hur de ville att framtiden skulle se ut. De önskade att framtidens jular skulle innehålla julefrid, hopp om något bättre och något finare, i en helt annan miljö tillsammans med familjemedlemmar, om de hade några kvar.
En annan jul tillbringade jag med min mamma och lillasyster på Stadsmissionen när jag arbetade där. Det är än i dag en av mina finaste julaftnar. Jag har fått uppleva många jular med julefrid. En frid som bor i mitt inre, sedan jag blev frälst.
Julefriden handlar egentligen inte om var du firar julen, utan hur det känns på insidan. Just den här julen blir dock extra speciell för mig. För antingen sitter jag på julaftonsmorgon med mitt nyfödda barn i famnen, eller så sitter jag än höggravid och väntar på att få ta emot mitt barn, som en gåva.
[ Fredrik Wenell: Längtan efter barndomens magiska jular förstärker ensamheten ]
