Jag har precis avslutat aftonbönen tillsammans med barnen när jag hör explosionen. Den får till och med glasen i sovrummet att vibrera lätt. Där dog en människa, tänker jag, samtidigt som jag stoppar om de små. Några minuter senare bryts tystnaden av de välbekanta ljuden av sirener. Det är många ikväll, noterar jag. Efter ytterligare en stund kommer helikoptern. Den hovrar precis över radhuset. Mobilen lyser upp sovrummet när nyhetsnotiserna rasslar in. En skadad. Två. Tre. Även förra veckan hovrade helikoptern över oss. Då letade polisen efter misstänkta förövare efter en dödsskjutning några hundra meter bort från vårt radhus.
Polisbilarna cirkulerade runt i området och även på gångvägen, precis bakom huset. Telefonen blinkar till igen. Kvällens dåd är i Hässelby, ett par kilometer bort. Jag hör av mig till en vän, tillika pastor, som bor i området. Han är okej, tack och lov, men vittnar om “en väldig smäll”. Explosionen blir snabbt en riksnyhet och ligger högst upp på riksmedias nyhetssajter. Det gjorde även nyheten om dödsskjutningen här i vårt område för en vecka sedan, tänker jag, men redan dagen efter var den nyheten svår att hitta. Nya mord hade ägt rum. Jag har vant mig vid ljudet av sirener och den hovrande helikoptern, men jag hoppas att jag aldrig behöver vänja mig vid ljudet av en explosion.
Det här vansinnet måste få ett slut. Jag stoppar om barnen och tänker på den klassiska psalmen Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. I natt känns det inte så. Jag knäpper händerna och ber tyst till den jag sätter mitt hopp till; Herre förbarma dig över situationen i vårt land. Var med de drabbade i natt. Var med de anhöriga. Och Herre, rädda dem som är fångade i gängens djävulska grepp. Fräls dem ifrån det onda. Ditt är riket. Din är makten och äran. I evighet. Amen.
