En av sommarens självklarheter för vår familj är dagarna med “semesterkollektivet”. Det är så vi kallar oss i planerings-chatten. Vi träffas inte för att vi måste eller delar åsikter om allt, utan för att vi vill. De flesta av oss är goda vänner sedan uppväxten, nu med egna barn och ungdomar.
I år hade vi sökt oss till ett gammalt skolhus, ombyggt till vandrarhem men med de ursprungliga lokalerna delvis bevarade. Det fanns gympasal och skolsal. I skåpen med glasdörrar stod burkar med konserverade djur och väggarna var prydda av gulnade skolplanscher. Då vädret mer kändes som höstlov än sommarlov blev det en hel del tid inomhus. För att inte komma ifrån varandra i “skärmdjungeln” kläckte gängets entreprenör idén att ordna en gammaldags skoldag för barnen. Hennes påhitt brukar uppskattas så vi lät oss övertygas.
Vår vänskap bygger som väl är inte på att vi är felfria
— Mattias Sennehed om hur gammal vänskap kan hålla, trots allt
Följande dag inleddes med morgonbön vid flaggstången, frukost och sen lektioner. Bokens historia utforskades, sång i kanon bemästrades, balans och kondition tränades. Vi vuxna fick bidra med våra olika kunskaper och förmågor. Några som lärare, någon blev rektor. Själv utnämndes jag till skolpastor, med morgonandakten på min lott. Stämningen var lekfull men alla ville ändå bidra med något av värde. De unga såg nog vår ambition och hakade på så helhjärtat de kunde en förmiddag med skola på sommarlovet. Vid andakten läste jag ett bibelord om vänskap: “Den som söker vänskap överser med ett fel, den som ältar driver bort sin vän.” (Ordspråksboken 17:9) Så mycket livskunskap samlade i de orden!
Sedan skulle det visa sig att några dagars regnsemester med 21 personer i ett litet skolhus på landet inbjöd till möjlighet att bejaka budskapet i versen. Det fina med nya vänner är att de ofta tar fram det bästa ur en. Men det vackra med gamla vänner är att det inte alltid behövs. En sådan gemenskap kan vara både vilsam och smärtsam samtidigt. Tyvärr blev mina egna svagheter rätt tydliga vid något tillfälle och någon annans sätt var inget vidare heller. Hade det varit en ny bekantskap hade den kanske slutat där.
Vår vänskap bygger som väl är inte på att vi är felfria. I stället har åren lärt oss att se bortom bristerna, för att bakom felen se varandra. Hade vi ägnat oss åt att älta alla felsteg så hade semesterkollektivet inte funnits. Inget skolhus i Småland hade behövts, ett familjerum skulle räckt bra. Det hade kanske varit enklare men säkert tråkigare.
[ Jag sörjer att jag som pastor inte hade fler samtal om livet ]
