“Man sammanfattar hela Nya testamentets lära i en enda sats om man säger att den är en uppenbarelse av den helige skaparen som far. På samma sätt kan man sammanfatta hela Nya testamentets gudstro om man beskriver den som medvetandet om att Gud är vår helige far.”
Orden är teologen J I Packers ur boken Lär känna Gud. En bokrygg jag ibland ser i kristna hem.
Det finns något skönt förenklat i påståendet och jag hinner bara skriva hit innan jag känner hur teologiska djupgrävare och lärjungar i slott och koja får lust att nyansera och problematisera. Visst är väl ändå tron, Nya testamentet och livet mer komplext än så?
De är förnämliga inviter till en konstruktiv sommar i brassestol, förtält och förarsäten.
— Rickard Sundström
Jag anar en viskning från Packer. Han ber oss sätta oss ner, så vi inte ramlar omkull. Sedan skriver han: “Om det inte är tanken att Gud är din far som inspirerar och kontrollerar din tillbedjan, dina böner och hela din livssyn, då har du inte förstått mycket av den kristna trons väsen.”
Hur reagerar du på dessa påståenden? De är förnämliga inviter till en konstruktiv sommar i brassestol, förtält och förarsäten. Det mesta för ett hållbart radikalt kristet liv över tid står och faller med Rom 8:14-17. Onyanserat? Säkert, men de djupa frågor bibelverserna där ställer kring identitet, självbild och gudsbild går inte att dribbla bort.
Vi har inte fått slaveriets ande, alltså inte fått en obehaglig slavvaktare med hunsande piska i vår inre värld, i våra tankar, känslor, vårt själsliv och ande som har rätt att döva ner oss i rädslor. Ändå är lamslående fruktan kanske den tydligaste makten som väller runt i vår tid likt en fuktig dimma. Den letar sig in överallt. Fruktan. För vad? För typ…allt. I ena vågskålen ligger de små låsningarna eller kättingstora bindningarna som fruktan förlamar med. Slaveriet. I den andra ligger sanningen om barnaskapet i Gud. Verkligheten att det djupast där inne ekar en röst i motvinden. En stilla viskning som kan tysta orkaner. “Pappa…Fader…” En viskning som håller med Guds röst i ett heligt “Jajamensan, så är det alla dar i veckan”. När jag står på toppen eller är längst inne i mitt livs jordkällare: Jag är Guds barn, jag ärver med Jesus det goda Gud ger och gett. Det är lidandets höst ibland, men det bara förstärker den härlighet som fullt ut ska bli vår en dag. Slaveriet har inte sista ordet.
Min dotter brukade kalla mig Pappi-lappi när hon var fyra år. Så gulligt, tänker du, och jag tänker: Det är kanske den bästa nutida översättningen av ordet “Abba” jag kan vaska fram. Det beskriver andan i Romarbrevet 8:15, en hissnande magnitud av intimitet.
Det största vi kan bli är barn, var är du på den resan i relation till Gud?
Lyssna på Veckans bibelkrönika
---
Åttonde söndagen efter trefaldighet - Tema: Andlig klarsyn
Gammaltestamentliga texten: Jeremia 7:1-7
Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som “Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.
Episteltext: Romarbrevet 8:14-17
Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: “Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.
Evangelium: Matteusevangeliet 7:13-14
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
Psaltaren: Psalm 119:30-35
Sanningens väg har jag valt, dina lagar har jag för ögonen. Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt. Visa mig, Herre, dina stadgars väg, och jag skall följa den till slutet. Ge mig förstånd att lyda din lag, att hålla den helt och fullt. Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.
---
