En paradox är en tillsynes omöjlig motsättning som ändå går att förena. Det finns många paradoxer i den kristna tron och Bibelns ord om Gud. Om man sakta trycker två magneters pluspoler mot varandra går det bra ett tag, men ju närmre magneterna kommer varandra desto svårare blir det och tillslut får man ge upp. Trons paradoxer är magnetpoler som obegripligt nog smackar ihop.
Det kan vara det enkla och det ofattbara i hur man blir ett Guds barn. Det enkla svaret är att Gud ger alla som tror på Jesus rätten att bli ett Guds barn. Punkt. Det krävs inte körkort eller att man haft en doktorandtjänst och forskat på försoningsteologier.
Samtidigt är det något omöjligt ofattbart i allt. Hur kan en sådan som du och jag bli barn till Gud?! Vem kan förstå Guds innersta väsen och avsikter? Vem kan göra en lista med punkter och självsäkert berätta hur Gud gör sin grej? Ändå är det sant, man kan bli ett Guds barn. Paradoxens magnet smackar ihop.
I helgens bibeltext om sanningens Ande anar jag i Jesus lite röriga formuleringar en av den kristna trons större paradoxer. Treenigheten. Jesus talar om att sanningens Ande inte ska tala av sig själv, bara berätta vad han hör. Anden ska förhärliga Jesus genom att vi får veta vad han tagit emot. Allt vad Fadern har tillhör Jesus, så det Anden tar emot från Jesus kommer egentligen från Fadern. Man behöver inte läsa många bibelverser ibland innan man tvingas sätta sig ner och klia sig i huvudet.
Det finns inte utrymme här för att reda ut treenighetens mysterium och jag är sannerligen inte kvalificerad för uppdraget. Men den viktiga trossatsen att Gud är en och samtidigt en treenighet kan ge råg i ryggen åt en kyrka som strävar i en vilsen tid av rädslor och hopplöshet. Gud är en fullkomlig relation av ständigt utgivande och mottagande kärlek. Gud är den som skapar, den som frälser och den som fullbordar.
Guds ansikte är vänt till oss, vilken paradox. Det är ett evigt, heligt annorlunda ansikte som ingen kan se in i, en förtärande eld. Guds ansikte är samtidigt Jesus själv, sann Gud, sann människa. Ett ansiktsuttryck olikt allt som vår tids maktutövande och omänskligt skeva ideal sminkar upp. Jesus är Gudsansiktet som avstod från allt, antog en tjänares gestalt och blev människan lik. Som utgav sig för oss och ger oss rätten att bli Guds barn.
När Jesus utlovar sanningens Ande till oss är det inte ett bonuserbjudande för extra taggade karismatiker. Det är helt enkelt den rimliga konsekvensen av den största paradoxen av dem alla: Gud är helig kärlek.
Lyssna på podcasten Veckans bibelkrönika
---
Söndagen före pingst - Tema: Hjälparen kommer
Gammaltestamentlig text: Första Kungaboken 19:9-16
När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten. Han sade: “Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: “Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: “Varför är du här, Elia?” Han svarade: “Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren sade till Elia: “Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig.
Episteltext: Apostlagärningarna 1:12-14
Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.
Evangelietext: Johannesevangeliet 16:12-15
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.
Psaltaren: Psalm 33:18-22
Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid. Vi sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar på hans heliga namn. Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.
---
