“Jag måste få prata om det här nu när det inte gör ont, när det värker kan jag bara blunda och försöka tänka på något annat.”
Studenterna som sätter sig i fåtöljen mittemot mig för att samtala är så kloka. De har omsorg om och tar ansvar för sig själva. De gör det som jag säger till mig själv att göra när jag har ryggont, men som jag ändå försakar så fort värken är borta: De ägnar sig åt friskvård, fast av själen. Allt som sägs i samtalsrummet kommer absorberas, inga synliga spår lämnas, ändå sätter samtalen avtryck. Det är som en inre massage, cirkulationen tilltar, för liv till det trängda. De flyende tankarna får kontur när de hörs. Bara berättaren vet om orden stämmer och det kan vara lika avgörande att höra sin egen sanning som att inse att man ljuger, till och med inför en främling med tystnadsplikt.
Efter 15 år av pastorstjänst och verksamhetsansvar fick jag 2018 möjlighet att börja tjäna som ekumenisk studentpastor vid Linköpings universitet. Att ha livsnära samtal är en huvuddel av mitt arbete. De kan handla om Gud, men behöver inte göra det, och de flesta som söker kontakt definierar sig inte som kristna. Ändå kan jag vittna om att Magnus Malms ord stämmer: “All sanning är en kontaktyta med Gud, hur oandlig den än verkar. All lögn skiljer oss från Gud, hur andlig den än verkar”. Det blir en närvaro i dessa samtal om livet som det är, rummet fylls av mer än bara ord.
Vart för vägen, sanningen och livet dig? Jag har svårt att tänka mig en fråga som är mer relevant för en kristen att få samtala om. I min Pingst-tradition älskar vi storsamlingen, mötet. Men när vi rannsakar oss så var det ofta det enskilda mötet som blev avgörande.
Jag älskar att fira gudstjänst så det är inget jag vill ersätta, men jag tror att det behöver kompletteras och att det andliga vägledningssamtalet kan vara helt avgörande. Det måste inte vara ditt problem som är i fokus, det kan vara din längtan också. Är vi redo för det nu även i frikyrkan? Jag sörjer över och undrar hur det kommer sig att jag hade så få enskilda samtal om livet, som gör ont eller är gott, när jag var pastor i församlingstjänst. En väldans massa planeringar, ledarcoaching, men nästan alltid för de andras skull. Men du då? Jesus ord till den blinde mannen var “vad vill du att jag ska göra för dig?” Jag tror frågan riktas till oss också. Hur svarar du? När svarar du? Vad svarar du?
