Det var fullt hus i vårt hus, precis som jag vill ha det. Jag är en människa som helst skulle ha vänner omkring mig hela tiden. Nu var fyra familjer på besök och det fikades, pratades och skrattades. Vuxna, tonåringar och Ba … Eller nej förresten. Barnen pratade och skrattade inte alls upptäckte jag plötsligt. Alla i åldern tretton och nedåt satt i soffan och tittade i var sin mobil.
Jag fick fnatt. Barn som är på kalas hos mig ska umgås med varandra och inte med Tiktok. Jag tog ett stort kliv över soffryggen, trängde mig in bland juniorerna och deklarerade att nu är det skärmfritt, för nu ska vi spela spel. Som rutinerad barn- och ungdomsledare för olika grupper i kyrkan ligger den där manövern naturligt för mig. Ändå kändes det lite polisiärt att göra så när man har gäster hemma. Det märkliga var att ingen protesterade. Inget av barnen i soffan, inte heller min egen trettonåring, verkade ha något emot att jag tvingade dem att lägga bort luren. De såg snarare lättade ut. Lättade. Som om var och en i smyg längtat efter att den bredvid skulle sluta titta i sin telefon, och se dem i ögonen i stället.
Snart rullade en tärning över bordet och vi var gång. Det var ett kul spel, men framför allt var vi som satt i soffan kul. Tolvåringen med överdriven tävlingsinstinkt och sjuåringen, så charmigt disträ. När det blå skärmljuset slocknat händer det grejer.
När gästerna gått gick jag runt och kände mig nöjd. Jag – den stora mobil-borttrollerskan.
Det analoga umgängets förkämpe. Det är en bild av mig själv jag gillar. Tyvärr höll den inte så länge. Häromdagen, när jag var ute på middag med ett par tjejkompisar, föll jag från mina höga hästar. Då insåg jag att jag inte alls är så där härligt IRL som jag vill tro. När den trevliga servitrisen skulle sätta ned våra tallrikar var det en enda mobil som låg framme, mitt på bordet. Det var min. Kompisarna hade haft vett att packa ned sina telefoner i väskan, men jag har en dålig vana av att alltid vilja se luren. Kanske är det en rest sen barnen var små, då kunde det ibland finnas anledning att vara anträffbar. Men numera vet mina vänner att mina tonåringar klarar sig utmärkt utan mig en timme.
Mobilen på bordet blir bara en slags störande signal om att något skulle kunna vara viktigare för mig än den här stunden med dem. Nu fick jag fnatt igen. Den här gången på mig själv, och jag skämdes.
När jag lade bort mobilen tyckte jag att jag såg något i en av mina vänners ögon som jag kände igen. Lättnaden. Jag kan ha inbillat mig, men vad spelar det för roll. Det blev världens mysigaste kväll. När det blå skärmljuset slocknat händer det grejer.
[ Lina Skoghäll: Jag smygsurfar i badrummet när familjen inte har skärmtid ]
