Går det ens? Går det att vara kyrka 2023 i ett land där individualismen predikas som religion och där hela omvärlden tycks sjunka djupare ner i polarisering och missmod? Ska vi inte bara ge upp och fokusera på våra egna livsprojekt, vi också? Vem orkar bry sig om något utanför sitt eget allra närmaste när hela världen brinner?
Häromdagen lyssnade jag till en psykolog som talade om den psykiska ohälsan hos unga. Hennes konklusion var ungefär den här; ångest och oro är inte farligt. Det är att inte ha något att ankra sin ångest och oro i som är farligt. När det vi känner och upplever ska leva sitt eget liv, medicineras bort och hanteras som isolerade företeelser. Om ångesten får vara en katalysator för förändring så kan den faktiskt skapa något gott men om den isoleras och behandlas som farlig så riskerar den att bli just så farlig som vi ibland känner den och skapa stor destruktivitet hos den som drabbas.
Jag ska inte låtsas vara psykolog. Det finns säkert en hel del att invända mot resonemanget. Men det som tycks allt tydligare i all forskning om unga jag läser är att ju mer isolerade unga blir med sina tankar och känslor, ju farligare tycks oron som rör sig i deras kroppar bli. Ännu en sak att oroa sig för i vårt tidevarv. Men tänk om de här tankarna hör ihop? Tänk om hoppet för församlingen i vår tid ligger i mötet med de unga som trevar i runt i en vardag fylld av psykisk ohälsa? Tänk om det vi ska erbjuda av värde – förutom det uppenbara i mötet med Jesus – är ett sammanhang där man blir i tagen i anspråk. Där oron får något att ankra i.
Tänk om församlingen är nyckeln? När jag följer samtalen och debatterna i kristenheten om unga och församling så funderar jag på om vi inte lämnar de unga vi faktiskt pratar om lite i sticket? Medan vi slåss för att gudstjänsterna ska se ut som just precis JAG vill ha dem så uppmuntrar vi unga att se inåt. Att inte ta för mycket ansvar, att vara rädda om sin egentid. Att känna efter hur det känns, för sig själva.
Tänk om vi i stället skulle erbjuda dem plats på våra estrader och i våra kommittéer, inflytande över musikliv och verksamhet och en axel att stå vid sidan av i fikagrupper och städbeting. Tänk om ångesten – i varje fall vissa versioner av den – skulle försvinna om den fick något att ankra i? Och tänk om församlingen är det ultimata sammanhanget utanför sitt eget lilla att få göra det i?
Tänk om det förutsätter av oss som är äldre att vi ger unga plats, mandat och våra lyssnande öron? Vore det inte konstruktivt att försöka sig på det i stället för att sjunka ned i modlösheten.
Jag tror att det går. Det måste gå.
