Jag har i många år fascinerats oerhört över Jesus frågor i evangelierna. Ibland är de ironiskt självklara, ibland drar de undan marken för mina fötter och jag faller fritt. Ibland är de kantiga och aldrig utmanas mänsklighetens lättkränkthet hårdare än efter Jesus upprivna utrop i Markus 9:19: “Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?”
Jag sätter kaffet i halsen och muggen dunsar ner på soffbordet. Jag kastas in i dramatiken. En stackars kille är besatt av mörka krafter ingen lyckas hantera. Jesus skäller ut allt och alla i vad som måste klassas som bristande tålamod. Vår snälla Jesus, herden som vandrar på en trött träspång med ett värnlöst lamm vilandes på sina axlar. Bokmärket från söndagsskolan krockar duktigt med otåligheten i texten.
Utropet är obegripligt utan sammanhanget i Markusevangeliet 9. Jesus tar med sig några lärjungar upp på ett högt berg, förvandlas inför dem och för ett ögonblick avtäcks Jesus gudomliga natur. Den han är. Den han också är. På berget visas allt i ett heligt tvärtom. Ordet som blev kött avslöjas till Jesus som också är Gud.
Det är som om Jesus kommer ner från berget med hemlängtan. En önskan att få komma härifrån och vara Guds älskade son i sin fulla härlighet och strålande skönhet. Fastklistrad på varje sida i evangelierna sitter inkarnationens måttlösa mysterium. Jesus som avsa sig allt och blev en människa, som böjde sig ner för att lyfta de lägsta. På berget smakar han vart han kom från och vart han är på väg. En klapp på axeln på vägen mot korset och lidandets mörker. Ett hejarop på väg mot en förr eller senare upprättad skapelse.
Gud är helighet och en öppen famn i samma andetag.
Tillbaka bland de andra lärjungarna och diskussionslystna skriftlärda rinner den över. Hemlängtan. Verklighetslängtan. Men hjärtslagen från Barmhärtighetens Fader och All trösts Gud vinner över otåligheten och i dammet och stöket betjänar Jesus en liten människa med frihet. Ännu en centimeter till av allt krokigt rätas ut.
Jesus är brinnande helighet på berget, han är den hemlängtande människosonen en stund senare. Frihetens famntag mitt i vår aska, där mörkret gör sig påmint i och omkring oss. Gud är helighet och en öppen famn i samma andetag.
Och där förändring behöver komma, där nöden plågar och bundenhet hånler emot oss, där formade pappan till den stackars pojken i bibeltexten slitstarka ord för oss att nöta på:
“Jesus, hjälp oss om Du kan, för jag tror. Hjälp min otro!”
Så låter min otåliga hemlängtan.
[ Om och om igen får vi komma till Gud med vår bön ]
Lyssna på Veckans bibelkrönika som podcast
---
Tredje söndagen i fastan - Kampen mot ondskan
Gammaltestamentliga texten: Första Kungaboken 18:26-29 + 36-39
Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: “Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
Vid middagstiden hånade Elia dem. “Ropa högre!” sade han. “Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!” De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: “Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: “Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”
Episteltext: Uppenbarelseboken 3:14-19
Och skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om!
Evangelium: Markusevangeliet 9:14-32
När de kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: “Vad är det ni diskuterar?” “Mästare”, svarade en i mängden, “jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: “Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!”
De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: “Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: “Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: “Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: “Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: “Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp.
När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: “Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: “Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: “Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.
Psaltaren: Psalm 25:12-22
Var och en som fruktar Herren får veta vilken väg han skall välja. Själv får han leva i ro, och hans barn skall ta landet i arv. De som fruktar Herren blir hans förtrogna, hans förbund skall ge dem insikt. Min blick är ständigt fäst på Herren, det är han som löser min fot ur snaran. Vänd dig till mig, var barmhärtig, ty jag är ensam och betryckt. Lindra mitt hjärtas plåga, för mig ut ur mitt trångmål. Tänk på mitt lidande och mitt betryck och förlåt mig alla mina synder. Se på mina fiender — så många de är, så hätska i sitt hat! Rädda mitt liv, befria mig, svik mig inte, jag flyr till dig. Låt oskuld och redlighet bevara mig, ty jag hoppas på dig. O Gud, befria Israel från all dess nöd!
---
