En tonåring blir nerfirad i en torrlagd brunn mitt ute i skogen. Just den scenen var en av de första delarna Kerstin Ekman skrev i romanen Händelser vid vatten. Hon var mitt i en taggig kris med Svenska Akademien. Besviken, och med en känsla av att vara övergiven, kom hon hem till Valsjöbyn efter sammanträdena i Stockholm. Hon började skriva om en pojke som slängs i en brunn av sina egna bröder. “Så var en berättelse igång”, berättar hon.
Jag ser scenen i filmatiseringen av romanen och känner på ett nytt sätt djupet i själva sveket, det som Josef i Gamla testamentet måste ha känt när hans bröder, hans egen familj, kastar ner honom i en brunn. Att bli misshandlad av fiender är en sak, men att bli sviken av sina egna, de han nyss satt och åt med - det hugger långt in i hjärtat.
Johan, pojken i Händelser vid vatten, befinner sig på botten av en brunn där den svarta sörjan når upp till anklarna. Han försöker klättra upp, men ramlar gång på gång ner. Väggarna är hala. Något levande rör sig kring hans fötter. Det är en ål, en så kallad brunns-ål som man lade i brunnar för att hålla dem fria från grodor och andra smådjur. Johan, som älskar djur, stoppar ålen innanför tröjan och får kraft att rädda både sig själv och ålen upp ur brunnen.
Nu befinner vi oss i fastan och ställer in riktningen mot påskens händelser. I evangelierna försöker Jesus förvarna lärjungarna om vad som kommer att hända, men de vill inte höra. De kan inte föreställa sig att någon av dem skulle svika Jesus, de är ju som tolv bröder. De kan definitivt inte föreställa sig att människor skulle kunna kasta ner Gud i dödens mörka brunn.
När vi nu vandrar med Jesus mot korset så är det på ett sätt en vandring med honom ner i djupen. Och en inbjudan till att lära sig be från djupen. Vi får stiga in i Jesus bönevärld, den som är formad av Psaltaren.
[ Därför får man ett kors i pannan på askonsdagen ]
Dagens text är från Psalm 130. Det är en bön som kommer långt nerifrån. “Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig!” När vi befinner oss på botten och tittar upp på de hala väggarna och undrar hur vi någonsin ska kunna komma upp, då kan vi stämma in i psalmistens bön. Här finns ord som ger kraft till kampen för det goda. Här finns ord att ta skydd bakom. Här finns böner när Guds ingripande dröjer: “Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen.”
Johan och Josef blev svikna av sina bröder, ukrainarna blev anfallna av sitt “brödrafolk” och Jesus blev utlämnad av sina egna. Låt oss i dag be om både insikt och kärlek så att vi inte kastar ner någon broder eller syster i en brunn med våra ord eller handlingar, och att vi får kraften att förlåta de som svikit oss.
---
Gammaltestamentliga texten: Jesaja 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sionhuvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kallas “rättfärdighetens träd”, som Herren planterat för att visa sin härlighet.
Episteltext: Hebreerbrevet 11:23-27
I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt i tre månader, eftersom de såg att det var ett vackert barn, och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. Han såg fram mot lönen som väntade och räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter. I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige.
Evangelium: Markusevangeliet 14:3-9
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: “Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne.
Men Jesus sade: “Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Psaltarpsalm: Psalm 130:1-8
En vallfartssång. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord.
Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen. Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. Han skall befria Israel från alla synder.
---
