Ibland tänker jag på Skalmans mat- och sovklocka. Man kanske borde ha en sån. När det gäller maten är det inga problem, där har jag i princip en inbyggd timer, och blir rejält besvärlig när blodsockret sjunker. Nej, jag tänker snarare på vilan. Vad lätt det är att ständigt ha något på gång!
Jag uppfattar att dötiden är underskattad i vår maxade tillvaro där volym ständigt verkar övertrumfa kvalitet, där det synliga ständigt vinner över det fördolda och där allt är tillgängligt hela tiden. I mina sämre stunder, då både kropp och hjärna går på för höga varv av andras förväntningar och mina egna, då får jag svårt att göra ingenting.
Allt detta brus får mig att fundera över sabbaten, denna urgamla ordning för att få livet att sitta samman. Jag försöker tänka mig in i hur sabbatsvilan uppfattades för de människor som levde med ett betydligt lägre tempo än det du och jag har. Hur förhöll man sig till sabbaten som fåraherde eller krukmakare i Mellanöstern 500 år före Kristus? De arbetade naturligtvis hårt, förmodligen blev de tröttare till kroppen än de flesta av oss. Men ändå, tempot måste ha varit dramatiskt annorlunda. Om den genomsnittlige medborgaren i Israel behövde sabbaten för tretusen år sedan, vad ska man då säga om oss?
Om den genomsnittlige medborgaren i Israel behövde sabbaten för tretusen år sedan, vad ska man då säga om oss?
— Fredrik Lignell om vårt behov av att återerövra sabbaten
Vi vet alla att den regelbundna vilan är viktig för den egna hälsan, och att den dessutom påminner oss om att vi inte är världens centrum. Detta är inga små argument för att vara noga med sabbaten. Men jag anar också en ytterligare dimension i vilans praktik. Den har, hur konstigt det än kan låta, med andra människor att göra. Jag behöver vila också för andras skull än min egen, särskilt om jag är ledare och djupt delaktig i andra människors liv.
Pastorn, författaren och teologen Eugene Peterson formulerar det kärnfullt: ”Genom sabbaten frikopplas andra människor från mig så att de kan ha med Gud att göra utan att jag petar och stör. Människor behöver vara fria från vår vägledning som alltid tenderar åt manipulation.”
[ Om vi tystar vår inre röst kan allt gå överstyr ]
Så när vi inbillar oss att både kyrkan och världen vinner på att vi sätter våra egna behov åt sidan och slarvar med veckovilan kanske andras behov kan vara motivationen vi saknat. Dra en dag i veckan ur sladden, läs en bok, gå en promenad och laga en god middag utan att avbrytas av världens behov. Eller kanske skulle du passa på att göra ingenting? Du håller längre, du påminner dig om att du inte är Gud och du låter människor leva sina liv och tala med Gud utan din inblandning. Bevara ordningarna, både för din och för andras skull
