För någon månad sedan föreläste jag för en stor konsultbyrå i Örebro. Runt fyrtio välutbildade medarbetare hade en eftermiddag ihop där vi talade generationskrockar och förtroende på jobbet. Det var helt uppenbart en sådan där arbetsplats där folk trivdes. Det var högt i tak i diskussionerna, medarbetarna uppmuntrade varandra och skrattade hjärtligt och rått i igenkänningar och dråpliga exempel.
Allra mest drev de med sin chef. En man i fyrtioårsåldern som tycktes väldigt omtyckt av sin personal. Med ett tryggt leende på läpparna lyssnade han, drog ett gäng egna exempel och hakade på i jargongen alldeles så där lagom, som en klok ledare gör.
Den här hösten har jag hängt mer än någonsin i vår kyrka. Vi har byggt nytt och det har funnits massor att göra. Jag inser hur glada vi alla har varit för det där grabbgänget som hakat på och kommit och målat och grejat. Hur uppmuntrande och peppigt det har känts att de velat vara med. Att de kan liksom! De är så duktiga.
En sak bara. Den där chefen. Han är också en del av det där gänget. Samme man som jag ena dagen tar för givet att han är fullt förmögen att vara chef över en rätt stor organisation, tänker jag dagen efter att det är gulligt att han vill vara med. Varför? För att jag har sett honom växa upp. Jag busade med honom när jag lekte med hans storasyster när han var typ två år.
Är vi lite som en evigt pågående släktträff där valfri gammal morbror när som helst kan säga ”Jag minns när du var så hääär liten”?
Jag har inte kunnat släppa det där riktigt. Jag möter rätt ofta människor som säger att de växte upp i kyrkan men att de aldrig hittade sin vuxna plats. Kan det vara så att vi inte låter varandra bli vuxna? Att vi är lite som en evigt pågående släktträff där valfri gammal morbror när som helst kan säga ”Jag minns när du var så hääär liten”?
[ Så lätt att tappa fokus får det större ]
Jag tänkte igenom det där grabbgänget igen. De är runt fyrtio allihop. En av dem är chef på kommunen, ett par driver bolag, någon är lärare, någon går till jobbet varje dag och låter sig drivas med av sin personal. Ingen av dem ses som gullig i sitt vardagsliv. De är stabila pelare i samhället på massor av vis.
Men så kommer de till kyrkan. Visst låter vi dem väl vara mer än ”Agnetas pöjk” och ”sköna grabbar” där? Visst låter vi varandra växa upp? Annars tänker jag att risken är att vi hänger av oss kompetensen vid dörren. Och det vore väl ändå lite slöseri, va?
