Arbetsgemenskap. Jag har verkligen försökt att skriva om något annat. Men jag lyckas inte. I skrivande stund är det fyra dagar kvar tills den församling jag är med i inviger helt nya lokaler. Ett nybyggt hus, 2 800 kvadrat att tillsammans lyfta Jesus och tjäna vårt samhälle utifrån.
Jag pendlar mellan stress och sömnlöshet och pirr och glädjetårar just nu. Som ansvarig för stora delar av invigningsprocessen så drömmer jag mardrömmar om trasslande kablar och uteblivna solister och jag gråter i bilen när jag ser framför mig hur otroligt stort och bra allt kan få bli.
Och jag skryter. Varthelst jag kommer så skryter jag. Om den gemenskap jag ser som familj. Vi fick tillgång till våra nya lokaler för drygt tre veckor sedan. Sedan dess har människor varit där så gott som dygnet runt för att måla, lägga golv, snickra bänkar, serva med mat, placera ut möbler och dra teknik. Parallellt tömmer vi våra gamla lokaler, sorterar och packar och kör till tippen. Och det händer någonting när vi arbetar ihop. Någonting som inte går att ta på.
Och det händer någonting när vi arbetar ihop. Någonting som inte går att ta på.
Vi lever i en tid när vi – i allt större utsträckning – försöker köpa oss fria. Vi betalar hellre för barnens aktiviteter än vi engagerar oss tillsammans med dem. Vi tar in städfirmor i både våra hem- och kyrkolokaler, vi låter någon annan byta däcken på bilen och styla såväl våra hus som våra kroppar. Ingen behöver förstås kunna allt, men har vi inte bytt “Kan du hjälpa mig?” mot “Vad kostar det?” lite väl lättvindigt?
Det jag möter i min närhet just nu är ett pärlband av människor som springer runt med leenden på läpparna och jobbar ihop. Det skrattas, härjas, diskuteras, suckas, tramsas och gråts. Människor som tidigare aldrig har träffats mer än i kyrkbänkarna står plötsligt och sorterar dopdräkter tillsammans och berättar sina egna dopberättelser. Barn springer med bud genom lokalerna så att de som målar får nya rollers. Tekniker från olika branscher sliter sig i håret och kommer med lösningar som bara blir till för att de delar erfarenheter från sina respektive arbetssituationer.
Och mitt i det händer något annat. I vimlet och surret ser jag allt oftare hur det stannas upp, läggs händer på axlar, kramas om, sitts ner i förtroliga samtal. Jag hör mumlande böner, jubel över lösta situationer, uppdateringar på ämnena från gårdagens bönestunder.
Jag går runt mitt i kaoset och tänker gång på gång att jag vill visa det jag ser för hela världen. Som ett vittnesbörd. Som ett erbjudande att vara med. Jag vill skrika från hustaken det jag påminns om igen och igen just nu. Att köpa sig fri är inte frihet. Att göra tillsammans för något större, att våga släppa sitt eget, att tro på att andra vill vara med och bära tillsammans med mig. Frågan är om inte det är frihet på riktigt?
[ Sista gudstjänsten firad i gamla kyrkan - nu flyttar Immanuelskyrkan in i nya lokalen ]
