Underbara Clara: En del ifrågasätter att jag låter barnen vara med på bild

Många väljer att dela med sig av sin vardag på sociala medier, i form av bild och text. Men hur sanningsenlig är egentligen den bild man målar upp där? Podden Dagens föräldrar tog hjälp av en riktig expert på området för att få några tips.

Vad visar man upp av sitt familjeliv och vad väljer man att dölja? Är det lögnaktigt att lägga ut en uppställd familjebild framför julgranen, när man strax innan har bråkat och skrikit åt varandra? Clara Lidström, mer känd som Underbara Clara, har i snart tjugo års tid drivit en blogg där hon delar med sig av sin vardag och sitt liv som gift trebarnsmamma och egenföretagare. Hon har över hundratusen följare på sin blogg och ännu fler på sitt Instagramkonto.

Hon håller med om att inläggen – som ofta speglar det positiva – kan ge en något skev bild av verkligheten.

– På ett sätt ger jag ju en falsk bild av helheten eftersom jag helst dokumenterar härliga saker, som jag hoppas kan få inspirera mina följare. Det är ju inte lika roligt att lägga ut något om att jag bråkat med barnen som att visa upp en härlig picknick eller liknande.

– Men jag tror att de flesta av mina följare förstår att det bara är en del av verkligheten som de ser. Det viktiga för mig har varit att de människor som finns i min närhet, och som följer bloggen – som barnens fröken, eller min svärmor – ska kunna känna igen sig, och det gör de. ”Barnen har samma kläder på dina bilder som de har på sig på skolan”, eller ”Det du skrev på bloggen om er helg var detsamma som barnen berättade om”, kan de säga.

Tunga tider i livet

I perioder har Clara Lidström drabbats av utmattning och även av svår sorg, som när hennes mamma dog. I de tunga tiderna av livet väljer hon att inte dela allting som hon går igenom på en gång med sina följare. Hon berättar att hon till exempel väntade ett halvår med att skriva om sin utmattning, eftersom det kändes för sårbart till en början. Hon var inte bredd på att ta emot kommentarer om det som kändes jobbigt just då.

– Jag ville skydda mig själv, och på ett sätt är det väl att dölja saker, men jag tror att man måste hålla lite distans också för att orka blogga så länge som jag gjort. Man behöver veta sina gränser.

– När jag själv mådde dåligt valde jag att avfölja vissa personer, eller dölja konton som jag visste triggade mig på ett negativt sätt. Det skulle nog fler behöva reflektera över, och ha självbevarelsedrift att välja sitt flöde lite mer. Vad kan jag själv reglera för att ta hand om mina känslor?

Att olika saker triggar människor på olika sätt beroende på hur man mår just då märker Clara Lidström tydligt. På samma inlägg kan hon få väldigt olika reaktioner. Medan en del älskar att läsa om en vacker dukning och få tips på ett läckert recept, reagerar andra genom att bli provocerade.

– Vissa får ångest över att allt tycks vara så perfekt, medan andra tycker det är skönt att läsa. Det säger mig att jag bara kan göra det jag gör och det kommer alltid att landa olika. Jag vill känna mig trygg i vad jag vill skriva om, och dela med mig av sådant som jag själv blir inspirerad av.

Hur tänker du kring delande av bilder på barnen?

– När vi fick vårt första barn Bertil visade jag till en början inga ansiktsbilder. Jag skrev inte heller vilket kön det var eller vilket namn vi gett honom. Sedan dess har jag långsamt blivit mer bekväm med att dela mer om barnen. Men jag är kritisk till att debatten om barnbilder ofta handlar om att antingen dela allt, eller att inte dela någonting. Det finns till exempel en del stora influerare som censurerar barnets ansikte, men samtidigt ställer till skandal och skämmer ut sig på olika sätt – det kan ju också skada barnet när man är en offentlig person.

– Jag skulle till exempel inte ta med våra barn på någon premiär. Jag låter dem inte heller vara med på film när andra kommer hem för att filma hos oss. Då är det inte jag som styr över materialet så då känns det bäst att göra så.

Hur mycket kan barnen styra över vilka bilder som du lägger ut?

– Jag brukar fråga barnen om de vill vara med. En del följare ifrågasätter att jag låter barnen vara med, att de är för unga för att förstå omfattningen av att vara med på bild. Men det är ju därför jag som förälder behöver göra en bedömning, vad jag tycker är lämpligt och inte.

– Samma sak kan man ju få höra som kristen, varför man tar med sig barnet till kyrkan. Men om man inte tar med barnet till kyrkan är ju det också något som man styr över som förälder. Man fattar helt enkelt beslut som man tror är bra för sina egna barn.

[ Clara Lidström: “Att bli kristen var ett uppror” ]

Följarna tenderar frossa i kändisars ”misär”

En annan sak som Clara Lidström reflekterat en del över gäller responsen som hon, och andra influerare får när de delar något som gått dåligt eller skriver om något som är tufft i livet. Det blir sällan så mycket ”likes” som på ett sådant inlägg, menar hon.

– Jag får aldrig så mycket uppskattning som när jag delar bilder från vårt stökiga hem, eller berättar att vi bråkat med barnen – det verkar ibland som att det enda man vill ha är någon annans ”misär” – det kan bli nästan som ett frossande i det.

– Jag tänker till exempel på Therése Lindgren, som skriver om sitt dåliga mående och Bianca Ingrosso, som berättat om sina ätstörningar – de får hur mycket kärlek som helst från sina följare. Ibland verkar det som att man måste skriva om att man mår dåligt för att få mest uppskattning – det kan bli något osunt i det.

Clara Lidström menar att följarna ofta har en balanserande effekt – att kommentarerna är uppmuntrande när man delat något tungt, och kanske lite mer nedtryckande när man är ”lyckad”. Kanske behöver vi helt enkelt bli bättre på att glädjas med varandra också, menar hon.

---

---

Lyssna på podden