Frågor som rör makt och maktmissbruk är just nu högaktuella inom flera frikyrkosamfund. Helén Västberg, som undervisar om, och har skrivit en bok om maktstrukturer, menar att många kristna är naiva när det handlar om vilka negativa konsekvenser makt kan leda till.
Det pratas på tok för lite om makt och maktstrukturer inom frikyrkligheten. Det menar Helén Västberg, legitimerad psykoterapeut som arbetar på den kristna samtalsmottagningen Dialogen. Hon menar att man generellt måste bli mer medveten om att makt korrumperar, för att på så sätt snabbare kunna slå larm när det barkar iväg åt fel håll.
– Jag brukar säga att allt mellanmänskligt som rör sig i vårt samhälle också självklart finns inom kyrkan. Det vi däremot är sämre på, kanske framför allt inom frikyrkan, är att upptäcka maktstrukturer, att identifiera och tolka dem, och därigenom hantera de makthierarkier som finns.
Många starka vittnesmål
Dagen möter henne på samtalsmottagningen som vilar på kristen grund, belägen i ett av Hornstulls lägenhetshus. Anledningen är att frågan om ledarskap – av flera olika anledningar – hamnat högst upp på dagordningen i både församlingar och samfund. Inte minst inom Pingst där samfundets tidigare ledare Daniel Alm sade upp sig efter anklagelser om maktmissbruk av sexuell karaktär och där samfundet just nu arbetar med att se över osunda maktstrukturer.
Exemplen på att det inom kyrkans väggar skett övergrepp, maktmissbruk och sexuella trakasserier tidigare finns det gott om. Det visade inte minst de otaliga vittnesmål som kom fram under Metoo-rörelsen 2017. Där fanns två tydligt inomkyrkliga upprop som samlade in kvinnors berättelser. I uppropet #vardeljus delade över 1 300 svenskkyrkligt anställda kvinnor med sig av olika händelser. I det frikyrkliga alternativet #sanningenskagöraerfria gjorde 457 kvinnor samma sak. Samtliga hade de på olika sätt utsatts för övergrepp eller sexuella trakasserier, antingen inom kyrkans väggar eller av personer med kopplingar till kyrkan.
De aktuella händelserna, och det som skett tidigare, är tragiska och ledsamma på många plan, men inte helt förvånande, menar Helén Västberg.
– För kvinnor som vuxit upp i en kultur där underordning och lydnad gentemot mannen betonas som en andlig dygd, blir det ofta svårt att utveckla en tydlig känsla för de egna behoven och gränserna. Den inlärda självbilden som någon vars uppgift är att tjäna och tillfredsställa andra, kan leda till att gränsdragningar upplevs som egoistiska eller fel.
Den inlärda självbilden som någon vars uppgift är att tjäna och tillfredsställa andra, kan leda till att gränsdragningar upplevs som egoistiska eller fel.
— Helén Västberg, psykoterapeut
– I ett sådant sammanhang blir det lätt att gränserna överskrids – utan att man själv förstår var gränsen egentligen gick. Och mot den bakgrunden är det inte förvånande att många kvinnor i liknande miljöer riskerar att utsättas för gränsöverskridande beteenden eller maktmissbruk.
En stor och avgörande faktor i många av kvinnornas vittnesmål stavas maktmissbruk, menar Helén Västberg. Tillsammans med Fredrik Lignell, pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan i Linköping, skrev hon för några år sedan boken Fräls oss från ondo: om makt och maktmissbruk (Libris). Hon skulle önska att alla på ledarpositioner inom frikyrkan läste på om hur makt påverkar.
– Vi har sett om och om igen hur makt kan korrumpera. Det är en märklig process som smyger sig på – och som till slut kan leda till att man börjar ljuga för sig själv: ”Jag får göra det här, bara för att jag kan.” Att ha makt är något djupt berusande. Det kan locka fram sidor och impulser man annars hade hållit tillbaka. Och just den dynamiken, när makt får stå oemotsagd, är farlig. Det har historien visat oss många gånger.
– Makt i sig är inte något negativt – varje ledarskap förutsätter ett visst mått av makt och inflytande. Det är en del av uppdraget. Men just därför behöver vi också förstå vilka risker som följer med den. Makt måste hanteras med medvetenhet, regleras av tydliga ramar och omges av ansvarsutkrävande, annars är risken stor att den missbrukas.
Högt upp – högre insyn
Helén Västberg menar att det därför är oerhört viktigt med transparens. Den bör öka ju högre upp i hierarkin en ledare befinner sig, inte tvärtom som det ofta är nu. En högt uppsatt ledare behöver ha många omkring sig som har insikt och som kan säga ”Nu är du nog ute på en trasslig väg”.
Dessvärre har det skapats en kultur inom frikyrkan där risken för maktmissbruk är stor, menar Helén Västberg. Man tycks tro att det räcker med att flytta på vissa personer för att problemet ska försvinna, men det fungerar inte så länge kulturen förblir densamma.
– Om vi inte gör något åt kulturen brukar det tyvärr inte dröja länge innan något liknande händer igen. Inom frikyrkan pratar vi generellt ganska lite om makt – vad den gör med oss och hur vi hanterar den. Men det är något vi verkligen behöver ta på allvar. Ledare måste få stöd i att förstå och bära sitt ansvar, och vi behöver bli bättre på att prata om de risker som faktiskt finns.
Är vi naiva inom kristenheten vad gäller vad makt kan leda till skulle du säga?
– Ja, jag tror att vi ofta är ganska naiva när det gäller vad makt kan leda till. Jag blir fortfarande förvånad när någon säger: ”Jag trodde aldrig att något sådant kunde hända i kyrkan.” Då tänker jag: ”Men varför inte? Vi är inte skyddade från det mänskliga bara för att vi är troende. Vi bär på samma drivkrafter och frestelser som alla andra.”
– Det som i grunden skiljer oss i kyrkan är inte att vi undgår mänskliga felsteg, utan hur vi förväntas hantera dem. Idealet borde vara att vi i Kristi efterföljd möter våra tillkortakommanden med öppenhet, självrannsakan och en vilja till förändring. Jag skulle önska att vi oftare såg just det modet: att ta ansvar, erkänna det som brast, och göra upp med det. En slags andlig haverikommission, där transparens och omvändelse får leda vägen.
[ Viktigt att få sätta ord på sin upplevelse av andliga övergrepp ]
Varför pratar vi inte mer om riskerna – är det för att man inte vill framstå som moralpolis?
– Kanske handlar tystnaden ibland om att människor inte upplever att de har mandat att säga ifrån. För att kunna vägleda någon i en maktposition krävs ett tydligt mandat. Utan det riskerar man att bli reducerad till ”en som bara tycker en massa”. Det pekar tillbaka på strukturerna. Vi behöver bygga system där människor faktiskt har befogenhet att säga: ”Det här är inte sunt.” Det handlar om att skapa en kultur där ärlighet inte straffas, utan efterfrågas.
För att kunna vägleda någon i en maktposition krävs ett tydligt mandat. Utan det riskerar man att bli reducerad till ”en som bara tycker en massa”.
— Helén Västberg, psykoterapeut
Hur kan vi förstå att vissa trakasserier eller övergrepp dessutom kan pågå under en längre tid?
– Jag skulle säga att det vi talat om tydliggör hur stark drivkraften kan vara att bevara ett befintligt system – särskilt när det är präglat av etablerade maktstrukturer. I en sådan kontext kan man medvetet eller omedvetet bortse från varningssignaler. Vissa beteenden blir så normaliserade att de knappt registreras längre; man anpassar sig gradvis till det som egentligen borde ifrågasättas.
– Samtidigt ser vi ofta att när allt väl uppdagas, då är det flera som säger att de anat. att något inte stod rätt till. Men rädslan för att utmana systemet är stark. I stället för att uttrycka sin oro tystnar man, inte sällan med tanken att det kanske är en själv det är fel på – att man överdriver eller är överkänslig. Det säger något om hur effektivt vissa kulturer kan tysta det som egentligen borde sägas högt.
Psykologiskt övertag i relationen
Helén Västberg tar som exempel en vanlig skolklass där det förekommer mobbning. Även om man ser vad som pågår – hur många vågar stå upp för den mobbade? Väldigt få, om ens någon, menar hon. Varför? Jo, för att man vet att det kostar.
– Vi börjar ju lära oss det här redan som barn – hur man ska vara för att passa in, vilka regler som gäller i gruppen och vad man helst inte ska säga eller göra. För att inte störa balansen utvecklar vi olika sätt att anpassa oss till den maktstruktur som finns. När jag undervisar på terapiutbildningar brukar vi prata om intersektionalitet – alltså hur vi människor förhåller oss till varandra utifrån kön, ålder, bakgrund och andra faktorer. Det påverkar hur vi positionerar oss i en grupp och vilka roller vi tar, ofta utan att vi ens tänker på det.
Utifrån psykologisk forskning är det inte förvånande att relationer ibland kan gå över gränsen och bli destruktiva – särskilt när det finns en maktobalans från början, menar Helén Västberg. I asymmetriska relationer blir det lättare för den som har övertaget att successivt tänja på gränserna, ofta utan att det uppfattas som allvarligt i stunden.
– Om kvinnan försöker sätta en gräns, kan mannen – vilket det ofta är – säga saker som: ”Det här är väl inte så farligt” eller ”Vi som jobbar så hårt behöver det här.” Då blir det svårt att dra sig ur utan att känna skuld eller riskera att relationen påverkas. Det sker ofta i små steg, tills man står i en situation där det känns som att man inte kan backa utan att själv förlora något. Och när rädslan för den andre börjar smyga sig på, uppstår ett psykologiskt övertag som kan vara väldigt svårt att ta sig ur. Man börjar anpassa sig – inte för att man vill, utan för att dämpa sin rädsla. Det är just det som kännetecknar psykisk misshandel.
– Därför är också kvinnornas berättelser så modiga. Det finns många risker med att tala – att inte bli trodd, att själv bli anklagad eller skuldbelagd. Men det vittnar ofta om att man inte riktigt förstått hur starka psykologiska krafter som är i rörelse i sådana relationer. För den som vill förstå mer, finns det mycket att hämta i både forskning och litteratur – till exempel beskriver Anna Lindman det här väldigt insiktsfullt i sin bok Det jag trodde var kärlek.
Hur kan man göra för att inte riskera att drabbas av en annan persons maktmissbruk?
– Vi kan nog alla hamna i situationer där vi gjort fel eller tappat bort oss själva – det hör till att vara människa. Det viktiga är hur vi hjälper varandra vidare därifrån. I stället för att skuldbelägga behöver vi kunna säga: ”Det här händer. Nu tar vi det här tillsammans.” Jag tror verkligen på att sanningen – när den får sägas i en trygg miljö – kan göra oss fria.
Tyvärr är det ofta den som blivit utsatt som får betala priset, länge efteråt. Risken att hamna utanför gör att många väljer att vara tysta.
— Helén Västberg, psykoterapeut
Att hjälpas åt att lyfta av skammen?
– Ja, där sa du det: lyft bort skammen så har vi löst halva problemet. I många kristna sammanhang är vi ganska bra på att prata om vad som inte får hända, men inte lika bra på att hantera det när det faktiskt har hänt. Tyvärr är det ofta den som blivit utsatt som får betala priset, länge efteråt. Risken att hamna utanför gör att många väljer att vara tysta. Det blir en dubbel börda.
Så, hur bör vi agera när det hänt?
– Vi behöver hålla gemenskapen öppen – så att människor inte känner att de måste smyga ut bakvägen när något gått fel. När vi vågar möta varandra i det som är svårt, utan att vända ryggen till, händer något läkande.
– Och när vi pratar om att bygga upp vårt psykologiska försvar, så gör vi det allra bäst genom att skapa sammanhang där man får känna att man hör hemma, oavsett. En plats där man får finnas, också när livet inte blev som man tänkt. Det är det starkaste skyddet vi kan erbjuda varandra.
---
Fakta: Så undviker du att utsättas för maktmissbruk – varningssignaler att vara uppmärksam på
• Obalanserad ansvarsfördelning: När en person konsekvent kräver lojalitet, tystnad eller anpassning från andra utan att själv visa öppenhet, självrannsakan eller ömsesidighet.
• Kontroll genom skuld eller rädsla: Du känner dig ofta osäker, rädd för att göra fel, eller skamfylld efter samtal trots att du inte kan sätta fingret på vad du gjort fel.
• Oklara gränser och dubbla budskap: Det är oklart vad som är förväntat av dig och om du ifrågasätter något möts du av tystnad, vrede eller förlöjligande.
• Brist på ansvarstagande: Ledare eller personer i maktposition skyller på andra, vägrar be om ursäkt och duckar konsekvent för kritik.
• Isolering och beroendeskapande: Du uppmuntras att dra dig undan andra relationer och får känslan av att bara en person eller en grupp “förstår dig på riktigt”.
• Överandlighet eller andlig “gaslighting”: Teologiska argument används för att tysta frågor eller underminera sunda gränser som att kritik kallas “otro” eller ifrågasättande likställs med illojalitet mot Gud.
---
[ Frida Park: Viktigt att Pingströrelsen tar nya steg för att göra upp med osund ledarkultur ]
