Fotografen Rickard Liljero Eriksson rör sig bland kändiseliten; har återkommande plåtat både Carola och kungahuset. Men de senaste åren har han också gjort en andlig resa. För Dagens Malina Abrahamsson berättar han om mötet med påve Franciskus och Jesustatueringen som oväntat förändrades.
Vid den här tiden för två år sedan befann sig Rickard Liljero Eriksson tillsammans med sin fru Elin och deras döttrar Alva och Norah i det apostoliska palatset i Vatikanstaten. Snart skulle de få möta påve Franciskus. Alla fyra var finklädda, tagna av stunden, förväntansfulla.
Men Rickard Liljero Eriksson var också lite orolig. Inte för att göra bort sig eller för att inte ha något att säga, utan för att mötet med Katolska kyrkans högste ledare inte skulle kännas så speciellt. De senaste tjugofem åren hade han i egenskap av fotograf mött såväl kungligheter som världsstjärnor och märkt att stjärnglans inte alltid skimrar lika starkt på nära håll. Han var rädd att ha blivit så avtrubbad att påven skulle göra honom besviken.
Men så steg påve Franciskus in i salen.
– Jag har aldrig mött någon vars ögon lyser på samma sätt! Det var ingen vanlig utstrålning utan en närvaro som strålade av Guds kärlek. Det är väldigt få människor som jag känner ”wow” inför, men med påve Franciskus var det verkligen så.
Ovanligt med privat audiens
Det här berättar Rickard Liljero Eriksson när vi ses på restaurangen Tropical un pezzo d’Italia i Kungsträdgården i Stockholm. Han är stammis här, känner ägaren, lånade lokalerna till sin 45-årsfest. På väggarna hänger några av de bilder han har tagit: drottning Silvia, Zara Larsson och Per Gessle till exempel.
Att just Rickard Liljero Eriksson och hans familj fick möta påve Franciskus för en halvtimmes privat audiens är egentligen högst osannolikt. Knappt presidenter får den äran. Men det osannolika verkar vara något av ett tema i Rickard Liljero Erikssons liv. På frågan hur det kom sig att han blev fotograf, eller fick fota kungahuset, eller ja, träffa påven, svarar han ”bananskal”. Men kanske är svaret snarare att han har en ovanligt utvecklad social förmåga. Med sitt lugna, tillbakalutade sätt verkar han få människor att slappna av. Samtidigt har han en sorts lågmäld pondus som väcker nyfikenhet.
Mötet med påven blev av tack vare Jorge de Salas, präst och biskopsvikarie i Stockholms katolska stift. Han är en nära vän till Rickard och vid en lunch nämnde han att han skulle träffa påve Franciskus, varpå Rickard sa på skämt: ”Hälsa honom så gott från mig.” Men precis det gjorde Jorge de Salas, och påve Franciskus bad sedan familjen Liljero Eriksson föreslå några datum då de kunde komma på besök.
– Det kändes helt otroligt!
Vad pratade ni om med påven?
– Han busade mycket med barnen, och sedan pratade vi om det andliga klimatet i Sverige, om sekulariseringen.
[ Jorge de Salas hann inte fram med chokladasken till påven ]
Tydligt före och efter
Vid besöket i Vatikanen var Rickard Liljero Eriksson och hans familj ännu inte katoliker, utan engagerade i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Men de hade börjat fira gudstjänst i S:ta Eugenia katolska församling. Mötet med påve Franciskus övertygade dem ytterligare om att de var på rätt väg.
Året därpå upptogs hela familjen i Katolska kyrkan. I samband med det döptes döttrarna Alva och Norah. Det var en liten ceremoni i kardinal Anders Arborelius privata biskopskapell i Domkyrkan. På plats fanns bland andra faddrarna Ulf och Birgitta Ekman och vännen och prästen Hans Weichbrodt.
– Jag trodde inte att jag skulle uppleva sådan skillnad efter upptagningen, men det var verkligen ett före och efter. Som uppvuxen i kyrkan har jag aldrig haft någon stark omvändelse, som en del andra har, vilket man ju kan tycka är en sorg. Men nu fick jag verkligen uppleva en omvändelse big time. I en vecka kändes det som att jag gick på något, som ett rus. Man bara: Wow!
Vad var det som gjorde att du tog steget att konvertera?
Rickard Liljero Eriksson tar sats, säger att det är en lång historia. På ett sätt är den förbunden med hans jobb som fotograf.
Det är lika bra att vi tar den från början.
Rickard Liljero Eriksson växte upp i frikyrkan. Hans pappa var pastor i Uppsala Pingst, men när föräldrarna skilde sig flyttade Rickard, då sju år, och hans syster med sin mamma tillbaka till västgötska Kinnekulle. Pappan började läsa teologi, blev svenskkyrklig präst och hade bara sporadisk kontakt med sina barn.
Drogs till Trosrörelsen
I tonåren hade Rickard Liljero Eriksson en äldre ungdomsledare som blev ett slags fadersgestalt för honom, och som bjöd med honom till Götene fria församling – en kyrka med kopplingar till Livets ord. Vid den här tiden var Livets ord paria, både i samhället och i Kyrksverige. Kanske var det just därför Rickard Liljero Eriksson lockades dit, funderar han i dag. Han har aldrig varit särskilt mån om att passa in, snarare satt en stolthet i att gå sin egen väg. Som barn avskydde han till exempel de kyrkliga lägren, lovade sin mamma att gå på varenda söndagsgudstjänst bara han slapp åka på läger och leka fåniga lekar.
Bara tanken på ”fyra man i soffan” ger honom rysningar än i dag. Han rynkar demonstrativt på näsan.
Men han tyckte om bibelundervisning. Som 20-åring flyttade han till Stockholm för att gå Karisma centers bibelskola. Församlingen, som bara några år senare skulle gå i konkurs, hade sin prime time.
– Det var väldigt hajpat! Och man blev full av tro, det var inspirerande. Samtidigt var det rörigt, och till slut blev jag mätt på hela grejen.
I samband med Stockholmsflytten återupptog han och hans pappa kontakten och fick en nära relation, möttes i det andliga, berättar han.
– Jag var ju förvisso kvar i frikyrkan, men vi synkade ändå i våra uppfattningar, förstod varandra mer och mer.
Jag frågar mer både om relationen till pappan och till Karisma center, letar kanske omedvetet efter spår av bitterhet. Men några sådana verkar inte finnas. Rickard Liljero Eriksson vet inte varför han och pappan tappade kontakten, men säger att det säkert fanns skäl. Det viktigaste var att de hittade tillbaka till varandra, understryker han.
– Det betydde allt för mig!
[ Skildring av Karisma Center väcker viktiga frågor om destruktiva församlingsmiljöer ]
När det gäller Karisma center poängterar han att han fortfarande har goda relationer till dem han kände på den tiden.
– Jag tror att Gud använder vem han vill, till vad han vill, när han vill. Sedan ska man ju naturligtvis undersöka vad som gick fel, så att det inte upprepas, men jag tror att oavsett sammanhang kan man också hitta grejer som välsignade människor. Och jag tar med mig goda erfarenheter från alla sammanhang jag har varit del av.
”Jag är en överlevare”
Genom Karisma center lärde Rickard Liljero Eriksson också känna Carola. Vid den tiden sysslade han själv med musik, spelade i band, turnerade i Kyrksverige och samarbetade med Eurovision-mogulen Lars ”Dille” Diedricson. Redan under uppväxten bestämde han sig för att musiken skulle bli hans väg, och hoppade därför av gymnasiet – två gånger till och med. Först gick han några månader på medieprogrammet, ”ledsnade på det”, fick för sig att bli polis och hörde att det då skulle vara bra med en vårdutbildning i grunden.
– Så då hoppade jag på omvårdnadsprogrammet, men det sög ju verkligen, så jag slutade där också.
Men hade du ändå tillit till att det skulle gå bra för dig?
– Ja, jag är en överlevare. På ett eller annat sätt skulle det lösa sig.
Och det gjorde det. Mycket tack vare Carola. När hon skulle skicka ut julkort till sina ”500 närmsta vänner” fick Rickard, utan att ha någon särskild erfarenhet av fotografi, frågan om att fota. Han har alltid varit orädd, tänkt ”hur svårt kan det va?”
– Och bilden blev tydligen uppskattad, så andra fotojobb började trilla in, konstaterar han.
I dag är han frilansfotograf på heltid med återkommande uppdrag för Svenska Dagbladets magasin Perfect guide, Svenska Akademien och olika bokförlag.
– Den där vann jag årets porträttbild med, säger han och pekar på drottningbilden som hänger på väggen på restaurangen där vi sitter.
Drottning Silvia bär solglasögon, framför henne ligger en hund. Egentligen tog Rickard bilden för att testa ljuset, men den blev allra bäst.
Hamnade på pressträff
Att Rickard Liljero Eriksson fick fota kungahuset är en lustig historia, säger han och börjar berätta om hur han var ute på ett annat jobb, när en okänd man såg hans kamera och frågade: ”Ska du vara med på pressträffen?” Utan att ha en aning om vad det gällde, svarade Rickard Liljero Eriksson ”ja” och befann sig snart framför kungen och kronprinsessan. Han tog några bilder, men framför allt stod han och snackade med en kille som hette Juan Navas.
En månad senare ringde samme Juan. Det visade sig att han jobbade för Kungliga hovstaterna och att han ”fått en bra känsla” för Rickard. Nu behövde kungahuset nya officiella bilder och Rickard Liljero Eriksson fick uppdraget.
Därefter ledde det ena till det andra. Ändå säger Rickard Liljero Eriksson att han är ”väldigt lite fotograf” och att han ”lika gärna hade kunnat knyppla”. Kameran är bara ett verktyg för att möta människor, förklarar han.
Det känns som att du blir kompis med människor som du fotograferar?
– Ja, om man inte fått kontakt med någon så känner man sig nästan misslyckad. Varför ringer inte Zara Larsson mig efter plåtningen liksom? säger han skämtsamt.
Men tillbaka till Karisma center. Efter året på bibelskolan engagerade sig Rickard Liljero Eriksson i en pionjärförsamling. Elin, som då var hans flickvän, var med i en liknande församling. Till slut blev arbetsbördan för stor, de ”kraschlandade” i S:ta Clara församling och fick rådet av prästen Hans Weichbrodt att de inte bara kunde ”ge ut”, utan måste vara noga med att också söka egen andlig näring. Det här ledde dem senare till Livets ord. Rickard Liljero Eriksson hade lärt känna Ulf Ekman – som själv påbörjat sin än så länge hemliga resa mot Katolska kyrkan – i samband med att de gjorde en bok om Israel ihop 2009.
– Ulf började berätta lite mer om vad en gudstjänst är. Vi var så vana vid att det var ett slags skyltfönster att visa upp inför andra, men han menade att gudstjänsten är till för att vi som Guds folk ska komma samman och ansluta oss till den himmelska gudstjänsten, till alla dem som gått före, för att sedan ha kraft att gå ut och möta människor i vardagen. Det var ett nytt sätt att tänka för oss.
– Sedan har jag nog alltid gillat det som är original, vare sig det handlar om att ha Iphone och inte android, säger Rickard Liljero Eriksson och lyfter upp sin telefon.
– Jag vill ha det som är genuint. Och Katolska kyrkan var ju den kyrka som Jesus grundade. Sedan blev det en skilsmässa på 1500-talet. I Galaterbrevet står det att splittring är en synd, och då kände jag: Jag vill tillbaka till ursprunget.
Rickard Eriksson Liljero pausar, säger att det här är svårt att prata om. Han vill inte trampa någon på tårna.
– Jag vill inte nedvärdera någon annan, för det här är ju min, eller vår, resa. Som passade oss. Vi känner oss hemma.
En viktig pusselbit var synen på sakramenten, säger han. I uppväxtens pingstkarismatiska sammanhang sågs nattvarden som en minnesstund, i Svenska kyrkan där han senare blev engagerad tror man att Jesus är närvarande i gåvorna. Men så småningom insåg han att han lutar mer åt den katolska synen; att brödet och vinet faktiskt förvandlas till Jesu kropp och blod.
– Det är ju så det står i Bibeln: ”Detta är mitt kött och blod.”
Från sin katolska kusin fick Rickard Liljero Eriksson rådet att inte gå emot sin egen övertygelse, inte göra våld på sig själv. Dessutom blev det allt mer påfrestande att gå i mässan i S:ta Eugenia församling med inte få delta fullt ut, inte få ta emot gåvorna.
– Så då kände jag: Jag måste göra någonting åt det.
”Barnen blev förälskade i liturgin”
Han betonar att det här var en resa som han gjorde tillsammans med sin fru. Elin läste mycket, Rickard lunchade med katoliker. De bad och diskuterade tillsammans.
– Det var som att vi växeldrog varandra. Ibland var hon närmare Katolska kyrkan, ibland var jag det. När sedan barnen blev förälskade i liturgin, ordningen och hittade vänner i kyrkan föll mycket på plats. Till sist kände vi att vi måste gå dit vårt hjärta säger och som vi känner oss kallade till.
Det var därefter familjen konverterade. Men den rusiga känslan som de upplevde efter upptagningen förbyttes snart i oro. Rickard Liljero Eriksson kan inte gå in på några detaljer, men understryker att det som hände inte handlar om någon äktenskapskris. Däremot var det något som skärrade hela familjen.
Med den känslan reste de förra sommaren norrut. En söndag var de på gudstjänst i ett litet katolskt kapell. De visade sig att biskop Anders Arborelius skulle predika där just den dagen. Även Charlotta Smeds, som jobbar i Vatikanstaten och är gudmor åt Rickard och Elins barn, hade kommit dit. Och Ulf och Birgitta Ekman. Alla oberoende av varandra.
– Jag tänkte: Vad gör alla här? Det kändes som en blessing.
Tatueringen förändrades
Anders Arborelius predikade den här söndagen om Jesu heliga hjärta, som i den katolska världen är en symbol för Jesu närvaro och hans löfte att alltid vara med oss.
Samma kväll satt Rickard Liljero Eriksson med sin svåger Eric Liljero, pastor i Hillsong, utanför bastun på familjegården och pratade. Rätt som det var kände Rickard något på insidan av överarmen. När han tittade vad det var, fick han en chock.
Jag tror att om man bara flyter med strömmen och aldrig tar utmanande steg i tron så blir man inte så drabbad. Men om man sticker ut kan det bli reaktioner i andevärlden.
— Rickard Liljero Eriksson
På sin innerarm har han nämligen en svartvit tatuering av Jesus. Han är draperad i ett skynke, men vänstra bröstet är bart. Och där, precis vid Jesu hjärta, uppenbarade sig en tydlig röd prick som strålade utåt.
Rickard Eriksson Liljero tar upp telefonen och visar bilden.
– Först tänkte jag: Hur kunde jag få ett myggbett precis där liksom? Men sedan gick flera dagar och det försvann inte.
Men var det ett myggbett?
– Om ett myggbett kan stanna kvar i tre till fyra veckor, och inte klia, så var det det. Men jag har aldrig tidigare haft ett myggbett i en månad.
– För mig blev det ett tecken från Gud att han alltid skulle vara vid vår sida, aldrig lämna oss. Och i den situationen som vi befann oss i blev det en jättestor tröst.
Några månader senare gick Rickard Eriksson Liljero genom en tuff period igen, berättar han. Och då kom det röda märket tillbaka.
– Det var som att Gud ville säga: ”Glöm inte att jag är med er.”
Ser du också det här som en bekräftelse på att det var rätt att konvertera?
– Ja, absolut. Jag tror att om man bara flyter med strömmen och aldrig tar utmanande steg i tron så blir man inte så drabbad. Men om man sticker ut kan det bli reaktioner i andevärlden.
– Det intressanta är att de flesta frikyrkliga som jag berättat det här för reagerar med orden: ”Men det är inte så konstigt att ni möter motstånd i och med det stora trossteg som ni tagit.”
Hur reagerade era familjer och vänner på att ni konverterade?
– De sa: ”Det förstod vi för flera år sedan. Vi har bara väntat på att ni ska berätta det.”
– Andra kan säga: ”Jag förstår inte ert val men jag respekterar det.”
Däremot fick Rickard Liljero Erikssons pappa aldrig veta att hans son blivit katolik. Pappan dog 2017, men på sin dödsbädd sa han något som Rickard burit med sig sedan dess.
– Dagen innan han dog, precis när jag skulle gå, sa han: ”Jag har förstått att du inte kommer att stanna inom den lutherska kyrkan. Och du har min fulla välsignelse att gå vidare!”
– Efter det blev han medvetslös. Så det var bland det sista han sa till mig.
Intill restaurangen där vi sitter ligger S:ta Eugenia katolska församling. I dag firas lunchmässa där. Innan Rickard Liljero Eriksson går in i kyrkorummet doppar han fingrarna i vigvatten och gör korstecknet, tar sedan fram rosenkransen som han fick av påve Franciskus och böjer knä i bänken.
Vid mässans slut buffar han mig på armen, visar upp mobilens display: missat samtal från ”Runar Søgaard hemlig privat”.
Tidigare har Rickard Liljero Eriksson berättat att han samma dag ätit frukost med Carola, och jag konstaterar att han verkar ha något försonande i sin person som gör att han går hem i flera läger. Även om han har konverterat till Katolska kyrkan kommer han att sitta kvar i styrelsen för S:ta Clara kyrka mandatperioden ut och lyssnar fortfarande gärna på lovsång från Hillsong, berättar han.
Efter mässan äter han lunch med rockmusikern Peo Thyrén, radiojournalisten Eric Schüldt och jesuitpater Dominik Terstriep. Rickard Liljero Eriksson talar lika ledigt med alla tre.
[ Anders Arborelius: AI ger mig fem procents chans att bli påve ]
---
Fakta: Rickard Eriksson Liljero
Ålder: 45 år.
Bor: Saltsjöbaden.
Familj: Gift med Elin, döttrarna Alva, 12 år, och Norah, 9 år.
Yrke: Fotograf.
---
