En dröm från Gud blev början till den kvinnorörelse som skapade långvarig fred i Liberia. I bräschen stod den i dag 53-åriga Leymah Gbowee. Hon gick från att vara hemlös flykting till att 2011 tilldelas Nobels fredspris. Dagen mötte henne under ett Sverigebesök.
– En människa kan göra skillnad, glöm aldrig det!
Det låter som en klyscha, men klyschan förkroppsligas av Leymah Gbowee där hon står framför en grupp studenter vid Stockholms universitet, klädd i färgglad tunika och cat eye-glasögon. När inbördeskriget i hennes hemland Liberia bröt ut 1989 var hon 17 år gammal. Fjorton år senare skulle hon, genom rörelsen Women of Liberia Mass Action for Peace, bidra till att kriget tog slut och att Ellen Johnson Sirleaf kunde bli vald till Afrikas första kvinnliga statschef.
– Nu har vi haft fred i 22 år! utbrister Leymah Gbowee.
Och lägger till:
– Det är här ni ska applådera!
Studenterna följer genast instruktionen.
”Hjälp någon med barnvagnen”
Leymah Gbowee är i Sverige för att delta i olika arrangemang som Nobelstiftelsen står bakom. 2011 tilldelades hon Nobels fredspris – det pris som enligt Alfred Nobels testamente ska ges dem som ”hafva gjort mänskligheten den största nytta”. Gbowee kallar sig fortfarande för fredsaktivist och samarbetar i dag med ett flertal organisationer som vill verka för rättvisa och fred.
När hon vandrar fram och tillbaka längs estraden, talar i enkla kraftfulla bilder och höjer och sänker rösten för att skapa extra effekt, liknar hon nästan en predikant. Den typ av ”we can do it"-budskap som hon står för har blivit ovanligt i vår tid, men Leymah Gbowee låter sig inte nedslås av missmod. I stället talar hon om vikten av empati och ansvar i vardagen.
– Du kan hjälpa någon med barnvagnen, hjälpa någon att hitta vägen, ta med en extra smörgås till campus för att kunna ge till någon som är hungrig. Sådana små vänliga handlingar ger hopp och påminner människor om att det fortfarande finns godhet i världen, understryker hon.
En kvinna i publiken frågar hur man kan fortsätta hoppas i en värld där det mesta ser ut att gå åt fel håll – en värld där vi upplever en backlash på så många områden.
Leymah Gbowee häller upp ett glas vatten, lyfter upp det och frågar:
– Ser du det här glaset som halvfullt eller halvtomt? Visst, det pågår en backlash, men vi får inte låta det göra oss cyniska.
Efter föreläsningen är Leymah Gbowee trött. Förutom att entusiasmera ett auditorium har hon tagit tid för var och en som velat prata med henne. Hon har kramat om, ställt upp på selfies, hållit studenter i båda händerna medan hon talat klokord och uppmuntran in i deras liv. Helst vill hon åka direkt till sitt hotellrum, men dröjer ändå kvar för en intervju.
”Samla kvinnorna och be för fred”
Jag vill höra mer om drömmen hon fick, den som blev början till slutet på inbördeskriget. Hon berättar att hon fick den våren 2002, under en tid då hon arbetade professionellt med traumaterapi samtidigt som hon var volontär för organisationen Women in Peacebuilding Network (WIPNET).
– En kväll somnade jag på kontoret och vaknade av att jag hörde Gud säga: ”Samla kvinnorna och be för fred”.
– Jag kände direkt: Jag är inte rätt person för det här; jag dricker, jag festar. Men när jag berättade om drömmen för min chef, som också var pastor, och sa att han borde uppmana kvinnorna i sin kyrka att be för fred, sa han något som jag har burit med mig sedan dess: The dreambearer is always the dreamcarrier. Om det är du som fått drömmen är det du som ska förverkliga den.
Förlorade – och återfann – sin tro
Gbowee, som växte upp inom den lutherska kyrkan S:t Peters i huvudstaden Monrovia, tappade sin barnatro under kriget, berättar hon. Våldets närvaro, det stora lidandet, alla oskyldiga barn som tvingades bli soldater, alla hundratusentals människor som dog, gjorde det omöjligt för henne att tro på en god Gud.
– Men sedan blev jag flykting i Ghana, levde som hemlös, födde barn, började som aktivist. Jag hade så många nära-döden-upplevelser att jag är förvånad att jag fortfarande är vid liv. Samtidigt fick jag uppleva hur dörrar öppnades på oförklarliga sätt och såg att det fanns ett mönster som visade att mitt liv definitivt var bestämt av Gud.
– Jag fick svårt att inte tro på Gud. Sedan dess har min kristna tro varit grunden för allt jag gör. Jag ber att jag aldrig ska förlora den igen.
Enade kristna och muslimer
Det var drömmen om att samla kvinnor och be för fred som ledde Leymah Gbowee tillbaka till sin uppväxtförsamling, säger hon. Hon kom dit utan någon konkret plan, men med en vilja att ingjuta mod och övertyga kvinnorna om att de kunde göra skillnad. Snart insåg hon dock att det inte skulle räcka att mobilisera de kristna kvinnorna. En stor del av Liberias befolkning är muslimer.
– Så vi samlade både kristna och muslimska kvinnor, men fick börja med att jobba bort de stereotypa föreställningar som kvinnorna hade om varandra. De kristna trodde exempelvis att muslimerna hatade dem, men insåg snart att det bara var fördomar.
– Vi läste också både Koranen och Bibeln för att hitta exempel på starka kvinnor. I Koranen läste vi om Muhammeds fru Khadidja, som var en affärskvinna, tekniskt sett också en politiker. I Bibeln läste vi om Deborah och Esther bland annat. Det vi framför allt ville säga var att: Gud kallar dig att göra något för ditt samhälle!
Hotade att kasta kläderna
Det som skulle utvecklas till Women of Liberia Mass Action for Peace började med att kvinnorna, iklädda vita T-shirts, varje dag i flera månaders tid gick till fiskmarknaden i Monrovia. De bad, sjöng religiösa sånger, krävde att kriget skulle upphöra. För att få medial uppmärksamhet bestämde de sig också för att sex-strejka.
Som representant för gruppen fick Leymah Gbowee möjlighet att träffa presidenten Charles Taylor – en man hon själv kallar för ”en av världens värsta diktatorer” och få honom att lova att medverka vid fredsförhandlingarna i Ghana. När förhandlingarna sedan höll på att fallera fortsatte Leymah Gbowee och hennes medsystrar att sätta press genom att barrikadera ingången till presidentpalatset och vägra flytta på sig förrän männen där inne kommit överens om fred. Om inte skulle kvinnorna kasta av sig alla sina kläder.
– Eftersom vi inte hade några vapen underskattade de kraften i vår rörelse, konstaterar Leymah Gbowee, som hämtat sin inspiration till ickevåld hos Jesus själv.
– Utöver incidenten när han kastade ut månglarna ur templet, använde han aldrig våld. Han frestades och attackerades från så många håll, men han gav aldrig igen. När vi började vårt arbete var det väldigt viktigt att se på Jesus.
Det finns kristna som säger att vissa tillfällen kräver våld. Vad säger du om det?
– Våld är som eld. Man kan aldrig använda eld för att släcka en annan eld, svarar Leymah Gbowee.
Hon är övertygad om att kyrkan kan vara en ickevåldslig och kreativ kraft för förändring och precis som Jesus gjorde – stå upp för de svaga och marginaliserade.
– Tiderna som vi lever i manar oss att be. Men bön måste följas av tro, och tro måste följas av handling. Ingen kommer att veta att vi är kristna om vi inte visar vår tro i handling.
Vad betyder bönen för dig, både i ditt personliga liv och i kampen för förändring?
– Varje morgon börjar jag med att böja knä och tacka för den nya dagen. Sedan säger jag till Gud: Jag ger den här dagen till dig.
– Bönen finns så djupt inom mig, det är the substance of my being. I arbetet för fred blev bönen en viktig kraftkälla.
Leymah Gbowee framhåller också hur Gud har lett henne genom livet. Jag frågar om hon tror att det var Guds plan att hon fick Nobelpriset. Hon tittar på mig.
– I en av mina mörkaste stunder i livet, när jag var 22 år gammal, fick jag ett ord från Gud. Det var Jesaja 54. Du får slå upp det och läsa, säger hon.
Sedan går hennes ögon nästan i kors. Det är dags att åka till hotellrummet och förbereda sig inför kvällsarrangemanget på Södra Teatern.
Efter intervjun läser jag bibelstället hon nämnde. Det innehåller en uppmaning om att “utvidga platsen för din boning, göra tältlinorna långa och pluggarna starka” och ett löfte om att “inget vapen som smids emot dig ska ha framgång”. Det står också:
”Ty som en övergiven kvinna i hjärtesorg kallades du av Herren, och som en förskjuten ungdomshustru, säger din Gud. Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag på nytt samla dig. Då min vrede vällde fram, dolde jag ett ögonblick mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig, säger Herren, din återlösare.”
[ Svenska missionären Anita Olofsson blev en andlig moder i Liberia ]
---
Fakta: Leymah Gbowee
- Född 1972 i Liberia.
- Traumaterapeut, medborgarrättskämpe och fredsaktivist som startade Women of Liberia Mass Action for Peace.
- 2011 tilldelades hon Nobels fredspris tillsammans med Ellen Johnson Sirleaf och Tawakkol Karman, med motiveringen ”for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work” (”för deras ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete”).
- Har skrivit självbiografin Mighty Be Our Powers: How Sisterhood, Prayer, and Sex Changed a Nation at War och medverkar i Netflix-dokumentären Pray the Devil Back to Hell.
---
