Två komma två kilometer.
Jag trodde jag var ganska cool först. Vi lät barnen vara kvar inrymda där jag visste de var trygga för att inte bidra till trafikkaoset.
Hämtade dem i lugn och ro. Torkade tårarna när jag såg hur all personal på dotterns skola liksom ställt sig mellan alla barnen och världen utanför som en mur. De visste precis. Övade ordningar fungerade. Det de aldrig skulle testa live höll i skarpt läge.
Det ekade mellan husen. Kom från lillebrors håll. Var det hans skola?
Det är när jag kommer hem och blir ensam en stund det kommer ifatt mig. När statsministern har talat, när hälsningarna från bekanta över hela världen börjar ramla in. När min vän – som var i verklig fara – eskorterats ut från under sitt skrivbord av beväpnad polis.
Tar upp telefonen och kollar på kartan. Han var 2,2 kilometer bort. Min lille pojke. Aldrig i utsatt läge. Men så väldigt nära. Och hon. Min dotter. Hon hörde. Det ekade mellan husen. Kom från lillebrors håll. Var det hans skola?
Märker hur hjärnan arbetar för att vinna över känslorna en stund till. Vill liksom skrika. Ge upp. Säga att det räcker nu.
Hjärnan sätter hälarna i backen.
Inte än.
Inte nu.
Det är inte nu vi slutar tänka.
Inte nu vi slutar hoppas.
[ Madeleine, 19, var inlåst på skolan: ”Jag satt och bad” ]
Jag tänker att det inte är något val längre. Det där med att hålla ihop. När våra ledare – lokalt, nationellt och globalt – vädjar till oss att inte sprida desinformation, att inte börja anklaga, att möta varandras blickar så är det inte politisk fernissa. Det är inte dimridåer eller sätt att köpa tid. Det är de enda verktygen vi har till hands. Det är liksom upp till dig och mig nu.
Ingen polis eller socialhandläggare i världen kan förutspå en enskild människas förmåga att begå de handlingar vi såg utspelas i Örebro i tisdags. Ingen kan säga “vad var det vi sa?” om något som inte ens går att omfamna med tanken. Det finns inga poänger att plocka. Vi kan inte lagstifta bort ondska och bottenlös förtvivlan.
Men vi kan möta varandra. Inte ge upp om varandra. Be för varandra.
Vi kristna kan vara Guds händer, fötter och – kanske lika viktigt – tårar i en värld som blir allt svårare att förstå. Vem kan du uppmuntra, kolla läget hos, sitta tyst med eller öppna dina cirklar för i dag? Och till vem – så radikalt annorlunda än du – behöver du sträcka ut en hand om försoning?
Vi slutar inte hoppas nu. Oavsett om det ofattbara håller sig på armlängds avstånd eller om det låter sig höras in på skolgården 2,2 kilometer bort.
