Prästen Kristin Molander är sprungen ur arbetarrörelsen och lärde sig ”Internationalen” före “Tryggare kan ingen vara”. I dag är hon kyrkoherde i Danderyd - Sveriges rikaste kommun där Moderaterna har egenmajoritet. Dagens Malina Abrahamsson och Amanda Lindgren följde henne en dag på jobbet.
– Vad kul det här är!
Kristin Molander står i en av gångarna på den jättelika, i dag isiga, kyrkogården som tillhör Danderyds kyrka. Hon ler mot kameran. Och lägger till:
– Det var framför allt filmandet jag tyckte var så roligt med ”Tro, hopp och kärlek”.
Inför intervjun, som ska handla om att vara kyrkoherde i Sveriges rikaste församling, har jag hintat om att jag också skulle vilja fråga om SVT:s dejtingprogram för präster. Dock vet jag inte hur pigg Kristin Molander är på att prata om sin medverkan.
Ville ge kyrkan bra PR
Nu visar det sig att hon inte är pjoskig alls, utan självmant berättar om hur hon blev uppringd av casting-bolaget och först var mycket tveksam till idén.
– Men sedan fick jag höra att Mark Levengood skulle vara programledare och då blev jag lite starstruck.
– Och så kände jag om inte jag gör det, gör någon annan präst det, och då kan det gå hur som helst. Det är lika bra att jag tar det.
Medan vi fortsätter vandra runt på kyrkogården berättar Kristin Molander att Svenska kyrkan såg till att hon hade ett helt kommunikationsteam med sig bakom kulisserna. Själv gick hon in i programmet med inställningen att ge kyrkan bra PR.
– Men de här männen som sökte, de ville ju ha mig. Och det var jag inte intresserad av, vilket i efterhand har känts lite oschysst mot dem. Men sedan är ju hela upplägget svårt: man träffas max tre gånger under två veckor och så frågar någon jätteung filmare ”är du kär?”. Och jag bara, ursäkta?! Det är inte så det går till.
”Tro, hopp och kärlek”, som sändes första gången för tio år sedan, blev en oväntad tittarsuccé – och Kristin Molander blev kyrkkändis, vilket hon säger bara var positivt. Hon fortsatte också att träffa en av männen från programmet, men relationen rann ut i sanden – delvis på grund av att Kristin Molander inte var klar med bearbetningen av skilsmässan som hon gått igenom tre år tidigare.
Nu känner hon sig däremot redo för en relation. Problemet är bara att kristna män i hennes ålder ”är singlar i typ 20 minuter”.
– Sedan är man ju inte så jättesexig i den här, säger Kristin Molander och tar tag om sin prästkrage.
Är det svårare att dejta som kvinna och präst?
– Ja, jag tolkar det så, för annars handlar det ju om att jag som person är svår att dejta, och det skulle vara så smärtsamt att ta in, säger hon med viss självironi.
Hon fortsätter:
– Det finns en bild av präster att vi ska vara extra duktiga, extra snälla och extra etiska, och då går det ju liksom inte att mötas.
Är en teatermänniska
Även om Kristin Molander inte fann kärleken i ”Tro, hopp och kärlek” är hon glad för erfarenheten. Hon blev till och med inspirerad att göra mer tv och hörde av sig till produktionsbolaget Jarowskij med en idé om ett kul program med existentiellt innehåll.
– Och sedan skulle ju jag vara programledare då, säger Kristin Molander med glimten i ögat.
Men egentligen menar hon det hon säger. Hon är inte rädd att ta plats, är trygg med vad hon kan. Så har det alltid varit, berättar hon.
Hela högstadiet och gymnasiet spelade hon teater. Och efter konfirmationen blev hon engagerad i kyrkan, vilket förvånade hennes föräldrar.
– Jag brukar säga att jag är uppvuxen fundamentalistiskt socialdemokratiskt, uppvuxen i första majtåg. Mina föräldrar var inte kyrkliga, men jag har alltid haft en dragning till det religiösa.
[ Unikt många gick med i Svenska kyrkan i december ]
Del av högkyrklig församling
Hon tyckte tidigt om allvaret som fanns i kyrkan, berättar hon. I konfirmationspresent önskade hon sig ett kors, men fick inget. Hennes mammas argument var: “Men nu är du ju klar med det där.”
I själva verket var Kristin Molander långt ifrån klar med kyrkan. I stället engagerade hon sig som konfirmationsledare och senare ungdomsassistent i Onsala församling på västkusten. Församlingen var högkyrklig, men också inspirerad av karismatiska rörelser som Vineyard.
Var det självklart för dig att sedan bli präst?
– Nej. Du vet, 80-tal och Göteborgs stift. Biskop Bertil Gärtner hade precis gått i pension, men var med i min församling. Kvinnliga präster fanns inte. Och skulle man vara rättrogen så skulle man vara emot kvinnliga präster.
– Och jag var också emot – vilket gjorde mamma galen. Hon var stark feminist.
Vad var det som övertygade dig om att det var fel med kvinnliga präster?
– Det var ingen övertygelse, utan det var mer att det inte fanns några kvinnliga präster och att jag accepterade att kyrkan hade en annan struktur; att män och kvinnor gör olika saker. Eftersom det inte påverkade mig personligen tror jag att jag köpte att det var så det var.
[ Kyrkan vill förändra sitt skogsbruk i grunden – nu kokar missnöjet i stiften ]
Men efter gymnasiet läste Kristin Molander ett år religionsvetenskap och fick allt oftare frågan: Så du ska bli präst?
– Samtidigt fick vi en ny präst hemma i församlingen och han var verkligen kass. Så då tänkte jag: Han kan vara präst och vara så där dålig, men jag får inte vara präst, fastän jag vet att jag skulle vara bra. Jag hade ett brinnande engagemang för kyrkan och kände: Vi måste göra ett bra jobb, vi kan inte falla på att vi inte låter kvinnor vara präster. Så då skickade jag en intresseanmälan till stiftet. Det var inget teologiskt grundat beslut, utan mer baserat på en ungdomlig självklarhet: Det här kan jag!
Mot all förmodan fick Kristin Molander ett rekommendationsbrev från sin församlingspräst. Han skrev att han visserligen tyckte annorlunda i ämbetsfrågan men att han trodde att Kristin skulle bli en jättebra präst.
– Det betydde mycket för mig, säger hon.
Och lägger till:
– Jag har en oerhörd kärlek till kvinnoprästmotståndare! Det hade varit lätt om alla var dumma i huvudet, men så är det ju inte. Jag hade inte varit där jag är i dag om det inte hade varit för alla präster jag haft. Och jag är superlojal med min tradition: den bibelfromhet och gudstjänstcentrerade och nattvardscentrerade tro som jag fick med mig därifrån.
Euforisk över att bli kyrkoherde
Samtidigt kallar Kristin Molander sig för ”hyperekumen”. Efter sitt adjunktsår och några år som medföljande till sin man som var diplomat i Strasbourg, fick hon jobb som ekumenisk handläggare på Svenska kyrkans kansli. Där var hon under åtta år, innan hon återvände till en församlingstjänst och sedan 2019 blev kyrkoherde i Danderyd. Att gå in i den tjänsten beskriver hon som ”euforiskt” och att hon sedan dess varit ”lycklig nästan varje dag”.
– När jag började frågade min son, som då var 11: ”Hur många bor i Danderyd mamma?”. Och då svarade jag “35 000″ varpå han sa: ”Och du bestämmer över alla?”
Kristin Molander skrattar till. Säger att det ju inte riktigt fungerar så, men nämner i nästa andetag att hennes lillasystrar reagerade på hennes nya jobb med orden: ”Äntligen får du vara chef.” Själv konstaterar hon att hon är ”väldigt mycket storasyster” och att hon ”älskar att leda.”
Vi rör oss bort från kyrkogården och in i Danderyds kyrka. Utanför dundrar bilarna på E18 förbi, men inne i kyrkan har det nyss varit lunchkonsert med harpmusik. Det är mestadels äldre damer som nu strömmar ut från kyrksalen. När de får syn på Kristin blir det kramkalas.
– Åh vad roligt att du är tillbaka! säger en efter en. De vet om att Kristin varit sjuk under några veckor och alla vill veta hur hon mår.
En annan dam kommenterar:
– Jag såg dig på tv!
Sedan lägger hon sin hand på Kristins kind och berömmer Helgsmålsbönen i SVT som Kristin höll i.
Flera av Kristins medarbetare finns också på plats. Hon tilltalar flera av dem med ”hej hjärtat” och de tittar på henne med uppmärksam blick, kanske också beundran?
Du verkar omtyckt här.
– Jo, det är väldigt ömsesidigt, kommenterar Kristin.
Vi går in i kyrkan och tar några bilder. På en av väggarna hänger en mässingsskylt med namnen på de kyrkoherdar som församlingen har haft. Längst ner står: Kristin Molander.
– Jag tycker om att stryka med fingret över mitt namn här, säger Kristin och gör precis det. Det får mig att tänka: Vilket gäng man är med i, va! Det är också ödmjukande och skönt att inse att det slutar inte med mig, det finns plats för nästa kyrkoherde här under mitt namn.
Men Kristin Molander ska inte sluta än på ett tag. Hon trivs i rollen som kyrkoherde, trivs med att vara i farten.
I det nybyggda församlingshemmet en bit från kyrkan finns kontorslandskapet där de anställda sitter. Totalt är de 80 stycken, men hälften av dem jobbar med kyrkogårdsförvaltningen eller församlingens förskola. Resten är administrativ personal och präster, diakoner och musiker. Kristin Molander är chef för dem alla. Dessutom har hon en budget på 30 miljoner. Att vara kyrkoherde är att ha fyra roller i en: vd, präst, församlingens andlige ledare och kyrkans representant på orten, förklarar hon.
Vi slår oss ner vid borden i entrén i församlingshemmet. De som varit på lunchkonserten i kyrkan äter nu soppa i rummet intill. Många kommer fram och vill prata med Kristin och hon berättar att hon ofta sätter sig i entrén i stället för på sitt arbetsrum. Hon vill vara närvarande både för anställda och församlingsbor.
– Jag är relationell och tycker att det är väldigt roligt att möta människor.
– Men det är också ganska tröttande, erkänner hon.
En äldre man vinkar till henne från håll. Och så säger han:
– Det är tack vare dig Kristin som jag är här. Tack för att du bjöd med mig, jag trivs så bra här.
Kristin Molander ler mot farbrodern och berättar att hon för ett halvår sedan begravde hans fru.
– Så då sa jag till honom: Nu kan du inte sitta ensam hemma, nu får du komma till kyrkan. Och eftersom han gillar musik bjöd jag in honom till lunchmusiken. Han har kommit varje gång.
Det märks att Kristin Molander är stolt över församlingen.
Sedan hon blev kyrkoherde i Danderyd har hon fokuserat på att bygga gemenskap, berättar hon. Om man tidigare lade kraft på att nå nya människor på orten, bestämde Kristin Molander att det var bättre att satsa på dem som redan kom till kyrkan.
– Vi måste skapa en djupare gemenskap. Annars kan du aldrig ta emot några nya.
Petig med det liturgiska
Egentligen är inte det här någon radikal tanke, poängterar hon, men inom Svenska kyrkan finns det också de som värnar folkkyrkotanken och befarar att en stark gemenskap kan göra att människor också känner sig utanför. Kristin Molander tänker inte så. Hon har infört kyrkkaffe och medvetet ökat antalet sammanhang där vuxna kan lära sig om kristen tro: katekumat, söndagsskola för vuxna, bibelstudiegrupper, andlig vägledning.
Framför allt har hon fokuserat på söndagen – på att liturgiskt göra den ”strålande bra”. Hon säger att hennes kollegor kan bli trötta på henne när hon är ”hysteriskt petig”.
[ Så mycket tjänar medlemmarna i olika samfund ]
– Jag kan fråga: När du står så där med händerna, vad kommunicerar du då? Och då kan de svara att de inte har reflekterat över det. Och då säger jag: Men gör det då!
Kristin Molander betonar att gudstjänsten är det som konstituerar vad det är att vara kyrka, att den ska vara en form av njutning – och att det måste synas när man fördelar resurser. Därför har hon infört att man alltid firar högmässa, man har alltid rik liturgi och personlig förbön och det är alltid tre präster som tjänstgör.
– Är inte det oekonomiskt, frågade någon. Och då sa jag: Jo, det är det, men det är där vi vill satsa.
Och församlingen har pengar. Danderyd – med centralorten Djursholm – är Sveriges rikaste kommun. Medianinkomsten är högst i Sverige och kommunen har flest antal miljonärer, enligt SCB. Det finns knappt några hyresrätter, däremot många stora villor.
Eftersom kyrkoavgiften baseras på inkomst får Danderyds församling in mer pengar än många andra församlingar, totalt 50 miljoner. 23 miljoner ger de däremot bort till andra församlingar i Svenska kyrkan, allt i enlighet med kyrkans utjämningssystem.
– Så då kan man ju också säga att den här församlingens väldigt rika medlemmar bidrar till hela Svenska kyrkan, säger Kristin Molander.
Hur påverkar det dig att arbeta i en så rik församling?
– Jag googlar aldrig begravningsföljena. Jag vill inte veta vilka folk är och vad de tjänar. Det skulle kunna påverka mig, och det vill jag inte.
Att du i så fall skulle vilja ställa dig in lite extra?
– Ja, eller vad man nu gör, liksom. Jag tänker att jag vill möta alla människor på samma sätt – inte utifrån vilket efternamn de har eller hur mycket de tjänar. Jag försöker också tänka att alla människor längtar, ytterst efter Gud, oavsett vad de tjänar.
Hur märks det att människor som är med i församlingen har mycket pengar?
– Det finns många på den här orten som är vana vid att få som de vill. De är vana vid att kunna köpa saker och ting. Jag hade en farbror som ringde och sa: ”Hej jag ska köpa en begravning.”
– Tendensen att man ”köper tjänster” av kyrkan är ganska utbredd, inte bara här utan i hela landet. Därför har jag varit supernoga med att vi aldrig ska kommunicera ”välkommen till oss” eller ”vad kan vi göra för er”. För vi:et består ju av alla som är döpta och som vill tillhöra.
– Vi får inte hamna i diket att vi blir en serviceinstans eller en produktionsapparat.
Meritokratiskt samhälle
I Danderyd församling döps nästan 100 procent av medlemmarnas barn. Församlingen har också väldigt många konfirmander – procentuellt flest i hela Svenska kyrkan. Kristin Molander märker att ungdomarna här sticker ut jämfört med andra ungdomar.
– De har ingen klimatångest eller oro inför framtiden, utan känner hopp. Det här är ett starkt samhälle och de är starka, många av dem har en grundmurad självkänsla. När man frågar vad de vill arbeta med nämner de att de vill bli advokat eller kirurg eller investment banker. Det är ingen som vill bli polis eller lärare.
Kristin Molander beskriver Danderyd som ett meritokratiskt samhälle. Ungdomarna har knappt tid att komma till kyrkan eftersom de har så många fritidsaktiviteter.
– De spelar golf och tennis och seglar och ska ha A i alla ämnen och göra karriär och vara snygga. När jag har föräldramöten på kyrkans förskola säger jag till föräldrarna: Gör inte misstaget att sätta era barn i 17 aktiviteter. Det konfirmanderna säger är att de behöver mer slack, de behöver ta det lugnt.
Hur gör man för att möta högpresterande ungdomar som kyrka? Vad är kyrkans budskap till dem?
– Framför allt ge dem ett sammanhang som är skoj, där man inte tävlar utan leker och skrattar och dricker saft. Vi behöver också ge dem alternativa sanningar: Att de är älskade oavsett vad de presterar, att Gud har en plan för dem, att det finns en mening och ett uppdrag för dem. Det kan vara att hålla på med investment banking, men det kanske inte är det?
När Kristin Molander själv var ung var hon en kort period engagerad i SSU, senare i fredsrörelsen. I Danderyd kommun har Moderaterna egenmajoritet.
Det finns en fördom om att Svenska kyrkan är vänstervriden, möter du den här?
– Absolut. Jag kan få kommentarer om att kyrkan är vänster eller att det jag predikar är politiskt, men min spaning är att de kommentarerna alltid kommer efter att jag predikat något som bränner till. Och då tolkar jag det som att jag är på rätt väg.
I Bibeln står det ju att kärleken till pengar är roten till allt ont och det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Hur är det att predika över en sådan text i en sådan här församling?
– Vi ska självklart tala om de texterna, men det är inte kyrkans eller mitt uppdrag som präst att skuldbelägga. Utan vi kan prata om att vi har ett ansvar inför Gud.
– När det gäller rikedom behöver det budskapet riktas till hela Sverige – vilket såklart inte förminskar vikten av att förmedla det budskapet här i Danderyd. Men det är klart, jag harklar mig lite och tar sats när jag ska predika om Gud och mammon. Jag vet att det är en känslig fråga.
– Sedan vet jag ju inte var folk gör av sina pengar. Många är nog generösa.
Kristin Molander berättar att Danderyd församling äger 30 fastigheter, men att hon försöker driva på att de ska sälja några av dem som de inte använder. I en traditionell bygd väcker den typen av förändringar motstånd. Kristin Molanders lösning har blivit att låna ut kyrkor till andra församlingar – såväl till ortodoxa som frikyrkliga.
– Jag är ekumeniskt kristen för att jag tror på att föra samman människor. Jag tror på att mötas, även om vi inte tycker likadant. Det gäller både religion och politik.
– Jag är väldigt nöjd med att jag kan få väldigt olika reaktioner från församlingsborna. En och samma vecka var det en som sa till mig att ”vi konservativa måste hålla ihop” och en annan som sa ”bra att du delar vänsterkampen”. Och jag nickade instämmande till båda.
[ Alla Dagens artiklar om tv-programmet "Tro, hopp och kärlek" ]
Kristin Molander ler. Men blir snart seriös.
– Kyrkan ska vara tydlig med centrum, men kyrkan ska inte bygga staket. Alla ryms och alla kan vara med och göra skillnad.
– Just därför avslutar vi alltid våra gudstjänster med sändningsorden där prästen säger ”låt oss gå i frid” och församlingen svarar: ”Och tjäna Herren med glädje”. Jag vill få människor att känna: Yes, nu ska vi ut och göra något för vår värld!
---
Fakta: Kristin Molander
- Ålder: 56 år.
- Familj: Barnen Greta 22, Carl 20 och Joel 16.
- Bor: Näsby park, Täby.
- Yrke: Kyrkoherde i Danderyds församling.
---
