Livsstil

”Jag tror Gösta ser mig från sin himmel och är glad att jag hittat tillbaka till livet”

Konstnären Marie-Louise Ekman om de desperata bönerna och varför hon nu gått tillbaka in i kyrkan

Nyligen återinträdde Marie-Louise Ekman i Svenska kyrkan. För Dagen berättar konstnären och kulturpersonligheten om stödet hon upplevde från kyrkan i samband med maken Göstas bortgång, men också om sorgearbetet, vändningen och de barnsliga bönerna.

Marie-Louise Ekman är multikonstnären som varit både filmare, skulptör och skämttecknare men också ledare för några av Sveriges tyngsta konstnärliga institutioner. Kreativiteten och leken tycks vara ledord i allt hon tar sig för och själv ger hon gärna andra äran för hennes långa och varierande karriär.

– Det är nästan alltid de här otippade mötena med människor som fört mig vidare. När människor fantiserat om att jag skulle kunna göra olika saker som jag själv aldrig trott att jag skulle klara. Så har det varit både när jag blev professor i måleri och senare också rektor på Konsthögskolan och även när jag blev teaterchef på Dramaten. Det har börjat med att andra trott på mig, medan man själv bara känt: Va? Jag?

”Personifierar frihetsbegreppet”

Marie-Louise Ekman har aldrig dragit sig för oväntade samarbeten. Nyligen lät hon tre hyllplan från sin ateljé bli ett verk med titeln Testamentet i ett av klassrummen på Handelshögskolan.

– Allt i min ateljé finns där för att ge mig energi och näring, utbrister hon och berättar målande om de överfulla hyllorna som kryllar av souvenirer, samlingar, leksaker, konst och uppstoppade djur.

Under hösten 2024 blev Testamentet även reportagebok, där skribenten Sara Teleman och fotografen Anna Drvnik följer verket och de nycklar till Marie-Louise Ekmans konstnärskap som kan anas i hennes ateljéhyllor. I förordet till boken skriver Handelshögskolans rektor, Lars Strannegård att Ekman själv ”personifierar frihetsbegreppet”.

– Ja, men då får man inte glömma att han är rektor för Handelshögskolan. Och han tillhör en värld med väldigt specifika förväntningar och regler, invänder Marie-Louise Ekman blixtsnabbt.

– Men det har blivit ett väldigt spännande möte när de här sakerna hamnat i deras miljö. För vissa studenter kanske det inte ger något alls, men för andra kanske det sätter i gång nya tankar. Jag hoppas det.

Skapandet är mitt centrum i livet.

Många unga tar kontakt

Det känns oväntat naturligt att Marie-Louise Ekman, som nyss fyllt 80 år, går bra ihop med studenter i 20-årsåldern. Konstnären utstrålar en märklig ungdomlighet när hon talar. Under de senaste åren har hon dessutom fått många yngre fans och bjuds regelbundet in till SVT:s Cyklopernas land och liknande sammanhang med yngre målgrupp.

– Det finns en del unga människor som hör av sig och föreslår att vi ska hitta på någonting konstnärligt ihop. Det är väldigt roligt och när jag upplever att det kommer att ge oss båda kraft och energi så gör jag det gärna.

Du har varit en skapande person i hela ditt liv. Vad betyder skapande för dig?

– Det betyder allt.

– Skapandet är mitt centrum i livet – att få vara i min ateljé. Jag kan sitta där och titta rakt fram och det händer ingenting, men så tar man tag i en penna eller en tygbit och i bästa fall får man en idé och ser att jag kan fortsätta så här och så plötsligt är man på väg någonstans. Det är svårt att förklara, men det är ju det här skapandet som är så roligt.

Som troende är det lätt att koppla samman skapandet, med något gudomligt. Att vi människor är skapande varelser för att Gud har skapat oss.

– Jo, man kan ju säga att Gud skapade världen och han gjorde det på sju dagar. Eller nej, sex dagar … han vilade ju på den sjunde dagen. Och människan är ju Guds avbild, så det finns en koppling.

Marie-Louise Ekman fördjupar sig dock helst inte allt för djupt i frågan om Guds existens. Hon förklarar med glimten i ögat att hon finner frågor som ”finns Gud” eller ”vad är meningen med livet” som meningslösa att försöka besvara.

Senare under samtalet ska det dock visa sig att hon nyligen fått en djupare relation till kyrkan. Marie-Louise Ekman beskriver att prästen Olle Carlsson, tidigare kyrkoherde i Katarina församling, kom att få en viktig betydelse för hennes och maken Göstas under slutet av hans liv.

– Jag tyckte då att han ställde upp så fint för Gösta och mig. Vi hade ju lämnat kyrkan, men de fanns där för oss ändå. Det görs otroligt mycket bra saker där i Katarina församling och då kände jag att jag ville göra rätt för mig och Gösta och gå med igen.

”Jag var som i en glasbubbla”

Gösta Ekman avled 1 april 2017 och även i den följande sorgetiden kom stödet från prästen Olle Carlsson att bli ovärderligt.

– Han betydde väldigt mycket. Han var väldigt klok och lugn inför hur man mådde.

Du har sagt att du var som en zombie under den här första sorgeperioden.

– Ja, jag var som i en glasbubbla. Jag tror inte att jag var så trevlig mot Olle. Men han fanns ändå där och bara stöttade och bejakade. Det tyckte jag var väldigt vackert.

Hon beskriver hur tuffa de första månaderna efter Göstas död var, men också hur en ny vardag sakta växte fram när den första akuta sorgen började lägga sig. Långsamt kom idéerna och kreativiteten tillbaka och så också livslusten.

– Det går en massa dagar, månader och till slut år och sorgen förändras. Det är som att man gör illa sig, får ett jack i högerhanden. Till en början kan man inte röra handen alls, men så börjar läkningen och man kan träna upp musklerna som skadats och så smått börja använda handen som förr igen. Så är det med sorgen också, men man måste låta det ta tid.

– Jag tror att Gösta ser mig från sin himmel och är glad att jag hittat tillbaka till livet och skapandet.

---

Mer i podden - Hör Marie-Louise Ekman om ...

  • ... att många vuxna är alldeles för dåliga på att leka.
  • ... hur psalmsången i skolan förstörde hennes förmåga att lära sig text utantill.
  • ... känslan att hon bara prövat på “en millimeters bråkdel av allt man kan göra i livet”.

---

Hur har du det med Gud i dag?

– Jag har något barnsligt i mig. När det händer väldigt akuta saker, som när Gösta var så sjuk, då ber jag till Gud. Desperat. Jag kunde till och svära åt Gud, men då fick alltid jag så dåligt samvete. Men det sitter något i en att när allt verkar helt hopplöst så letar man efter det där sista halmstrået av hopp.

– Man sätter sig som i en gammal barnmålning vid sängkanten och knäpper händerna och tittar upp och säger ”Kära Gud om du gör det här så lovar jag …” Sådana situationer har jag varit med om vid flera tillfällen, säger Marie-Louise Ekman.

---

Fakta: Marie-Louise Ekman

  • Ålder: 80 år.
  • Bor: I Stockholm.
  • Yrke: Konstnär och professor i måleri.
  • Aktuell: Med reportageboken ”Testamentet”.

---


Fler artiklar för dig