”Antingen blir jag räddad eller så kommer jag till himlen, tänkte jag”

Bara någon timme från döden hittades Ingemar Fast, 72 år, i sin lada. Han led av svår uttorkning och nedkylning efter att ha suttit fast i flera dygn i sin skogsmaskin. Det var vänner från den lokala missionsförsamlingen som till sist räddade honom – tack vare ett församlingsläger.

LINDVEDEN. Det var en till synes vanlig dag, den där tisdagen i slutet av augusti. Ingemar Fast hade gått ut till den stora maskinhallen på sin gård, där han förvarar allehanda maskiner. Planen var att ställa av skogskranen efter att ha avslutat det gedigna arbetet med att ta hand om stormfällda träd. En rejäl vårstorm tidigare under året hade ställt till oreda på Ingemars skogsmark, och äntligen hade han lyckats omvandla allt till prydligt staplade timmertravar.

Trofast hjälpare

Skogskranen är en tung stålanordning med hydraulisk svänganording och en kraftig vinsch med 40 meter vajer. Den används för att koppla på stockarna som sedan släpas fram och lyfts ombord på traktorsläpet. Ingemar Fast har använt sig av skogskranen under flera decennier och kallar den ”smidig och effektiv”.

Men just denna tisdag skulle hans trogna arbetsredskap komma att omvandlas till en presumtiv dödsfälla.

– Jag skulle ta ner stödfoten på kranen för att ställa ner den, men den fastnade på något sätt. Jag fick hålla på och tricksa och försökte rubba den i sidled för att få ner den. Detta gjorde att jag kom ur mina rutiner och glömde stoppa tillbaka sprinten för att låsa foten, vilket i sin tur medförde att kranen välte när jag fick av den från traktorn.

Vi står inne i den rymliga och kylslagna maskinhallen som ligger ett stenkast från Ingemar Fasts bostadshus. Här innanför den stora porten känns luften om möjligt ännu råare och kallare än utanför – man står ogärna still en längre stund. Den där tisdagen i slutet av augusti var temperaturen förvisso något högre, men särskilt varmt blir det aldrig här inne; under de dygn som Ingemar tvingades tillbringa i ladan hann han bli ordentligt nedkyld. Temperaturen kröp ner till tio-tolv grader under de förödande augustinätterna.

– Det blev ännu kallare på fredagsnatten, men då var jag inte vid så pass medvetande att jag märkte av det.

Ingemar står med enda handen på den gula kranens kalla metall när han berättar hur det gick till när han plötsligt, utan att riktigt förstå vad som hände, fastnade med huvudet.

– Kranen blev liggande på sned så här någonting, och mitt huvud kom in här, säger Ingemar, och visar samtidigt var huvudet kilades fast när den tunga maskinen välte.

Höjden av otur

Fortfarande i dag, ett halvår efter olyckan, har han svårt att förklara exakt hur det gick till när han fastnade så illa.

– Det är en väldigt knepig bit i det hela – jag begriper det inte – för jag stod på ena sidan och tog av den från traktorn, men efter att den fallit befann jag mig plötsligt på andra sidan. Dessutom hade jag fått den där mot bakhuvudet så att jag inte fick ut huvudet.

Ingemar Fast pekar bort mot ett annat redskap som står vid väggen, en hösvans som är en slags gigantisk grep med grova stänger. En av stängerna hamnade precis bakom Ingemars huvud, så att han omöjligt kunde få loss det. Efter att maskinen fallit satt han fast.

– Först tänkte jag att det gått bra, jag märkte att jag praktiskt taget var oskadd, förutom lite skrubbsår på kinden. Det visade sig dock vara lite allvarligare än jag trodde – en nerv hade slitits av och en salivkanal skadats.

– Så först tänkte jag att ”Detta var verkligen änglavakt!” Sedan efter ett par minuter insåg jag att jag inte kunde ta mig loss och att telefonen låg inne i köket: ”Vad är det här för änglavakt?” tänkte jag då, säger Ingemar och skrattar till.

Han upptäckte att han kunde alternera mellan att sitta på rumpan eller stå på knä. Armarna var fria och han lyckades nå ett gammalt batteri att ha under sig, men det blev snabbt obekvämt.

– Jag vågade inte lägga det på sidan heller, för jag visste inte om det fanns någon syra kvar i det.

När kom paniken?

– Det kom aldrig någon panik faktiskt. Jag tänkte över situationen och kom fram till att det inte lönade sig att ropa på hjälp; det är ju 3–400 meter till närmaste granne. Då var det bättre att spara på röstresurserna i fall någon skulle råka gå förbi eller liknande.

– Jag började också funderade på när någon skulle sakna mig. Till helgen skulle det vara församlingsläger och jag var anmäld från fredag kväll och skulle ha med mig mat till lördag lunch. Men det var tre-fyra dagar dit – skulle jag överleva så länge? Det vara bara att vänta och se.

De flesta i den situationen hade nog fått panik, men inte du?

– Nej. Jag har funderat efteråt på det. Det var inget jag medvetet tänkte på, men jag har en grundtrygghet i min tro, att vad som än händer blir det bra för min del. Antingen blir jag räddad, eller så kommer jag till himlen, tänkte jag. Men då blir det förstås lite jobbigt för dem som är kvar. Sedan bad jag ju intensivt för att någon skulle komma tidigare, men så blev det inte.

Sedan bad jag ju intensivt för att någon skulle komma tidigare, men så blev det inte.

—  Ingemar Fast

[ Simon, 26, blev fri från psykossjukdom efter förbön ]

Långsamma nätter

I ganska precis fyra dygn skulle Ingemar komma att sitta fast med huvudet på detta vis, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Ingemars gård ligger avlägset, som sista anhalt på en grusväg. Mobiltelefonen kunde förstås ha hjälpt honom, om den inte legat på laddning i köket.

– Jag stod med den i handen innan jag gick ut och tänkte ”Tretton procents laddning – det räcker inte för resten av dagen. Den får ligga på laddning medan jag byter redskap på traktorn”.

Han skrattar till på frågan om han nu alltid går med telefonen i fickan – för tänk så annorlunda det hade varit om den funnits med honom den tisdagen. De missade samtalen var många när han väl kom loss.

Nätterna var värst tycker Ingemar. Dels var det kyligare, dels gick de liksom långsammare. När han tänkte att natten snart borde varit över var det ungefär hälften kvar att genomlida.

Efter drygt två dygn med huvudet fast i skogsmaskinen började han hallucinera. Verklighet och fantasi flöt ihop. Ingemar berättar hur han bland annat såg sig vandra runt i skogen och att han där mötte människor. Men när han försökte påkalla deras uppmärksamhet gick de upp i rök. En annan gång tog han i allt vad han orkade för att försöka lyfta en vedkubb som inte gick att rubba - när han slog upp ögonen var det kranens järnbalkar han slet i.

– Jag undrade hur länge jag skulle fortsätta vara vid liv. Men det var bara att ta en stund i taget.

En ond aning

Med oss denna kyliga vinterdag är även makarna Svantesson, Mikael, 52, och Anda, 51. De tillhör samma församling som Ingemar, Lindvedens missionskyrka, och det var de som till sist hittade honom och kunde slå larm. En stor bidragande orsak var församlingslägret, dit alltså Ingemar var anmäld. När han inte dök upp på fredagen, och inte heller gick att nå på telefon, började pastor Malin Rylander ana oråd. När han inte dykt upp på lördagen heller pratade hon med Svantessons, som av någon anledning dröjde med sin planerade avfärd till lägret. Deras hus låg dessutom närmast Ingemars.

Anda hade också börjat känna på sig att något var tokigt. Hon sa åt Mikael att ta bilen när han åkte ut till Ingemar, den skulle säkert behövas.

När Mikael Svantesson kom fram till Ingemars gård började han, likt en detektiv, leta spår.

– Jag såg direkt Ingemars bil och tänkte att han kanske tagit cykeln till församlingsläget, och att han var på väg. Men jag såg inga spår i gräset. Det hade varit storm och regn under fredagen – kanske hade Ingemar gått ut i skogen för att se till träden? tänkte jag också.

Huset var låst och han såg inga tecken på liv när han kikade in genom fönstren. Men så upptäckte Mikael att en av dörrarna till maskinhallen stod öppen. Han gick dit in och det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid mörkret. Traktorns dörr stod på glänt, men i förarhytten fanns ingen. Mikael gick runt traktorn och där såg han plötsligt Ingemars profil. han satt nersjunken, helt stilla. Vid det laget var Ingemar medvetslös.

– Det var jätteotäckt. Jag vågade först nästan inte gå fram, för jag visste inte vad jag skulle möta. Den bilden, hur du sitter där, kommer tillbaka till mig vissa nätter, som nu inför den här intervjun, berättar Mikael.

– Jag fick skaka i dig och ropa ditt namn flera gånger. Din hand var iskall, det var som att ta i järn.

Anda, som anslutit tillsammans med sonen Jonathan, försökte värma Ingemars ben och armar med en filt de hade i bilen. Hon försökte även få i honom vätska med hjälp av ett sugrör och en Mer, men kom inte åt munnen.

Anda berättar hur svårt det var att få grepp om hur länge Ingemar faktiskt suttit fast.

– Du sa till mig att det var i morse efter frukost, men när jag kom nära dig kände jag en lukt som man kan känna när någon inte ätit på flera dagar, och jag anade att du suttit där betydligt längre än så. Du såg också magrare ut.

[ Janne Bloms mc-olycka utmanar troende att se över sin syn på svaghet ]

Intensiva böner

Anda masserade Ingemars ben medan hon bad för honom, att han skulle överleva. På församlingslägret undrade man hur det gick, om de hade hittat Ingemar och hur han mådde och många försökte ringa Mikael och Anda, men de tog sig inte tid att svara mer än att Ingemar levde. Församlingspastor Malin Rylander hade avbrutit sin predikan under lägret när hon fick höra att Ingemar var hittad. Många bad för honom.

När Ingemar vaknat till upprepade han ett namn på en person som han ville att Mikael skulle försöka nå. Det var en arbetskamrat som kör buss för samma bolag som Ingemar. Anda och Mikael undrar nu varför det var så viktigt att ringa just honom.

– Jag hade ju massa konstiga hallucinationer på grund av uttorkningen, bland annat en där jag kröp runt i en labyrint med snedställda bräder. Jag hade lånat min arbetskamrats telefon där i labyrinten och nu ville jag försäkra mig om att han fått tillbaka den.

Mikael fick till sist tag i numret på personen och kunde ringa honom.

– Han blev så rörd när vi sa att han var den förste du velat att vi skulle ringa. Han hade själv legat på sjukhus tidigare och då var du Ingemar den ende som besökte honom. Har du träffat honom sedan olyckan?

– Jag var på lunch hos honom i går, säger Ingemar och ler.

Ambulans, räddningstjänst och så småningom även polis, var på plats strax efter Svantessons och fick instruktioner av Mikael, som visste hur kranen fungerade efter att ha jobbat med Ingemar i skogen. Risken fanns att Ingemar skulle skadas mer under losstagningen och Mikael förklarade hur de skulle gå till väga för att undvika detta.

– Jag hade räknat upp saker som de skulle komma att behöva: rep, spännband, tång, ett klippverktyg, lampa och massvis av saker – jag vet inte var jag fick det ifrån, säger Mikael.

– De lyssnade och gjorde sedan precis som jag sagt. Det var otroligt fin planering och genomförande av både räddningstjänst och ambulanspersonal, de var fantastiska.

Det var som sagt inte helt lätt för sjukvårdspersonalen att få grepp om hur länge Ingemar suttit fast. Det är inte alla som klarar sig så lång tid utan mat eller vatten, och dessutom utan möjlighet att röra sig. Det var tack vare telefonen, som Ingemar använt strax efter 13 på tisdagen, som det gick att fastslå att det var fyra dygn sedan olyckan hände. Att räddningen kom i sista minuten råder det inga tvivel om.

– En av sjukvårdarna sa att det handlade om en halvtimme … En annan sa att det rörde sig om två timmar innan livet tagit slut, säger Mikael Svantesson.

Vi har flyttat oss från de bitande minusgraderna in i värmen i Ingemars kök. I fönstret ligger en katt och myser, som även den överlevde trots husses frånvaro. Ingemar pratar hela tiden i lugn och eftertänksam ton, och troligen var hans inre lugn också en bidragande orsak till att han överlevde, liksom hans goda fysik.

Vad minns du själv från själva räddningsinsatsen, när du till sist blev hittad?

– Första samtalet med Mikael kommer jag inte ihåg mycket av. Jag hade någon hallucination då som utspelade sig på mitt arbete i Uddevalla. Så när Anda kom och började massera mina ben trodde jag att det var min chef som masserade mig.

Skrattet från Ingemar, Anda och Mikael fyller hela köket.

Församlingsvännerna berättar sedan att olyckan lett till en större medvetenhet i församlingen. Hur kan man undvika att något liknande händer igen? Kan man hjälpas åt för att regelbundet höra av sig till dem som, liksom Ingemar, lever i ensamhushåll?

– När detta hade hänt kände jag en jättesorg över att någon i vår församling kunde vara borta så länge utan att vara saknad. Mina tankar kretsade kring hur det kunde hända, och vad kan vi göra för att undvika det. Jag kör ju förbi Ingemars väg varje dag på väg till arbetet och det känns kanske inte naturligt att åka in och titta till honom, men någon slags plan tror jag vi behöver, säger Anda Svantesson.

– Det är lätt att tänka att just jag inte står närmast en person, att det finns andra som säkert hör av sig och kollar läget, men så ska man kanske inte tänka. Börjar jag tänka på en person, då är det nog jag som borde höra av mig.

Det är lätt att tänka att just jag inte står närmast en person, att det finns andra som säkert hör av sig och kollar läget, men så ska man kanske inte tänka.

—  Anda Svantesson

Församlingen ställde upp

I två veckor blev Ingemar kvar på sjukhuset för vård. Han var både nedkyld och uttorkad när han kom in. Efter ett par dagar på sjukhuset fick han en blodpropp i benet. I dag är det på ansiktet man kan se spår från olyckan; han har svårt att stänga ena ögonlocket och även munnen har skador.

Flera personer från församlingen besökte honom på sjukhuset. När han kom hem hade de klippt hans stora gräsmatta och de hjälpte honom att ordna så att han kunde få sova på nedervåningen. Ingemar är fylld av tacksamhet över vännernas omsorg – det betyder mycket att ingå i en fungerande församlingsgemenskap.

Vad tänker du i dag när du tänker tillbaka på olyckan?

– Efter olyckan har jag haft svårare att hålla många bollar i luften, jag är tröttare och orkar inte allt jag vill. Jag skulle till exempel ha predikat under All helgonahelgen, men lyckades inte koncentrera mig tillräckligt för att skriva något.

– Men jag är oerhört tacksam till Gud att jag överlevde. Det har också gett mig en känsla av att vilja satsa på sådant som är viktigt. Det finns till exempel en starkare längtan att söka mig närmare Gud.

[ Fredrik Wenell: Ett misslyckande att många känner sig ensamma på kyrkfikat ]

---

Fakta: Ingemar Fast

• 73 år gammal.
• Bor i Lindveden i Trollhättan, på den gård där han växte upp.
• Har en son, 23 år, i Lidköping.
• Pensionär, men arbetar även som busschaufför. Har läst tre år på Nordiska Bibelinstitutet och predikar emellanåt.
• Anda och Mikael Svantesson bor i närheten och har två barn, 14 och 22 år gamla.

---