Samantha, 22: Min barndoms jular slutade alltid i katastrof

Som liten fick Samantha Lucia inte den omsorg hon behövde. Tidigt började hon döva smärtan med tabletter och alkohol. Men den nedåtgående spiralen kunde brytas. I dag är hon 22 år, har fått en ny, stor familj och nästa år gifter hon sig.

Flera enskilda personer och händelser har lett Samantha Lucia fram till en tro på Jesus. Tidigare balanserade hon ofta på gränsen mellan död och liv och hon ser det som ett mirakel att hon mår bra i dag. Hon växte upp i en dysfunktionell familj där föräldrarna inte tog hand om henne. Pappan var aggressiv och hotfull, vilket förvärrades av alkoholmissbruk. Mamman hade inte förmåga att skydda dottern utan bad henne bara att ”inte göra pappa arg”. Den lilla flickan gömde sig, men blev ändå utsatt.

Fick sprit i vällingflaskan

Alkoholen var en del av vardagen och tog snart grepp även om Samantha. Hon hamnade på sjukhus för att hon fått alkohol att dricka i sin välling. I dag syns ännu tydliga spår av ett självskadebeteende hon fick som tioåring. Ärren på armarna vittnar om barnets svåra smärta och ångest.

Vi sitter i Samanthas mysiga etta i södra Stockholm. Här inne får hennes favoritfärg ta plats; kuddar, plädar, gardiner och doftljus går i olika nyanser av ljust rosa. Den kristna tron märks också i inredningen i form av inramade bibelord, ett träkors i fönstret och på den vita väggen ett målat kors med Jesus-ord. I bakgrunden spelas stilla lovsång.

Lägenheten är den plats där Samantha, som under uppväxten bott på olika HVB-hem, sovit på gatan och varit i perioder hos sina biologiska föräldrar, blivit kvar längst hittills.

Samantha var 14 år när hon för första gången träffade en person som hon visste var kristen. Vid den tiden hade hon slutat gå till skolan, hon slussades mellan olika instanser som ett hopplöst fall och var konstant påverkad. Det var vinter och hon hade sökt skydd med några kompisar i en lägenhetsport där de hade droger undangömda. Medan ungdomarna hällde vodka i plastglas dök en kvinna upp.

– Min bästa vän hade ett par veckor tidigare plingat på hennes dörr och bett om tio kronor – vilket egentligen var knäppt. Nu kände hon igen min kompis och hälsade på oss där vi satt, berättar Samantha.

– Jag kände att det var något annorlunda med henne. Någon viskade att hon var kristen.

Efter en tid bjöd kvinnan in ungdomarna till sin cellgrupp, ett annat namn för bönegrupp. Samantha förstod inte vad det var för något och vågade inte komma. Men ett drygt år senare följde hon med sin kompis på en samling. Då öppnades en dörr till en helt ny värld.

– Jag kollade runt på tjejerna som satt där och tänkte att de såg helt normala ut. Jag som trott att kristna bara var gamla tanter som man inte fattade vad de sa. Det var också första gången jag hörde lovsång. Jag tog ju droger varje dag och kände mig död på insidan – nu upplevde jag en frid liksom över hela min kropp. Jag smygkollade på de andra – känner de samma sak som jag?

– Jag visste att detta var på riktigt, men jag visste ingenting om Jesus.

Nästa gång hon var med var det påsk och det visades klipp från filmen The Passion of the Christ. Ledaren berättade att Jesus hade dött för att alla människor skulle kunna bli förlåtna.

– Jag var helt chockad. Jag kunde förstå vad lidande var, men att Jesus som är Gud, skulle ha gått igenom allt det där för mig – det var mindblowing!

– Precis när jag tänkte ”Hur skulle Gud kunna älska mig?” sa ledaren högt, som om hon läst mina tankar: ”Tror du att du är så speciell att Gud skulle kunna älska alla utom dig?”

Nu började en dragkamp i Samanthas liv. Å ena sidan satt hon fast i ett djupt drogmissbruk och stod utan hem, å den andra hade ett litet hopp tänts i henne: Kunde även hon bli älskad och förlåten trots allt hon gjort och gått igenom?

Jag hade hört så många säga att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, jag skulle ändå bara fortsätta med droger.

—  Samantha Lucia

Upplevde ett stort behov av Jesus

En samling i någons hem var en sak, men första gången hon bjöds in till kyrkan på ett ungdomsmöte ville hon inte gå – det påminde för mycket om ett ”socmöte” och det behövde Samantha inte fler av. Möten med Socialtjänsten och andra myndigheter hade aldrig hjälpt henne på riktigt.

– Men när jag hörde att det skulle handla om Jesus var jag tvungen att gå dit. Jag fick se hur människor tillbad Gud och jag kan bara inte beskriva hur det kändes. Hur hade jag kunnat missa det här hela mitt liv?

När hon kom hem grät hon i flera timmar. Känslan att hon behövde Jesus var så stark. Ingenting – behandlingar, samtal, avgiftning – hade hjälpt henne på djupet. Samantha upplevde en desperat längtan efter räddning och bad för sitt liv.

– Jag fattade att ingenting i den här världen någonsin skulle kunna hjälpa mig, utom Jesus. Jag hade hört så många säga att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, jag skulle ändå bara fortsätta med droger. Det hade jag fått höra både från mina föräldrar och från andra, de sa att jag inte hade någon framtid – det fanns inget hopp för mig.

Jag slutade helt med alkohol och droger, jag som hade festat värst av alla och haft missbruket i min kropp sedan jag var liten.

—  Samantha Lucia

[ Ingela Blanck minns julen när pappan slog sönder hela hemmet ]

Fram till denna punkt i livet hade Samantha aldrig trott att det skulle vara möjligt för henne att bli fri från droger och hopplöshet. Men här vände det. Det fanns ett annat liv som väntade på henne.

Samantha började gå till kyrkan varje vecka, hon läste Bibeln utan att förstå så mycket och hon bad. Missbruket fanns kvar, men nu fanns det människor runt henne som trodde på henne och bad för henne. Till en början gick Samantha till Wao Church och döpte sig där, 17 år gammal. Sedan blev det bibelskola i Citykyrkan i Stockholm.

– Gud gjorde saker på min insida, han befriade mig. Det låter helt sjukt, men jag slutade helt med alkohol och droger, jag som hade festat värst av alla och haft missbruket i min kropp sedan jag var liten.

– Jag var ”all in” på Jesus och ville berätta om honom för alla som hade problem. Han kan ju verkligen hjälpa!

Har man en stökig relation till sin biologiska familj blir alla familjeorienterade högtider jobbiga.

—  Alfred Nygren, pastor och extrapappa åt Samantha

Fick en extrafamilj hos pastorn

I Citykyrkan träffade Samantha en person som kom att bli otroligt betydelsefull för hennes nystart i livet. Alfred Nygren, pastor och föreståndare i församlingen, och hans fru Helen.

Både Alfred och Helen har länge brunnit för att hjälpa unga och erbjudit plats för dem i kyrkans gemenskap. De lade märke till att under högtider som jul, då kyrkans verksamhet går på sparlåga och de flesta är lediga, blev tuff för alla dem som saknar trygga familjer.

Alfred Nygren minns julsemestrar där han fick återkommande telefonsamtal från ungdomar som mådde dåligt och inte hade någon att prata med.

– Har man en stökig relation till sin biologiska familj blir alla familjeorienterade högtider jobbiga. Vi noterade att vi som församling säger “Kom och var en del av vår familj”, men hur gör vi under sommaren och julen?

De bestämde sig då för att anordna gemensamt julfirande i kyrkan. Alfred tänkte att fem-sex ungdomar skulle dyka upp, men det blev sammanlagt 60 personer som firade jul tillsammans.

– Samantha var en av dem som var där, och hon deltog i arbetet. Men vad skulle hända med henne när klockan blev tre och alla gick hem för att fira på sina håll? Ibland finns det saker som är rimliga att göra, man agerar utifrån ett slags bondförnuft. Så hon fick följa med oss hem.

Alfred Nygren hade hört någonstans att om en tonåring som lever i dysfunktionalitet får en enda vuxen som bryr sig så ökar chansen med 90 procent att den tonåringen växer upp till en fungerande vuxen.

– Men det hänger på att man orkar stå kvar och engagera sig, och det var väl lite det som vi bestämde oss för att göra, säger han.

Saknade tillit till män

– Jag vet inte om vi valde henne eller hon valde oss, men man förstod ganska snabbt att det fanns stora anknytningsutmaningar, framför allt vad gällde tilliten till män. När hon bad om hjälp insåg vi att vi behövde kavla upp ärmarna och hjälpa till.

– Det började mer som ett behov än en relation, men längs resan blev hon en del av vår familj, säger Alfred Nygren.

För familjen har det dock inte alltid varit enkelt.

– Det blir en del sömnlösa nätter, men man ser nu också att det går att bryta nedåtgående spiraler som kan ha pågått i generationer, säger Alfred Nygren.

Gömde sig på toaletten av rädsla för bråk

Julen var laddad med negativa känslor och upplevelser för Samantha Lucia, och när hon tänker tillbaka på den första julen hon firade hemma hos familjen Nygren minns Samantha hur rädd hon var – hon visste inte hur ett normalt familjeliv kunde se ut, utan väntade bara på att något dåligt skulle hända.

– Det hade ju alltid varit så – jag blev nervös för att det aldrig hände och låste in mig på toaletten. Det var så stor omställning för mig och det tog tid att lära sig vad som var normalt.

Julafton är fortfarande en jobbig dag för Samantha. Annars tänker hon inte lika mycket på att hon saknar ursprungsfamilj, även om de fortfarande är i livet. Men julen är så familjecentrerad, och då kommer många känslor tillbaka.

– När jag var yngre kunde jag fortfarande åka till mina föräldrar på julafton, bara för att det är så det ska vara. Jag tänkte att ”denna gång kanske det blir bra, denna gång kanske vi bara kan fira jul”, men så slutade det alltid med katastrof.

Alfred och Helen vill försöka skapa nya, goda minnen kring julen för henne, men de har fått gå varsamt fram.

– Vi har ju tre barn, och för deras skull gjorde vi det mesta som vi brukar, men med respekt för att vi var en till i familjen.

För varje gång Samantha sedan var tillsammans med familjen Nygren märkte de hur hon slappnade av allt mer, och blev tryggare.

Alfred ser stor skillnad på den tonåring han först träffade, till den hon blivit i dag.

– Hon litar på människor i betydligt högre utsträckning, och hon orkar stanna kvar i relationer. Vår roll har förändrats längs vägen – från att vara en ambulans, till att få bli en trygg plats dit hon alltid får komma. Vi är inte lika närvarade i vardagen som till en början, för det behövs inte.

Om man låta andra bli en del av familjen tror jag det blir hälsosammare för en själv. Det blir inte en ytterligare syssla, utan en till stol vid matbordet.

—  Alfred Nygren

Alfred vill inte påstå att det är enkelt att bjuda in en ny person i sin familj, det påverkar hela familjen på olika sätt och har ibland lett till både huvudvärk och sömnlösa nätter. Men att stå kvar, trots utmaningar av olika slag, tror han är av stor vikt.

– Vi har frågat oss om vi orkar en unge till, och har man sagt att man gör det, då fortsätter man att orka det. Det finns lite människor som ramlat in i vårt liv på olika sätt och antingen kan man se det som ett själavårdsuppdrag, eller så får man låta dem vara en del av familjen, och det senare tror jag blir hälsosammare för en själv. Det blir inte en ytterligare syssla, utan en till stol vid matbordet.

Träffade kärleken - önskade Alfreds välsignelse

Nu tar hon snart ett ytterligare steg in i familjelivet, då hon i maj gifter sig med Peniel, killen som hon träffat i kyrkan. Med flera destruktiva relationer bakom sig ville Samantha vara säker på att det blev rätt, och därför bad hon Alfred Nygren att “godkänna” honom.

Hur var det?

– Ja, man får vara med om många fina och speciella stunder tillsammans, och jag vet väl inte om jag omfamnar idén med att hon behövde mitt godkännande, men det är väldigt hedrande att få vara med. Att se henne på en stabil plats i livet, planera för framtiden tillsammans med Peniel, det är jättefint.

– Att Samantha har förmåga att välja någon som vill henne väl och att hon ser att hon förtjänar en bra person – det är inte heller självklart när man varit med om så mycket elände. Det känns jättefint!

[ Felicia Ferreira: Jag vet mycket väl att julfrid inte kommer till alla barn ]

– Jag var så nervös första gången de skulle träffas – jag trodde Alfred skulle skämma ut mig! Men det gick bra. De två är så lika så de klickade direkt! säger Samantha Lucia.

Hon ler där hon sitter uppkrupen i soffan. Hon har fått en tro på framtiden, en tro på att ljuset har skingrat mörkret.

– Innan jag blev kristen och fick en ny familj i kyrkan ville jag inte ha någon egen familj. Men Alfred och Helene har fått mig att ändra mig. De är mina förebilder och deras barn är som mina extrasyskon.

– I kyrkan har jag fått en mormor och morfar också, säger Samantha och nämner ett äldre par som tagit sig an henne och som betyder extra mycket.

– Det är verkligen som en stor familj – de är världens bästa! Innan var det helt svart – mitt liv började när jag lärde känna Jesus.

---

Fakta: Samantha Lucia

• 22 år, bor i södra Stockholm.
• Gifter sig med Peniel i maj 2025. Han är arbetsledare för Trygghetsvärdarna i Stockholms tunnelbana.
• Tillhör Citykyrkan i centrala Stockholm.
• Äldst av fyra syskon.
• Arbetar som frisör och inom hemtjänsten.
• Samanthas efternamn är borttaget ur artikeln för hennes säkerhets skull.

---

---

Fakta: Familjen Nygren

• Alfred och Helen med barnen Jonah, 12, Thea, 13 och Grace, 17 bor i Sköndal
• Alfred är pastor och föreståndare i Citykyrkan i Stockholm, som tillhör pingströrelsen. Helen jobbar som skolsköterska med medicinskt ledningsansvar.

---