Julkrubban: en älskad tradition med kontroversiellt intåg i Sverige

I dag har julkrubban en självklar plats i många svenskars hem. Men så har det inte alltid varit. Prästerna i Svenska kyrkan var till en början inte glada åt den katolska traditionen. Följ med på julkrubbans historiska resa.

Det är tisdag den 3 januari 1804. Märta Helena Renstierna på Årsta gård i Stockholm sätter sig i släden och åker i snöyran mot Södermalm tillsammans med sin son Hans Abraham. Där – på ett katolskt barnhem – ska de titta på Sveriges första julkrubba. I tidningen har de läst annonsen från den katolska församlingen som också berättar att inträdet går till ”de fattige”.

Stor publiksuccé

När Märta Helena och hennes son går in genom dörren på Stora Glasbrukargatan möts de av ett skuggspel - stora, belysta figurer som skapar siluetter - som leder fram till själva julkrubban med mekaniskt rörliga figurer.

Julkrubban blir snabbt en succé och de kommande åren köar stockholmarna för att se katolikernas julkreation. År 1834–35 säljs hela 7 213 biljetter bland Stockholms då cirka 80 000 invånare.

Men bland de lutherska prästerna, som inte vill se något katolskt inflytande i landet, är stockholmarnas fascination över julkrubban bekymmersam. Och i mitten av 1800-talet verkar tillställningen upphöra. Exakt hur det går till vet vi inte, men från 1850 och många år framåt finns inga anteckningar hos den katolska församlingen om någon julkrubba. 1883 återkommer dock den populära traditionen till deras kyrka på Norrmalm, Sankta Eugenia, med en julkrubba skänkt av en katolsk präst i Tyskland.

Men hur tar sig traditionen från en katolsk kyrka i Stockholm till de svenska hemmen?

Ovanligt i kyrkan

En del i det är att julkrubban i början av 1900-talet blir alltmer accepterad i lutherska sammanhang. En av pionjärerna är prästen Gustav Lundblad som redan 1886 själv tillverkar en och placerar den på högaltaret i Händene kyrka i Skarabygden. Men att julkrubban placeras i kyrkan tillhör ovanligheterna, de flesta ställs fram i samlingssalar nära kyrkorna och i prästgårdarna.

Att det tar tid innan de fullt ut accepteras visar siffror från forskarna Hans Ahlfors och Nils-Arvid Bringéus. På 1930-talet finns det bara runt tio julkrubbor i Svenska kyrkans församlingar i Stockholm, Göteborg och Malmö stift.

Under 1940-talet finns det runt 40 stycken, på 1950-talet runt 130. På 1960-talet sker den stora förändringen: 1968 har 20 procent av alla församlingar i Sverige en julkrubba. Nästan 30 år senare, 1995, är den siffran 88 procent.

Hemmagjorda

De första svenska hemmen som har julkrubbor är de högborgerliga i städerna och herrgårdarna på landsbygden. Detta redan i slutet på 1800-talet, alltså före de allra flesta lutherska kyrkorna. Även i de enklare hemmen letar sig julkrubborna in under det tidiga 1900-talet. Dessa är ofta hemgjorda med gräs som man sått, lådor som snickrats ihop och figurer som tillverkats eller köpts på marknader. Under 1930- och 1940-talen börjar grossister importera julkrubbor i papp vilket gör att traditionen sprids till allt fler hem. När dörren nu är öppen till den tidigare katolska traditionen blir den succesivt alltmer en självklar del av många svenskars julfirande.

[ Eva Spångbergs julkrubbor står sig - ”De talar till både barn och vuxna” ]

Fotnot: Texten är baserad på boken Julkrubbans historia (Artos förlag) av Ewa Bigestans, etnolog och journalist.