Jennie förlorade båda sina föräldrar i suicid: ”Jag har varit livrädd för att bli som mamma”

När Jennie Hallgren fick veta att hennes föräldrar hade dött, grät hon inte. Men hon har gråtit desto mer sedan dess. Hon har också kämpat med sin egen psykiska hälsa. Och samtidigt, i sin roll som präst, tröstat andra som sörjer.

ALINGSÅS. För sex år sedan träffade Jennie Hallgren sin mamma för sista gången. Det var på julafton. Veckan därpå stod två poliser i dörröppningen och Jennie förstod direkt att det gällde hennes mamma. Mamma Eva, hon som var kramig och social och hade många vänner. Som arbetade som undersköterska och gillade gospelmusik. Men som också många gånger mått så dåligt att hon inte velat leva.

– Jag avskyr ordet självmord, och suicid låter så kliniskt och distanserat. Det bästa begreppet jag hittills hittat är psykologiskt olycksfall, säger Jennie Hallgren.

Hon beskriver hur hon i många år levde i ständigt beredskapsläge för att det värsta skulle hända: att hennes mamma skulle ta sitt liv.

– Jag har kämpat, skrikit, vädjat, påmint mamma om hur mycket hon betyder för mig, att jag älskar henne, behöver henne. Men när poliserna stod i vår hall varken skrek eller grät jag. Jag föll bara ner på knä, som ett instinktivt handlande. Jag kände: Nu finns ingenting mer att göra. Vi kunde inte rädda henne.

Jennie Hallgren sitter i träsoffan i ett julpyntat kök i huset som hon och familjen hyr. Det är en gammal rektorsvilla som tillhör Hjälmareds folkhögskola. I vardagsrummet intill passar döttrarna Liv och Mirjam sin tvååriga lillebror Eliah. Jennies man Patrik, som liksom hon är präst, har adventsfest i kyrkan. Medan Jennie häller upp kaffe berättar hon att december är en jobbig månad.

– Vissa saker, som en adventsljusstake, kan för mig bli något obehagligt. Ibland fattar jag inte varför jag blir så ledsen, men sedan kommer jag ihåg att just det, det här är sorg. Det är inte bara en sorg över att mamma och pappa är döda, utan en sorg över allt jag inte får uppleva tillsammans med dem. En förälder ska ju finnas med en tills man är gammal.

Stängde av alla känslor

Jennie Hallgren var bara tio år när hennes pappa dog. Också då knackade polisen på. Hon minns hur den ena polisen tog med hennes mamma in i köket medan den andra satte sig med Jennie och hennes lillebror på sängen i hans rum, förklarade att deras pappa var död.

– Jag hörde hur ledsen mamma blev, och kanske var det därför som jag bara stängde av alla känslor. Jag tänkte nog: Nu måste jag hålla ihop det här, berättar Jennie.

– I efterhand, när jag sett mina egna barn som tioåringar, har det slagit mig hur liten man egentligen är då. Men jag tror att jag lade all sorg här inne någonstans, säger hon och lägger handen på bröstet. Jag grät väldigt, väldigt lite. Senare i livet har jag gråtit desto mer.

Varken Jennie eller hennes bror fick veta hur pappan hade dött; det fanns en sorts tyst överenskommelse om att det inte var något man pratade om. Men beskedet skulle komma senare, oväntat och brutalt.

Båda förlorade sina jobb

När Jennie Hallgren beskriver sin uppväxt använder hon ord som glad och trygg. Familjen bodde i en villa på Orust, hade djur, Volvo, tyckte om att vara på stranden om sommaren. Pappa Bosse var inflyttad stockholmare, hejade på Bajen och lyssnade på blues. Han arbetade som takläggare, men när lågkonjunkturen kom i början av 1990-talet förlorade både han och Jennies mamma sina jobb. Villans värde sjönk, lånen blev svåra att betala. Den ekonomiska stressen ledde till att Jennies pappa började dricka allt mer. Både han och Jennies mamma hade även tidigare haft svårt att dricka måttligt; ofta fyllt på sina glas lite snabbare än andra gäster vid middagar och fester, men Jennie har inga minnen av att det blev obehagligt eller våldsamt, det var mest att föräldrarna blev extra pratglada.

– Och de skötte ju allt runt omkring. Huset var välstädat, kläderna doftade sköljmedel, vi hade alltid mat på bordet och veckopeng. Det var inga konstigheter …

Men med tiden blev situationen värre. Medan mamman började plugga och så småningom fick ett nytt jobb, förblev pappan arbetslös. Han började dricka allt mer. Snart eskalerade missbruket och till slut begärde mamman skilsmässa. Jennies pappa ville inte skiljas, men fick acceptera läget och flyttade till en lägenhet. Jennie var nio år, hennes lillebror sju.

– Jag minns att jag tyckte så synd om pappa. Han var så ensam. Och det var inte så kul att gå dit … det var liksom inte riktigt samma pappa.

Fick veta på skolgården hur pappan dött

När Jennies mamma fyllde 40 firade hon hemma hos några vänner, och dit var hennes exman inte inbjuden. Dagen därpå var han död. Att han dött genom suicid fick Jennie veta på skolgården.

– En dag kom en tjej fram och sa: ”Jag har hört att din pappa typ tog sitt liv. Är det så?”

– Jag fick inte fram något svar, blev helt ställd, men min bästa kompis som stod bredvid mig svarade: ”Ja, han drack sprit och tog tabletter. Det har min mamma sagt.”

Jennie Hallgren slår ned blicken, suckar över hur märkligt allting var. Året efter pappans död fick hon allt ondare i bröstet, berättar hon. Till slut tog hennes mamma henne till läkaren.

– Jag vet inte om mamma förstod att det var ångest, eller så ville hon inte se det hos sitt eget barn? Men då vet jag att läkaren frågade: ”Är det något som har hänt?” Och jag bara svarade att “nej, det är ingenting som har hänt.” Visst är det konstigt?, säger Jennie och tittar på mig.

Människorna i kyrkan brydde sig om mig. Och om mamma.

—  Jennie Hallgren

Bad till Gud redan som liten

Hon säger att hon klarade sig genom den här perioden tack vare sina vänner. Och så småningom tack vare kyrkan. Trots att föräldrarna inte var kyrkligt aktiva eller någonsin pratade om Gud, brukade Jennie vända sig till Gud när hon kände sig rädd. Ovanför sin säng hade hon en bonad som hon fått ärva av sin mormors mor och på den stod det ”Gud som haver barnen kär”. Den bönen bad Jennie för sig själv innan hon somnade.

Sedan, under konfirmationen, upptäckte hon mer av tron och blev övertygad kristen.

– Jag minns det som att jag kom till kyrkan och nästan sa: Hej, här är jag, jag vill bli älskad, säger Jennie och slår ut med armarna.

I den svenskkyrkliga församling som hon kom till fanns det också mycket kärlek att få. Den var liturgiskt traditionell, men gudstjänsterna präglades också av lovsång och förbön. Gemenskapen var varm, många ungdomar sökte sig dit och Jennie beskriver det lite som en miniväckelse. Hon fick tidigt ledaruppdrag och anade redan då att kyrkan nog skulle bli hennes väg. Hennes mamma var positiv till hennes engagemang, säger hon.

– I alla fall under åren hon mådde bra. Och jag tror också att hon kunde se att kyrkan blev min ventil under tider då hon mådde dåligt. Människorna i kyrkan brydde sig om mig. Och om mamma. De var väldigt gulliga med henne.

[ Han stod redo att ta sitt liv i kyrkan: Mitt i natten avbröts han av bönesamling ]

När mamma sitt första självmordsförsök insåg jag: Jag har nog ingen mamma längre. Ingen mamma som kan ta hand om mig. Så egentligen har jag sörjt henne sedan dess.

—  Jennie Hallgren

Skämdes för att bjuda hem kompisar

Men hemma hade familjen det tufft. Skulden över skilsmässan och exmakens självmord plågade Jennies mamma och hon dövade sig med alkohol, antidepressiv medicin och starka ångestdämpande tabletter. Det gjorde att hon blev sjukskriven, fick ont om pengar och var tvungen att flytta till ett nedgånget litet hus på landet.

– Då vet jag att jag inte ville ta hem kompisar. Jag tyckte det var så skämmigt. Det var inte som hos andra familjer, säger Jennie.

Sedan lägger hon till:

– Jag kan verkligen ömma för mamma, hon hade ju en skitjobbig situation. Men om du aldrig erkänner din svaghet, kan du aldrig få hjälp. En stor del av min sorg har handlat om att mamma aldrig fick komma till insikt om sin sjukdom och bli fri. Jag har läst jättemycket om sådant här och vet att det går att bli frisk, liksom. Så jag predikar ofta om vikten att våga stå för sin svaghet. Framför allt för mig själv, men också för människor jag möter.

Som yngre hade Jennie inte den insikten. Hon beskriver hur hon snarare blev medberoende, ville skydda sin mamma. Därför berättade hon inte om hur illa det var.

– Sedan tror jag faktiskt att jag var rädd för att socialen skulle ta mig och min bror. Nu kan jag tänka att det egentligen hade varit bra, då hade mamma förstått att det är vad som händer när man inte slutar dricka.

”Det visar hur medberoende jag var”

Det var först när Jennie Hallgren träffade sin blivande man Patrik som hon fick uppleva en relation där hon kunde känna sig helt trygg. Patrik kom från en kristen bakgrund, de träffades genom organisationen Credo och gifte sig 2007. Vid den tiden hade Jennies mamma en bra period och engagerade sig helhjärtat i bröllopet. Några år senare började hon prata om att det vore så roligt att bli mormor.

– Jag minns att jag då tänkte: Om mamma bara får ett barnbarn kanske allting blir bra, då kanske hon blir nykter. Det visar hur medberoende jag var.

– Men sedan när jag var höggravid med Liv gjorde mamma sitt första självmordsförsök. Och då insåg jag: Jag har nog ingen mamma längre. Ingen mamma som kan ta hand om mig. Så egentligen har jag sörjt henne sedan dess.

Jennie Hallgren berättar att det satt långt inne att släppa taget. Hon levde länge på hoppet om att mamman någon gång skulle bli sig själv igen, bli den kärleksfulla mamma som Jennie upplevt som liten. Men tvärtom blev det allt svårare att ha kontakt. Varje gång mamman skickade ett sms eller ringde gav det ett ångestpåslag. Mamman tyckte ofta synd om sig själv.

– För mig var det en ständig hög stress att leva med någon som hotar att ta av sitt liv, om saker går emot en. Men samtidigt hade jag bara henne – inga mor- eller farföräldrar, inga mostrar eller fastrar. Då blir det väldigt skört om den personen skulle försvinna.

Begränsade umgänget med mamman

Jennie Hallgren har gått mycket i terapi under åren, berättar hon. Det har varit ett sätt att hantera allt hon varit med om, men hon ser det också som en skyldighet gentemot sina barn att försöka må så bra som möjligt.

Tvärtemot hur hennes egna föräldrar gjorde har hon tagit emot all hjälp hon kunnat få, talat öppet om det som varit svårt, inte låtit skammen få fäste. Tack vare sin psykolog fick hon också hjälp att inse att hon behöver sätta sina egna barn före sin mamma. Det gjorde att hon började begränsa umgänget. Mamman var välkommen att hälsa på, men fick inte sova över. Så hade de också bestämt inför julafton 2018. Men när det var dags att åka hem ville mamman inte det, och det uppstod en konflikt. Till sist lämnade hon ändå lägenheten, i besvikelse.

– Och det var ju tyvärr sista gången vi sågs, konstaterar Jennie.

Hon vet än i dag inte mammans exakta dödsdag, har inte velat veta några detaljer. Hon har inte heller orkat läsa brevet som mamman efterlämnade. Hennes lillebror har gjort det, och hälsat: “Det där behöver inte du se”.

Du berättade att du efter din pappas död inte kunde sörja, men har du kunnat göra det efter din mammas bortgång?

– Ja. Man brukar säga om sorg att den är som ett pärlband – att en sorg drar tag i en annan sorg. Så jag tror att jag bara släppte fram allt, grät fruktansvärt mycket. Ett tag trodde jag att jag skulle bli galen. Jag frågade till och med min psykolog: ”Hur vet man om man är galen?” Och hon svarade: ”Om du funderar på huruvida du är galen är du förmodligen inte det.”

– Men jag har varit för livrädd att bli som mamma. Tänk om jag blir så ledsen att jag inte vill leva längre!

I dag, sex år senare, kan Jennie Hallgren konstatera att hon inte blev galen. När hon nu sitter vid sitt köksbord talar hon sakligt om det som har hänt. Men när hon sedan nämner hur tacksam hon är över att familjen, strax efter dödsbeskedet, fick flytta till huset där de nu bor, kommer tårarna.

– Jag känner att jag det funnits en omsorg om mig. Jobbiga saker händer alla, men jag har alltid haft människor som har brytt sig om mig. Och att vi liksom fick komma hit. Och fick starta om. När jag ser på min genetik är det inte ”rocket science” att jag skulle kunna bli missbrukare. Men att jag då som ung fick komma in i kyrkan, i ett sammanhang som handlar om en Gud som går sönder, för vår skull, betydde allt.

Saknaden är fortfarande stor. Ibland grumlas den av skuldkänslor, och skamligt nog även av lättnad – en lättnad över att inte behöva kämpa mer.

—  Jennie Hallgren

– Sedan har jag varit arg. Och jag har varit jätteledsen, såklart. Och jag har haft jättemycket ångest, varit sjuk. Flera år i utmattning. Och det är ju framför allt på grund av allt med mamma och pappa, inte på grund av mitt jobb. Men jag har också hållit fast vid Jesu ord när han säger ”Se, jag gör allting nytt”.

Ville inte hålla begravningar

Efter flera år som delvis sjukskriven arbetar Jennie Hallgren i dag som präst i Partille. När hon fick den tjänsten gjorde hon klart för sin chef att hon inte kunde ha begravningar, det skulle bli för jobbigt. Men snart sa chefen ändå: Ska du inte testa?

I dag har de en överenskommelse om att Jennie Hallgren slipper särskilt tunga begravningar, framför allt de som handlar om suicid. Men hon har också märkt att det går mycket lättare än hon trodde att vara begravningsförrättare.

– Det var inte alls farligt, för det handlar inte om mig. När jag står där i min stola och alba står jag i min kallelse, jag har ett uppdrag, och det blir som ett skydd. Jag tror också att mina erfarenheter har gjort mig empatisk och närvarande i mötet med människor som lider.

Hur känner du inför julen i år?

– Det är jobbigt med sorgen som uppstår kring jul, det är som att den lägger sordin på stämningen. Jag har haft några veckor nu när det varit extra jobbigt, särskilt om morgnarna. Morgonsorg brukar jag kalla det. Men då gråter jag, och då brukar det kännas bättre. Men saknaden efter mamma är fortfarande stor. Ibland grumlas den av skuldkänslor, och skamligt nog även av lättnad – en lättnad över att inte behöva kämpa mer.

Den här julen kommer Jennie Hallgren arbeta i kyrkan. Hon är väl förtrogen med det som många familjer hon möter där kämpar med: missbruk, ekonomisk stress, skam och utanförskap. I det ser Jennie Hallgren att hon får leva ut sin kallelse; att förmedla hopp. Och att berätta att det finns hjälp att få. Den hjälpen hon önskat att hennes mamma och pappa hade fått.

[ När pappan tog sitt liv insåg Ida-Maria Brengesjö vad en församling kan betyda ]

---

Fakta: Jennie Hallgren

Ålder: 40 år.

Familj: Gift med Patrik, barnen Liv, 14 år, Mirjam 11 år och Eliah 2 år.

Gör: Präst i Partille församling.

Aktuell: Ger i februari ut boken ”Väx upp” som hon skrivit tillsammans med Elisabet Svahn.

---

---

Fakta: Hit kan du vända dig om du brottas med självmordstankar

• Jourhavande präst, alla dagar 21–06. Ring 112 och fråga efter Jourhavande präst.
• Bris, tel 116 111.
• Självmordslinjen tel 90 101.
• Stöd i form av chatt www.mind.se/sjalvmordslinjen

---