Pingstpastorn Kai Johansen har genom livet fått uppleva flera ledarkriser. Under många år var han också kroniskt deprimerad, utan att veta om det. För Dagens Malina Abrahamsson berättar han om mörkret som han har brottats med – och om den oväntade befrielsen.
MALMÖ. Om det här hade varit en måndag för ett år sedan hade Kai Johansen aldrig klarat av att ta emot ett besök från en journalist. Han hade knappt orkat prata med sin fru, utan ägnat stor del av dagen åt att ligga i sängen och spela mobilspelet Gardenscapes. Timme efter timme, i ett försök att fly den ständiga känslan av misslyckande och meningslöshet.
Men något har hänt.
När han nu öppnar dörren till radhuset ser han glad ut. Han förbereder finkaffe och ställer fram bullar, småpratar.
I nästan hela sitt vuxna liv har norrmannen Kai Johansen, 53 år, varit pastor. Ungefär lika länge har han kämpat med sitt mående. Många kyrkliga ledare kan vittna om det som brukar kallas pastors blues – en känsla att vara låg efter en söndag i kyrkan, men för Kai har den känslan aldrig släppt. I februari i år nådde han en ny bottennivå och beskriver hur han grät nästan hela dagen, kände sig tömd på livslust. Dagen därpå träffade han sin psykoterapeut, som också är präst. Och som svarade med en sång: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.
– Jag kände bara: Ja, jag vet att jag är värdefull men skitsamma, det betyder ingenting nu. Jag suger på allt annat! Jag var liksom inte mottaglig för något han sa. Det enda jag tänkte på var hur jag ens skulle klara en vecka till i det här tillståndet. Hur skulle jag orka?
Vid den här tiden hade Kai Johansen, med hjälp av sin psykoterapeut, insett att det tillstånd av nedstämdhet som han i alla år tolkat som ett utslag för sin introverta personlighetstyp, accepterat som ett normalläge eller ibland bortförklarat som andlig kamp, egentligen var en kronisk depression. Psykoterapeuten beskrev det som att Kai hade ”ett hål i själen, att allting fäster sig där”.
– Han menade att psykisk ohälsa ofta kommer ur olösta inre konflikter, och jag har liksom haft lite för mycket av det …
* * *
I hallen hemma hos Kai Johansen och hans fru Stina hänger en prydnadstallrik med motiv från den norska staden Arendal. Kai föddes där, på det norska sørlandet, och växte upp i Norges motsvarighet till Helgelseförbundet, i en församling som var sträng när det kom till moralfrågor.
Strävade efter framgång
Som sextonåring sökte Kai sig på egen hand till den trosrörelseinspirerande församlingen Sørlandskirken. Där skulle han senare bli ungdomspastor, och som 30-åring, dess föreståndare. I dag säger han att han till en början predikade en sorts ”popkristendom” som egentligen handlade om att ge verktyg för ett framgångsrikt liv. Hans egen framgång var också beroende av hur församlingen responderade på hans budskap.
– Jag ville ha succé i min kristna tjänst. När det gick bra för kyrkan blev jag glad och tog åt mig äran, men när det gick dåligt blev jag frustrerad på mina medarbetare och tyckte att de behövde skärpa till sig, jobba annorlunda.
– Kanske gjorde jag mig skyldig till den värsta synden av alla: Att utnyttja Gud för att själv få framgång. Egentligen handlar ju det om att man har tagit Guds plats. Jag minns att jag började fråga mig: Varför längtar jag inte att vara med Jesus? Jag kunde predika om Jesus, hade lärt mig de rätta orden likt en kristen papegoja, men jag längtade inte efter att vara med honom själv. Det blev en väldigt rannsakande fråga för mig.
Hade du tidigare känt att det skavde inom dig att predika en sak men själv göra en annan?
– Nej, jag tänkte inte så. Jag tänkte mer på att jag gjorde mycket bra; jag försökte ju vinna människor för Gud. Det var nästan som att vi utvecklade en sorts teologi om att vi inte behövde be så mycket; många har bett så länge men nu är det vi som är bönesvaret. Men egentligen är det ju en ganska arrogant hållning.
Med tiden skulle Kai Johansen få problem med delar av församlingen. Först handlade det om att han ville frångå de sökarvänliga gudstjänsterna och i stället betona lärjungaskap och efterföljelsens pris. Flera medlemmar reagerade kraftigt. Några gick till lokaltidningen, som skrev fjorton helsidor om Kai och församlingen.
I vad låg kritiken mot dig?
– Jag tror att det blev för radikalt. Jag använde ett citat från den amerikanska pastorn Rick Warren om att vi i vår församling inte förväntar oss något annat av medlemmarna än vad Bibeln förväntar sig av de troende. Och då handlar det ju om att du är aktiv, du är med, du ger, du tjänar. Människor misstolkade det som att vi ville kasta ut folk som inte höll måttet, men det stämde inte alls.
Upptäckte kyrkans ”buffé”
Nästa gång det blev spänningar i församlingen handlade det åter om en förändring som Kai Johansen ville genomföra. Under åren hade han fördjupat kontakten med Sørlandkirkens svenska partnerkyrka United och inspirerats av deras resa från ”partykyrka” till att söka och omfamna sina lutherska rötter. Kai Johansen började själv plugga teologi och läsa kyrkohistoria.
– Jag insåg att det finns en hel buffé att upptäcka i kyrkan, medan jag bara smakat på en tomat. Även om jag var rik på andliga upplevelser hade jag aldrig studerat grunden för tron. Det här blev något av en bibelväckelse för mig; jag förstod till exempel att vi behövde tala om synd för att förstå nåden. Men i församlingen föll inte det här i god jord. De spreds rykten om att United var kalvinister och undrade om vi också hade blivit det.
– Till slut blev situation oöversiktlig; vi visste inte längre vem som var för oss och vem som var emot oss. Det skapades olika falanger i församlingen.
Det dröjde till sommaren 2014 innan det tog stopp. Kai Johansen medverkade vid en sommarkonferens och en dag delades den norska kristna tidningen Dagen ut till alla deltagare. Och i den fanns en kritisk insändare riktad mot Kai.
– Då bröt jag ihop, helt enkelt. Så jag avslutade den sista predikan och ringde sedan min läkare och sa: Du måste sjukskriva mig.
Kai och hans fru åkte direkt hem till Arendal och Kai tänkte: Jag kommer aldrig att arbeta i kyrkan igen.
* * *
Uppbrottet från församlingen blev också ett uppbrott från Norge. Kai och familjen flyttade till Malmö, där hans fru Stina växte upp. Kai var tyngd av de ledarkriser som han hade gått igenom, men beskriver hur han i församlingen United upplevde en andlig hemkomst. Det skulle dock bara dröja några år tills nästa kris uppdagades.
Kai Johansen satt i styrelsen när anklagelser om maktmissbruk riktades mot Magnus Persson, men vill inte gå in på några detaljer; det är fortfarande ett känsligt ämne. Han konstaterar bara att han inte orkade vara kvar i församlingen, och tillsammans med andra i samma situation började han och Stina träffas för att be. För fyra år sedan omvandlades gruppen till församlingsplanteringen Centrumkyrkan och kallade Kai till sin pastor.
”Ingen anade att jag mådde dåligt”
I dag består församlingen av 110 personer, majoriteten är småbarnsfamiljer. De hyr in sig i EFS-kyrkan Betania i Malmö och trots att de formellt tillhör pingströrelsen blandar de modern lovsång med syndabekännelse och skrivna böner. Söndagen när jag är där på gudstjänst hälsar Kai Johansen välkommen med ett hurtigt ”Hoppas att ni alla mår bra!”.
Jag funderar på om han sa likadant under åren då han själv var under ytan.
– Utåt sätt var det ingen som anade att jag mådde dåligt, förklarar han dagen efter vid sitt köksbord.
– Jag hade väldigt många strategier, till exempel att alltid ha väldigt god framförhållning. Det gjorde att folk tyckte att jag var duktig, men egentligen handlade det om att jag behövde ha en buffert för att ibland inte orka jobba på hela dagen utan bara ligga i sängen, eller sitta i en fåtölj.
Under flera år hade Kai Johansen skämtat om att han bara var glad tio dagar om året, men ingen verkar ha anat att det fanns ett allvar i det han sa. Nu beskriver han det som att nästan varje dag ”vakna på minus 10 och inte se någon mening med att stiga ur sängen”.
– Det var som att ha en mörk, mörk klump i själen. Det var inte kopplat till något som hade hänt, utan liksom ett default mode. Men jag tänkte aldrig på att det var något att söka hjälp för, jag tänkte att jag fick klara det på egen hand, härda ut.
Symptom stämde in på Kai
Kai Johansen berättar att allt, utom att förbereda predikan som han fortfarande fann meningsfullt, var tungt. Ett digitalt möte gjorde att han behövde lägga sig och sova en timme. En lördagskväll när barnen hälsade på och åt pizza tillsammans orkade han sitta med en halvtimme innan han behövde gå undan. Med åren märkte hans fru att tillståndet förvärrades. En dag hade hon, som arbetar på en skola, varit med på en föreläsning om hemmasittare och noterat att det föreläsaren beskrev av psykiska symptom stämde in på Kai.
– Hon kom hem och sa: Kanske borde du gå till en psykolog?
* * *
När Kai Johansen under sommaren 2023 började gå i terapi var terapeuten tydlig med att det skulle ta tid för honom att bli fri från depressionen. Ett första steg var att vara öppen inför familj, vänner och församlingen, vilket han var under hösten samma år.
I februari 2024 fick han sedan en remiss till psykoterapeut för fortsatta samtal. Ett av de samtalen var det som avslutades med psykoterapeutens infall att sjunga ”Du vet väl om att du är värdefull”. Efteråt kände Kai Johansen sig tröstlös och när hans bönegrupp två dagar senare kom hem till honom och Stina, sa han bara: ”Ni vet hur jag mår och det har varit supertungt den här veckan”.
En kvinna i gruppen bad då en stilla bön för Kai, hon bad om att samtalen med terapeuten skulle ge resultat och att Kai skulle må bättre.
– I samma sekund som hon bad så hörde jag ett ljud inom mig, säger Kai Johansen och härmar ett slags slurp-ljud, som att någonting dras ihop.
– Sedan blev jag väldigt varm över bröstet. Jag tänkte: Wow! Vilken underbar kväll med den helige Ande. Efteråt sa jag det till min fru, men hon tyckte inte att det var något särskilt med just den kvällen.
När Kai Johansen vaknade morgonen därpå, upptäckte han att det kändes annorlunda.
– Det var liksom inte minus 10, utan jag kände mig glad! Då försökte jag tänka på något negativt, men den här gången bet det inte på mig.
”Något nytt har hänt”
Kai Johansen skiner upp. Och fortsätter berätta hur han följande helg åkte till Norge för att predika. Allt sedan han flyttat till Malmö hade han arbetat som koordinator för partnerkyrkor inom missionsorganisationen Trons bevis och i det ingick det att predika varannan helg.
– Efter en predikan brukade jag dra mig undan för att undvika all typ av kyrkfika och kallprat, men den här gången såg jag mig själv stå och mingla – till och med ställa frågor tillbaka.
– På vägen hem ringde jag till Stina och sa: Någon nytt har hänt!
Vid sitt nästa terapisamtal häpnade psykoterapeuten över den uppenbara förändringen i Kai. I journalen skrev han att ”konfidenten har blivit förlöst genom medverkan i en bönegrupp”. Han gjorde också en ny depressionsskattning, som visade att Kai låg på 4 av 50. Tidigare hade han legat på 26.
– Nu har det gått åtta månader sedan jag blev helad. Mitt liv är helt förvandlat, totalt! Livslusten är tillbaka, energin. Jag vaknar inte och ropar ”Halleluja” varje morgon, men jag tycker att livet är härligt. Nyligen ställde en fråga på Facebook om tips på hobbyer. Jag har inte haft några, men nu känner jag att jag vill prova nya saker.
Vad säger din fru och dina barn? Märker de skillnad?
– Ja, min fru är glad att jag har slutat att spela Gardenscapes, säger Kai Johansen och skrattar till.
Det mobilspel som han tidigare tog sin tillflykt till och som kunde hålla honom sysselsatt i timmar, känner han nu närmast äckel inför, säger han.
Hur tänker du teologiskt kring att du upplever ett helande nu? Kunde inte Gud ha gjort det för länge sedan egentligen?
– Det är väldigt viktigt för mig att säga att Gud har varit en bärande kraft hela tiden. Jag har upplevt att flera saker har bidragit till mitt helande: kontakten med psykoterapeuten, öppenheten inför församlingen och sedan Guds ingripande.
– Men jag känner också att den teologi som jag har i dag innehåller både motgång, lidande, svårigheter och obesvarade böner. Jag tänker att Gud ryms i allt det. Han står inte bakom allt, men använder allt. Vem vet var jag hade varit utan honom?
Och den här självkritiken som du berättat om, finns den kvar?
– Ja, den finns där, mycket utifrån gudsbilden som jag har med mig. Det är en gudsbild som liksom ”sitter i magen”; hur mycket teologi jag än har läst har jag haft svårt att komma bort från den stränga Gud som jag växte upp med. Den Gud som aldrig var nöjd. Jag har fortfarande de där känslorna ibland, men de får mig inte längre att tappa all ork och vilja gå och lägga mig på soffan.
– Skillnaden är att jag har någon form av överskott till att jobba med det. Så frågan är om det hade varit möjligt att hjälpa mig med just det problemet innan?
Återupptäckt glädjen att tillbringa tid med Gud
Samtidigt som Kai Johansen bearbetar sitt liv och gudsbild i terapi har han funnit styrka i det som John Mark Comer predikar. Han är Kai Johansens senaste upptäckt, och det märks att han blir upprymd när han talar om det. Comer grundade församlingen Bridgetown Church i Portland, Oregon, men är i dag bibellärare och författare, som fått ett enormt genomslag genom sina böcker och i sociala medier. Miljoner kristna har genom boken ”Practicing the way” fått upp ögonen för vikten av urgamla kristna praktiker. Kai Johansen har till exempel börjat hålla sabbath, han inspireras av bibelläsningsmetoden lectio divina, vill prova fasta. Han leder också en serie i Centrumkyrkan som utgår från Comers bok. Och han har återupptäckt glädjen i att tillbringa tid med Jesus.
Utifrån sett verkar det som att Kai Johansens erfarenheter sammanstrålar i Comers budskap: det pingstkarismatiska arvet förenas med kyrkohistoriska insikter. Det handlar om överlåtelse, men inte på det ibland skoningslösa sätt som Kai Johansen predikade när han började som pastor. Nu är han också medveten om att det inte handlar om en quick-fix, utan en väg att följa.
Innan jag går spelar jag in en video där Kai Johansen får berätta om hur han har blivit fri från depression. Han sätter sig i fåtöljen där han satt när församlingsmedlemmen bad för honom. Efteråt ser han missnöjd ut, säger:
– Nej, det där blev inte bra. Eller tycker du att det blev det bra?
Jag försäkrar honom att det blev jättebra.
[ Jag är särskilt bekymrad för unga som har vuxit upp i en ”lovsångskultur” ]
---
Fakta: Kari Johansen
Ålder: 53 år.
Familj: Fru, fyra barn och en svärdotter.
Bor: I Malmö.
Gör: Pastor i Centrumkyrkan Malmö och teamledare i Troens Bevis, Norge.
---
