Det är nu tre år sedan Eric Andersson och hans fru Erika Jarander lämnade Filadelfiakyrkan i Stockholm för att arbeta i Danmarks största pingstförsamling. Ingenting har blivit som de tänkt sig. Dagens Malina Abrahamsson möter dem i Köpenhamn för ett samtal om att uppleva andlig förnyelse och cancer – samtidigt.
KÖPENHAMN. Den 23 juni i år höll Eric Andersson en predikan i Ark cph. Han inledde med att säga att det fanns en person som han var särskilt glad över att se i kyrkan den morgonen.
På främsta raden satt nämligen hans fru Erika – för första gången sedan december 2023. Det var då läkarna upptäckte en tumör stor som en apelsin i hennes bröst och genast påbörjade en cellgiftsbehandling.
Men nu var hon tillbaka i kyrkan, med kortare hår, men förnyad energi. Eric stannade upp, tittade på henne, liksom tog in stunden. Han försökte undvika att börja gråta, men insåg snart att det inte var någon idé. Tårarna kom ändå, och han hindrade dem inte.
”En del som är sjuka har som mål att de ska åka utomlands eller gå till en särskild restaurang när de blir friska. Men det jag och Erika såg framför oss var det här ögonblicket: att stå tillsammans i kyrkan med lyfta händer och tacka Jesus. Och här är vi nu, för att Gud är så god! Gud är SÅ god!” ropade Eric. Församlingen stod upp, jublade.
* * *
Nu har det blivit oktober 2024 men i Köpenhamn är det fortfarande varmt. I den mångkulturella stadsdelen Nørrebro pågår gatulivet med loppmarknad och cykelreparation på torget. Här finns män i trasiga kläder som spelar ABBA:s The Winner Takes It All på hög volym, men här samlas också modemedvetna studenter med smala solglasögon och take-away-kaffe i handen. Och mitt i allt: Danmarks största pingstförsamling.
Fram tills nyligen hette den Kirken i kulturcentret och i de 15 000 kvadratmeter stora lokalerna finns såväl skola som kafé och konferensanläggning. Församlingen grundades för 25 år sedan när tre pingstförsamlingar gick samman. Tidigare firades gudstjänster i olika språkgrupper – församlingen består till 40 procent av människor från andra länder – men numera har man en stor gemensam gudstjänst om söndagarna. Ungefär 800 människor brukar komma.
Sedan tre år tillbaka är Eric Andersson föreståndare här. Under hans ledning har kyrkan precis antagit namnet Ark cph och velat tydliggöra att de framför allt är en lokal församling. Dessutom har stora delar av personalstyrkan bytts ut.
Men det viktigaste som hänt har skett på ett annat plan.
– Allting började egentligen med att vi åkte på en predikokonferens till USA för ett år sedan, berättar Eric när vi slår oss ner i den jättelika, i dag ödsliga, matsalen.
Han berättar att han där fick vara med om ett starkt gudsmöte, men när jag ber honom beskriva det närmare, famlar han efter orden, konstaterar att upplevelsen nog bäst kan beskrivas av det som hände efteråt.
– Ja, du blev ju tyst i tre dagar, inflikar Erika. Sedan vänder hon sig till mig, förtydligar:
– Det är inte likt honom.
Förlängde gudstjänsten
Samma morgon som Eric och Erika landade på Kastrup efter konferensen i USA, predikade barnpastorn Elisabeth i Ark cph om att ”sträcka sig efter Jesu mantel”. Eric beskriver hur han, efter en 90 minuter lång gudstjänst, vanligtvis brukar känna att det är dags att avsluta. Men inte den här gången. Efter predikan gick han fram till lovsångsledaren och frågade om hon kunde förbereda 30 minuter lovsång till.
– Sedan sa jag till församlingen: ”Nu är klockan 12 och barnkyrkan slutar och kaféet öppnas. Men jag tror att Gud vill att vi ska sträcka oss efter mer. Should we try something? Ska vi stanna lite längre?”
– Egentligen var det mest för att jag kände ett behov av det själv. Men det visade sig att nästan hälften av församlingen kände likadant.
Det som sedan hände beskriver Eric och Erika som början till en andlig förnyelse. Församlingen har alltid varit karismatiskt öppen, men under det här ”eftermötet” blev det på ett nytt sätt. Eric upplevde att andra fick göra samma erfarenhet som han fått göra i USA. Han och Erika åkte hem från gudstjänsten, uppfyllda och tacksamma.
Tre veckor senare hittade Erika knölen i bröstet.
* * *
Det visade sig att Erika Jarander hade drabbats av aggressiv bröstcancer; tumören sände ut cancerceller i hela kroppen och hade spridit sig till många av lymfkörtlarna.
– När jag fick beskedet tänkte jag: Har jag kommit till Danmark för att dö?
– Samtidigt hade vi ju fått vara med om något fantastiskt i kyrkan. Så det var lite märklig tajming … konstaterar hon.
Fick profetisk hälsning
Medan hon låg hemma sjuk, kom allt fler till gudstjänsterna i Ark cph. Det spontana eftermötet som Eric Andersson hade initierat blev återkommande varje vecka. Om söndagarna kom han hem från kyrkan full av energi och berättade om hur människor blivit berörda, helade, kommit till tro. Glädjen smittade av sig på Erika, som trots att hon gick igenom en tuff cellgiftsbehandling, kunde känna sig lugn. Flera gånger i veckan kom församlingsmedlemmar hem till henne med nigeriansk mat, ungersk mat, dansk mat. De skrev gulliga hälsningar och någon gjorde en t-shirt med ett hjärta och Erikas namn på. Allt detta gav kraft. Dessutom kunde hon förtrösta på en profetia som en vän uttalat över henne, berättar hon.
– Han sa att behandlingen skulle verka och att jag och Eric skulle ha tillräcklig kraft för varje dag. Om han hade sagt: ”Du kommer att bli helad från cancer”, hade jag inte trott honom. Jag känner liksom ingen som har blivit helad från cancer på det sättet. Och jag bad inte ens till Gud om att bli helad, utan accepterade läget som det var.
– Jag tänkte heller aldrig: Varför händer det här mig? Utan mer: Okej, jag är en av alla dem som får bröstcancer. Som kristna lever vi ju under samma förutsättningar som alla andra; vi är inte förskonade från sjukdom och lidande.
Upplevde stark oro
Erika Jarander talar med mjuk röst och i hennes språkmelodi hörs spår av uppväxten i småländska Habo. Nyligen fyllde hon femtio år, men i hennes uppenbarelse finns något ungdomligt, en kombination av mildhet och styrka.
Till en början gav cellgiftbehandlingen resultat, berättar hon. Röntgen bekräftade att tumören hade minskat till två tredjedelar. Eric och Erika firade.
Men sedan gick lite tid och Erika kunde inte längre känna att tumören krympte.
– Det är nog första gången jag upplevde väldigt stark oro. Jag tänkte: Antingen har behandlingen slutat verka, eller så har tumören börjat växa igen. Vad kommer att hända nu?
* * *
Vid första anblick framstår Eric och Erika som ganska olika. Det skiljer nio år i ålder dem emellan, och medan Eric är en naturlig ledare – en sådan som folk lyssnar till vare sig han vill det eller inte, har Erika en mer lågmäld pondus. De träffades när de båda arbetade i Centrumkyrkan i Sundbyberg, han som pastor, hon med administration och själavård. De minns det som en tid med stor tillväxt i församlingen; en vanlig söndag firade de två gudstjänster för att rymma alla människor. Eric Andersson plockades därefter upp av Filadelfiakyrkan och tjänstgjorde vid sidan av Niklas Piensoho i elva år. Han blev snabbt en omtyckt ledare och predikant och lyckades, genom gudstjänstkonceptet ”Filla 18″, locka unga vuxna till kyrkan.
Vi tänkte ju att vi kom hit för att hjälpa kyrkan vidare, men ganska snart fick vi säga: Nu är det ni som måste hjälpa oss.
— Eric Andersson
När han sedan fick en kallelse från Köpenhamn åkte han dit med gott självförtroende; både han och Erika kände sig som utsända missionärer. Ark cph hade efter trettio år med samma föreståndare gått över till ett tredelat ledarskap, som inte hade fungerat. Eric Andersson fick föreståndartjänsten med förhoppningen att han skulle kunna hjälpa församlingen att komma på rätt köl.
– Jag har länge haft tankemönstret att om jag bara lyssnar på ytterligare en ledarskapspodcast, läser en managementbok eller pratar med någon som är duktig på organisation så kan jag med min egen förmåga få kyrkan att växa, säger han och berättar hur han ganska snart började renodla kyrkans verksamhet och skapa fyra fokusområden: söndagsgudstjänsten, nästa generation, socialt arbete och relationer.
Tanken var att fortsätta i samma stil. Men sedan åkte han på predikokonferensen i USA. Och i stället för att bara lära sig några fler användbara retoriska grepp, fick upplevelsen honom att börja prioritera på ett helt nytt sätt.
– Jag insåg att väckelsen inte kommer att komma genom att göra som vi har gjort hittills. I 30 år har vi förlitat oss på bättre organisationer, mer välproducerade gudstjänster eller finare byggnader. Och vart har det lett oss?
– Om vi ser på frikyrkan i Skandinavien ser vi resultatet. Och det är ju inte superuppmuntrande, säger han nu.
Handlar om att släppa kontrollen
Han understryker att det självklart finns något gott i att ha ordning och reda, men betonar att hans fokus nu snarare ligger på att ”lyssna mer till den helige Andes ledning än till den egna förmågan” och att ”skapa rum där människor kan få möjlighet att erfara Guds närvaro och låta den förvandla dem”.
– Ytterst handlar ju det om att släppa kontrollen! Det är ju ganska jobbigt när man tror att man är bra på någonting … säger Eric och ler menande. Sedan lägger han till:
– Om vi ber för någon som är sjuk uttalar vi att vi tror att Gud ska göra någonting som är bortom vår kontroll; vi gör oss väldigt beroende av honom. Det hade ju varit enklare med att slå oss till ro med att barnkyrkan har mångdubblats de senaste tre åren eller att antalet gudstjänstdeltagare ökat med 30 procent varje år. Men vi mäter inte utifrån det, utan vi mäter utifrån att Gud ska förvandla Köpenhamn!
De här tankarna fördjupades när Erika blev sjuk, berättar Eric.
– Vi tänkte ju att vi kom hit för att hjälpa kyrkan vidare, men ganska snart fick vi säga: Nu är det ni som måste hjälpa oss. Att vi var så pass öppna tror jag gjorde någonting med församlingen. Svagheten blir en kontaktyta, både med andra människor och med Gud.
* * *
Under tiden som Erika genomgick sin behandling åkte Eric, tillsammans med personalen på en ny konferens. Den här gången till en kyrka i London. Om han åkt till USA med tillförsikt, var hans sinnesstämning nu en annan. Han var ledsen och utmattad, grät gudstjänsten igenom. Men då kom vännen Bjarne Hansen, ordförande i Ark, fram till honom och sa att han fått en syn: Han såg Erika sittande hemma i en fåtölj i vardagsrummet och att församlingens äldste bad för henne.
Tillbaka i Köpenhamn gjorde de precis det.
– Jag hade själv inte bett för helande, utan bara att få kraft för varje dag, berättar Erika. Men när Bjarne sa att han skulle be för helande, var det som att hans tro gav mig tro och jag sa: “Ja, jag tror och jag vill.” När de sedan lade sina händer på mina axlar var det som om en elektrisk ström gick genom hela kroppen. Jag började skaka kraftigt och det var liksom en kraft jag aldrig tidigare upplevt. Och så såg jag ett stort ljus, det var bara ljus och det var som att jag befann mig i en annan dimension.
Efter en stund gick förebedjarna hem medan Erika lade sig i sovrummet.
– Jag upplevde det som att något lämnat min kropp, men också att det inte var helt klart.
En fysisk röst sa: Död har lämnat, liv har kommit. Då förstod jag att någonting hade skett.
— Erika Jarander
– Två dagar senare pratade jag med min mamma i telefon och berättar för henne vad som hade hänt. Medan vi talade kom den här kraften igen. Så jag sa bara: ”Jag måste göra en grej, hejdå” och lade på. När jag lade mig på sängen kände jag samma kraft gå igenom kroppen igen.
– Jag kunde inte påverka eller kontrollera någonting av det som hände. Men jag såg en väldigt tydlig syn: ett blankt papper där min diagnos var skriven med stora svarta bokstäver. Och sedan såg jag en hand som började sudda ut den svarta texten. Och hur blod …
Erika hejdar sig, måste torka de plötsliga tårarna. Sedan fortsätter hon:
– … droppade ner på papperet. Och bara dränkte hela pappret. Och så hörde jag en fysisk röst som sa: Död har lämnat, liv har kommit. Då förstod jag att någonting hade skett.
Läkarna såg ingen cancer längre
Ett par veckor senare skulle Erika Jarander röntgas. Fram tills då hade hon kunnat se hur cancercellerna lystes upp på scanningen, men nu fanns de inte kvar.
– Så läkaren sa bara: vi ser ingenting. Och sedan: Det är helt otroligt! Och ja, det var ju helt otroligt.
För säkerhets skull ville läkaren ändå göra som de hade planerat från början: operera bort hela bröstet. Inför det gjorde de en ny röntgen.
– Och då förklarade de att det var som att tumören hade sprängts, alltså bara blown up. De kunde inte avgöra om de små beståndsdelarna som kunde skönjas var cancerceller eller inte, så de genomförde operationen, och kunde då konstatera att det de trodde var cancerceller i själva verket var ärrvävnad.
– Så det fanns ingen cancer kvar över huvud taget, vilket var supermäktigt. Jag var helt cancerfri! Och det var jag ju redan innan operationen egentligen. Men efter operationen var jag superpigg på en gång. Och var tillbaka i kyrkan.
Vad säger läkarna om det som hände? Tolkar de det som ett resultat av att behandlingen hade verkat?
– De säger att ibland händer det oförklarliga. Och att det uppenbarligen hände mig.
* * *
Varje tisdagsmorgon träffas personalgruppen i Ark cph för gemensamt möte. Den här morgonen i oktober har Eric och Erika precis kommit hem från en resa till England, Wales och Yttre Hebriderna dit de åkte för att uppleva platser och människor som berörts av väckelse. Eric förklarar att de ville göra något ”intentional”, inte bara åka en semestervecka till Mallorca.
Tidigare har han inte varit särskilt intresserad av kyrkohistoria, utan haft fokus framåt. Men uppenbarligen har något hänt; numera åker han frivilligt till en blåsig ögrupp utanför Storbritannien för att följa i väckelsens spår. För sina kollegor visar han en bild där han står i samma predikstol som väckelsepredikanten Duncan Cambell en gång stod, och en annan där han håller en gammal mans hand.
– Den här mannen, som kom till tro under väckelsen på 50-talet, kunde fortfarande inte säga namnet Jesus utan att börja gråta, berättar Eric och dröjer kvar vid orden. Han har personalens fulla uppmärksamhet.
Sedan klickar han vidare och visar en bild, föreställande en handled med ordet ”Revival” intatuerat.
– Och vi som trodde att vi vara galna, skämtar han, varpå ungdomspastorn kontrar:
– Det är din nästa tatuering.
Väckelsen kommer att kosta
Det märks att Eric Andersson är uppfylld av resan. Han betonar att människorna som fick vara med om väckelsen gick ”ALL in”, att de var renhjärtade, ödmjuka, lyssnade till Anden. Gudsmötet förvandlade inte bara enskilda individer, utan hela samhället.
– Det är det vi längtar efter här också, men det kommer att kosta, sacrifice is needed, säger Eric innan en bönestund tar vid. Rummet fylls av tungotal och stilla lovsång. Någon sitter på golvet med Bibeln uppslagen, en annan ligger på knä, gråter och ber. Tidigare bestod de här personalmötena av en timme planering och femton minuter bön. Nu är förhållandena de omvända. I dag avslutar en av de anställda bönestunden med att förmedla ett tilltal han upplever från Gud: ”What do you have to sacrifice? What is your Isac?”
* * *
När Eric och Erika ser tillbaka på sitt senaste år kan de konstatera att de har fått leva i ett spänningsfält. Samtidigt som de tvingats uppleva svår sjukdom och stor ovisshet har de sett hur Gud rört sig på ett påtagligt sätt i dem, och i församlingen. Eric beskriver hur han ”med sin hela kroppstyngd” har fått lita på Gud och förtrösta på att han är en god far. I dag kan han konstatera att hela den här erfarenheten gett honom nytt mod – och ny energi i tjänsten.
– När jag hade varit i Filla i elva år kunde jag ibland tänka: Hur länge kommer jag att orka? Jag har lett 25 Alphakurser, ska jag orka sätta i gång en ny? Ska jag fortsätta predika söndag efter söndag efter söndag. Hur många år kan man göra det? Hur många sådana varv har man i sig?
– Men så känner jag inte nu. Det är väldigt spännande att få vara med om det som händer här, och på många andra platser. Vi tror att Gud håller på att göra någonting stort. Kanske är det för att kyrkan i vår del av världen har varit så körd i botten och att det funnits så få som tror, som vi insett att det inte fungerar med mänskliga idéer. Det är bara en väckelse som kan skapa förändring.
Kan vara autentiska
Att Erika och Eric får se tecken på förnyelse just i Köpenhamn, ser de som en fördel. I Danmark finns 30 pingstförsamlingar, i Sverige 400.
– Här är vi inte bundna, eller har så många kopplingar, till så många, vilket gör att man kan vara autentisk; det här är den jag är, säger Eric.
Han fortsätter:
– Vi går med det som Gud har gjort i oss, och det gör vi fullt ut. Det är mycket trial and error; jag har liksom aldrig förut lett en söndag där jag ska tänka att jag ska öppna för att folk ska bli befriade, eller bli helade från trauman. Jag vet inte ens hur man gör, säger Eric.
Erika, som känner igen vissa drag från Vineyardrörelsen som hon var delaktig i som ung, fyller i:
– På ett sätt är det som händer mäktigt, men på ett annat sätt väldigt avslappnat. Det är vackert, inte alls forcerat. Visst kan människor reagera starkt när de bli berörda, men det känns samtidigt väldigt naturligt.
Hur tänker ni teologiskt kring att ett andligt skeende uppstår här. Är det bara upp till Gud eller kan vi göra något för att underlätta en sådan sak?
– Gud kan göra vad han vill, när han vill, hur han vill, men kommer också där han är önskad. Han letar också alltid efter folk som han kan samarbeta med, säger Eric.
Han betonar vikten av att inte ta Guds plats i det samarbetet, men säger samtidigt att det finns saker vi kan påverka:
– Det verkar som att de som tillbringa mycket tid i bön har lättare att uppfatta Guds tilltal.
Du beskrev hur det är mycket trial and error nu. Finns det fara att det blir för mycket error när man i testar sig fram i en kyrklig kontext?
– Det är inte ett experiment på det sättet, verkligen inte out of control, nyanserar Erika, som sedan berättar att även den andra, friare delen av gudstjänsten, har ramar: Det är alltid en pastor som är kvar på scenen och leder det som sker, musikerna fortsätter att spela, livestreamen stängs av – ingen ska bli exponerad under förbön. Dessutom finns en psykolog och ett själavårdsteam tillgängligt för dem som behöver samtal.
– Vi försöker också hela tiden kommunicera så att nytt folk förstår vad vi håller på med. Det är ingenting som sker hemligt i en källare. Nya människor måste vara välkomna till allting. Och det måste handla om Jesus, lägger Eric till.
Men finns det en risk att det blir för mycket fokus på att uppleva Gud?
– Det är viktigt att säga att allting som människor upplever inte nödvändigtvis är en manifestation av Gud, utan det är ofta på frukten man ser värdet av upplevelsen. Till exempel om någon som följd av mötet med Gud ringer sin far som den inte haft kontakt med på länge, vi hade ett sådant case här, berättar Eric och understryker att det finns ett purpose, ett syfte, med andlig förnyelse; den får inte bli inåtvänd utan tanken är att den ska komma andra människor till dels.
Erika tar vid:
– Jag tror att våra upplevelser av Guds närvaro är ett naturligt sätt för Gud att visa kärlek. Jag upplevde det väldigt kraftigt själv, i min egen kropp. Och det var bara kärlek, det var bara ljus, det var aldrig något obehag.
Både Eric och Erika beskriver att de har blivit förvandlade det senaste året. Under resan till Storbritannien som de precis kommit tillbaka från, återvände de till Kings Cross church där deras vän Bjarne för ett år sedan fick tilltalet att be för Erikas helande.
– När jag kom in i den kyrkan igen bara grät jag, beskriver Eric. Och Erika fick gå fram och dela sitt vittnesbörd!
Mycket har hänt i era liv de senaste året. Vilken förändring ser ni hos varandra?
Eric Andersson lutar sig tillbaka, ser på sin fru med nyfiken och kärleksfull blick, låter henne börja.
– Du har ändrat dina prioriteringar på ett väldigt tydligt sätt, tycker jag, börjar hon. Och fortsätter: Inte så att du inte prioriterade tid med Gud innan, men det har blivit en ännu naturligare del. Och om du tidigare tyckte att ditt jobb varit viktigt är du nu mer: Jag ger allt – allt allt allt!
– Du har också fått en ännu större omsorg om mig och människor runt omkring dig. Jag tycker att du har fått en mer faderlig approach. Och du har blivit mycket blödigare, har närmre till gråt. Ja, jag tror att du har blivit mjukare.
Eric nickar, verkar känna igen sig. Han tittar på mig och säger:
– Vad bra att du kom så att vi fick säga det här till varandra.
Delar du bilden av att du blivit blödigare?
– Det är nog någonting som har kommit både i och med den smärta som vi har upplevt och med att Gud har svarat på våra böner. Jag har insett att allt är en gåva från Gud. Jag förtjänade inte att du blev frisk, säger Eric och vänder sig till sin fru.
– Vi vet ju att folk inte alltid blir helade. Vi har människor i kyrkan som dog i cancer samtidigt som du blev helad. Det handlar inte om oss. Men en ljusskärva från Gud kom ner och du blev helad. För det kan man bara vara tacksam.
Hur ser du att Erika har förändrats?
– Du har ju alltid varit så mycket bättre än jag; snällare, finare, smartare. Men det är fint att fler får se vem du är, fullt ut, nu. Du har ju aldrig sökt rampljuset eller velat ta plats, du har inte varit bekväm med det. Men nu har du något stort att dela, vilket jag tror har gjort dig mer frimodig. Om jag har blivit lite mer blödig så har du blivit lite mer av en … fighter! Det spelar inte längre så stor roll vad folk tycker och tänker för du vet vad Gud har gjort i ditt liv.
Erika håller med. Och lägger till:
– Jag har nog blivit mer glad och fri, tror jag. Tidigare har jag tänkt att min personlighet är att jag är introvert, och jag har alltid varit ganska nöjd med det. Men jag har också känt mig ängslig, vilket jag inte gör längre. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att helandet också gjorde något med min personlighet, och med min själ.
Hon och Eric ler mot varandra. Sedan avslutar vi intervjun och går ut ur matsalen, ut i solskenet. Erika ska till sjukhuset för en efterbehandling och Eric skjutsar henne dit. Medan de rullar ut från kyrkans parkering i sin eldrivna folkvagnsbuss vinkar de glatt genom rutan.
---
Fakta: Eric Andersson och Erika Jarander
Eric är 41 år, Erika 50. De gifte sig 2014 och flyttade 2021 till Köpenhamn för att arbeta i pingstförsamlingen Ark cph. Eric är föreståndare och Erika har en friare roll med fokus på själavård och socialt arbete. Både Eric och Erika är ursprungligen från Småland – Eric från Värnamo och Erika från Habo. De har bott många år i Stockholm där Eric var pastor i Filadelfiakyrkan och Erika butikschef för kyrkornas second hand på Ekerö.
---