Kärleken till Jesus är drivkraften för eldsjälen ”Dagge”

Han heter Dag Andersson, men alla kallar honom för Dagge. I fyra decennier har han engagerat sig för barn och unga i Stockholms norra förorter. Nu är han nominerad till Dagens utmärkelse ”Årets medmänniska”.

Dagge Andersson har att brås på; hans morfar var kyrkosångaren Einar Ekberg och farfar hette Edvin Andersson, mer känd som ”Salige Edvin”. Den senare brukade köra runt på sin moped i Katrineholm och sälja den kristna tidningen Evangelii Härold.

– Jag fick inte sångrösten, så jag är nog mer lik Salige Edvin. Jag gillar den praktiska närheten till människor och är nog också ganska extrovert, konstaterar Dagge Andersson.

”Ganska” verkar var en underdrift. När man talar med dem som känner honom säger de saker som: ”Han når varje generation”, ”En vardagsstjärna som lyser upp radarn” och ”Han har en urpositiv inställning till alla medmänniskor”.

Under sitt yrkesliv har Dagge Andersson arbetat med passagerarservice på Arlanda och vid sidan av jobbet engagerat sig ideellt. Nu, när han är pensionär, skulle han kunna slå av på takten, men i stället har han växlat upp.

Nästan varje dag har han ett ideellt uppdrag: måndagar är han på Stadsmissionens härbärge, tisdagar är det fotboll med barn och ungdomar i förorten Akalla som gäller, onsdagar står han ute på torget i Jakobsberg tillsammans med LP-verksamheten, på torsdagar åker han tillbaka till Akalla för att bemanna kyrkans kafé. Fredag är ledig dag, men på lördagar medverkar Dagge i gatuevangelisation och bönepromenad. Och på söndagar missar han sällan gudstjänsterna i hemförsamlingen Aspnäskyrkan i Järfälla.

Vad är det som driver dig att engagera dig på det här sättet?

– Det är ju kärleken till Jesus! svarar han snabbt.

– Jag var nio år när jag blev frälst och därefter döptes jag. När jag var elva blev jag andedöpt och det har betytt otroligt mycket för mig. Genom tungotalet har jag fått en styrka som hjälpt mig mycket.

Ända sedan unga år har Dagge Andersson engagerat sig i kyrkan, men det fanns en tid då det blev för mycket. Han var arton år och kände sig ”stressad och pressad” att leva upp till förväntningarna som fanns: att vinna människor för Gud. Helst av allt ville han spela fotboll, men på den tiden sågs inte idrott med blida ögon i hans församling. Allt detta bidrog till att Dagge Andersson till slut inte orkade mer.

– Jag fick en psykos helt enkelt, konstaterar han.

– Jag blev sjukskriven i två månader från gymnasiet och blev iproppad massa tabletter som psykvården skickade på mig. Men sen kom jag tillbaka till skolan, och lyckades få slutbetyg i alla fall.

I dag säger Dagge Andersson att den här erfarenheten gett honom en förståelse för människans brustenhet. Det har varit till hjälp när han mött människor i utsatthet.

– Jag har också fått se att det är i den fattige och sargade som Jesus är som närmast. Man ser gudsnärvaron i de här människorna, i deras ögon.

Många andra människor skulle efter den typen av erfarenhet inte vilja engagera sig mer i kyrkan. Men du har fortsatt. Och inte blivit bitter?

– Nej, jag har alltid känt att jag haft ett uppdrag. Jag spelade fotboll i Beles juniorer i Järfälla, men avslutade min fotbollskarriär eftersom jag kände att evangeliet var viktigare. Men mycket i mitt liv har ändå handlat om bollen och mötet med kidsen.

– Jag är ganska känslig, men har också en förmåga att trycka bort känslorna och bara köra på. När jag ska på mina uppdrag är det inte som att jag känner efter så mycket om jag vill åka eller inte, utan det är ju spikat, man går dit. Sedan känner jag stor empati för människorna som jag möter.

Många nämner din positiva livsinställning, var kommer den ifrån?

– Ett gudsmöte genererar glädje, det är nog mycket det.

– Sedan älskar jag ju människor, vet du!

Dagge Andersson tillstår att han också kan bli trött av allt engagemang, men då återvänder han ofta till ett bibelord som fastnade hos honom under en predikan i Filadelfiakyrkan på 1980-talet.

– Det var från 2 Kor 4:1: ”När jag genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, ger jag alltså inte upp”. Just det där med Guds barmhärtighet är starkt för mig; Gud gillar mig så mycket att jag vill göra goda saker.

– Sedan är jag ingen djuping; jag gillar fotboll och skriker när “Gnaget” gör mål. Men det där bibelordet stannade kvar hos mig.

Passionen för fotboll delar Dagge Andersson med de unga som varje tisdag kommer till fotbollsplanen i Akalla. När arbetet inleddes 2018 kom ett litet gäng barn varje gång. I dag kan det vara uppemot femtio barn mellan fyra och arton år som kommer för att spela. Många föräldrar kommer också förbi för att prata. Dagge Andersson är där varje gång, i sol och regn, vind och snö. Om han någon gång uteblir frågar barnen direkt var han är. Och kärleken är ömsesidig. För dem har han blivit något av en farfarsgestalt.

– Det är riktig fest att komma dit! Det är väldigt mycket glädje att vara med de här vännerna, säger han.

– Min uppgift är mest att heja på när de spelar, tala om att de är duktiga, klappa om dem på ryggen, se dem i ögonen, säga ”Vad KUL att du är här i dag”.

Barnen och ungdomarna som kommer till Akalla-fotbollen vet om att det är Filadelfiakyrkan som står bakom aktiviteterna, men att det inte finns några krav på att dela kyrkans tro för att få vara med. Dagge Andersson ser som sin främsta uppgift att vara en närvarande vuxen – och uppmuntra barnen att vara schyssta kompisar.

– Jag brukar ge versen ”Allt vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du också göra för dem” till barnen. Ibland säger jag ”Gud älskar er” och då märker man att de stannar upp och lyssnar.

---

Fakta: Dag ”Dagge” Andersson

Ålder: 66 år.

Bor: I Bromma.

Familj: Frun Mervi, tre vuxna barn och sju barnbarn.

Gör: Pensionär samt timanställd vid Stadsmissionens härbärge i Jakobsberg.

Aktuell: Nominerad till utmärkelsen “Årets medmänniska”.

---