Som barn åt han löv och sopor för att överleva. I dag är Raju Adhikari, 56, ledare för ett växande missionsarbete i Nepal – tack vare människor i kyrkan som såg den vilsna pojken och tog sig an honom.
– Kyrkan är Kristi kropp som kan förändra hela samhällen, det har jag sett, säger han.
När Raju Adhikari var sex år dog hans pappa. Mamman lämnades ensam med Raju och hans två yngre bröder. Det är en tuff situation oavsett var i världen man bor, men i ett av världens fattigaste länder, Nepal, är det katastrof.
Det blev en fattig barndom, där Raju togs om hand av sin åldrande mormor. Han fick gå i skolan fram till sjunde klass, men där tog det stopp. Mamman hade då gift om sig och flyttat iväg med sin nya man. Det fanns ingen som kunde ge den 13-åriga pojken det ekonomiska stöd han behövde för att fortsätta skolgången. Ingen tog hand om honom.
– Jag minns hur jag vid ett tillfälle gick in i skogen och grät förtvivlat: ”Om bara min pappa hade levt så hade jag haft någon som tog hand om mig”. När jag senare blev kristen upplevde jag Jesus säga till mig att han var med mig redan då när jag grät, trots att jag inte var kristen vid den tiden.
Föräldralös och hopplöst
Han utstrålar en ödmjukhet, den lågmälde mannen från Nepal som är på besök i Sverige. Jag är den andra reportern i dag som träffar honom för en intervju, en lokaltidning från Åkersberga har redan hunnit med sin. Vi sitter i ett lånat samtalsrum i Svenska kyrkan i Åkersberga och hans svenska värd, Torsten Åhs, serverar oss kaffe och te.
Under knappt två veckor är Raju på besök i Sverige och följer här ett intensivt program. Tillsammans med Torsten, som är ordförande för Nepals vänner i Sverige, besöker han tjugo olika event i flera olika städer för att dela sitt vittnesbörd, tacka för stödet och informera om missionsarbetet han driver i Nepal.
Ett föräldralöst barn i ett av världens fattigaste länder har inte särskilt goda framtidsutsikter.
– Jag drog runt med andra killar, visste inte vad jag skulle ta mig till, berättar Raju Adhikari.
– Jag tillhörde de lägst ställda i samhället och diskriminerades på olika sätt – samhället brydde sig inte om vad som hände med mig.
Jag minns hur jag vid ett tillfälle gick in i skogen och grät förtvivlat: ”Om bara min pappa hade levt så hade jag haft någon som tog hand om mig.”
— Raju Adhikari
Förändringen kom när han hörde talas om att det fanns en kyrka som gav stöd till utsatta barn. Raju började gå dit, fick delta i bibelstudier och märkte att de vuxna där tycktes bry sig om honom. Redan efter ett halvår ville han låta döpa sig.
– I kyrkan fanns det vuxna som såg mig, som gav mig uppmärksamhet. Det gjorde hela skillnaden.
Han mötte ett missionärspar från Japan som tog sig an honom och gav honom jobb på en gård där han fick arbeta med jordbruk. Men det Raju längtade mest efter var att få fortsätta gå i skolan.
[ Hon gav sig ut på jakt efter svenska missionären som ledde hennes folk till tro ]
Upp mitt i natten
För att behålla sitt arbete och ändå fortsätta sina studier blev han tvungen att kliva upp klockan fyra på morgonen, promenera i två timmar (det fanns inga cyklar och bussarna gick extremt sällan) och när han kom hem på eftermiddagen skulle han jobba på farmen.
– Det var mörkt och jag jagades av de många hundarna längs vägen, men det gjorde ju att jag kom i tid, säger Raju med ett skratt.
Men trots att han nu hade vuxna i kyrkan som brydde sig och fick möjlighet att gå i skolan, var livet fortfarande tufft. Den tonårige Raju svalt, han hade inte råd att köpa mat och han fick äta det han kom åt, vilket inte var mycket. När han till sist berättade för ledarna i kyrkan om sin situation blev de förfärade och började stötta honom ekonomiskt. Tack vare deras stöd klarade han till sist studierna och kunde läsa vidare.
– Trots att det var en tuff tid så var det viktiga år eftersom jag där fick chans att förstå vad lidande innebär, det har jag haft med mig. Det var också på det sättet som Gud gav mig möjlighet att bli involverad i kyrkans arbete och gå vidare med visionen att hjälpa andra.
I Nepal är mer än 80 procent av befolkningen hinduer. Raju blev den första kristna i sin familj och berättar med stor glädje att i dag är båda hans bröder, hans mamma, styvfar och mormor också kristna. Att tillhöra den kristna minoriteten i Nepal är inte lätt – många har förföljts och hamnat i fängelse för sin tro, men den unge Raju och hans vänner i kyrkan längtade efter att få dela sin tro. De började hjälpa till i samhället på olika sätt – till exempel genom att städa sjukhus och andra institutioner helt gratis – för att visa att kyrkan vill göra gott för andra. Till en början möttes de av stor skepsis – de accepterades inte av de styrande i samhället. Men genom fortsatt uthålligt arbete genom åren har de fått se hur samhället och även landets regering mjuknat allt mer.
– Vi längtade efter att samhället skulle få upptäcka att kyrkan var en god plats som kommer med välsignelse. Hur kan kyrkan få bli ljus och salt i samhället? Berättelsen om den barmhärtige samariern kom till oss väldigt tydligt. Det var så vi ville vara: att visa att något som känns främmande kan betjäna sin omgivning.
[ Nepal hårt drabbat av pandemi och översvämningar ]
Specifik bibelberättelse
Raju Adhikari var med och bildade organisationen Asal Chhimekee (Goda grannar) som på en mängd olika praktiska sätt betjänar det omgivande samhället. Från att ha bemöts med stor misstänksamhet har de efter många års arbete accepterats på många håll och visat att kyrkan står för något gott.
– Ett fantastiskt exempel på detta var när en motsvarande borgmästare, som tillhörde kommunistiska partiet, kom till mig och bad oss bygga en kyrka på platsen. ”Nej”, sa jag. ”Om vi ska bygga någonting ska det vara till gagn för hela samhället, inte bara för kristna”. Men han insisterade och till sist föreslog han att kyrkan kunde tjäna som servicecenter också. Då gick vi med på att bygga och jag kände mig helt överväldigad – detta var precis vad vi väntat på! Det var ett så talande exempel på hur människor och samhällen kan förvandlas.
Vi gör vår del och lämnar resten i Guds hand, det är han som förändrar hjärtan.
I dag ingår ett 60-tal kyrkor i organisationen som håller till i Nepals näst största stad, Pokhara. De får stöd av bland annat Nepals vänner i Sverige, för att kunna bistå med hjälp vid bland annat jordbävningar och översvämningar, skolgång till fattiga barn och förebyggande arbete mot drogmissbruk.
– Vi vill kunna ge snabb hjälp, men det är också ett långsiktigt arbete för att människor ska få lära känna Kristus. Vi gör vår del och lämnar resten i Guds hand, det är han som förändrar hjärtan.
Raju Adhikari strålar i kapp med septembersolen som skiner in genom fönstret.
– Kyrkan blev min familj och gav mig hopp. I dag får jag vara med och ge det vidare. Kristi kropp har kraft att förvandla hela samhällen – det har jag själv fått se!
---
Fakta: Raju Adhikari och Nepal
- Raju är 56 år, gift och har två söner.
- Direktor för organisationen Asal Chhimekee som betyder Goda grannar och innefattar ett 60-tal kyrkor som vill samverka för samhällets bästa genom olika insatser.
- Nepal är ett litet land som ligger inkilat längs Himalajas bergskedja, mellan Indien och Kina.
- Nepal är ett av världens fattigaste länder och förutsättningarna för utveckling är tuffa: En geografi som till stora delar omöjliggör modernt jordbruk och skapar stora svårigheter att bygga vägar och ett fungerande kommunikationsnät. Ett land som ständigt är utsatt för naturens krafter i form av översvämningar, landras och jordbävningar.
- Här finns ett hundratal olika folkgrupper, många med eget språk och kultur.
- Drygt 80 procent av befolkningen är hinduer. Runt 1,4 procent är kristna.
- Källa: Globalis.se
---
