Rosana är en av de fattiga föräldrar i Sverige som måste förlita sig på andras välvilja. Pengarna är ständigt slut, och varje gång hon söker hjälp känns det jobbigt. Därför blev orden hon fick höra hos Frälsningsarmén så viktiga för henne.
En människas dröm kan se olika ut. Rosanas dröm är avskavd på fasaden. På vissa ställen är färgen helt borta och den grå betongen lyser igenom. Men i lägenheten som döljer sig bakom fyravåningshuset i Västerhaninge har hon och barnen blivit lovade att de kan bo så länge de vill. En sådan trygghet är nästan overklig för dem.
– När jag fick tipset om den här lägenheten ringde jag upp ägaren och frågade honom om han menade allvar. Han svarade att han bor utomlands och att han inte behöver den här fyran. Jag ser det som ett svar på bön.
Blev lurad av hyresvärd
Rosana kommer ut och möter mig på balkongen. Familjen bor på första våningen och hon vinkar mig välkomnande mot porten. Det var bara några dagar sedan hon och hennes tre pojkar landade här i Västerhaninge, efter att de blivit vräkta från sitt tidigare hem, en trea i Tumba som de hyrde i andra hand.
De hade gärna bott kvar i Tumba. Barnen hade funnit sig till rätta i skolor och fotbollslag, de hade kamrater och kusiner nära. Men i slutet av sommarlovet började det komma brev från fastighetsägaren. Det visade sig att mannen som Rosana betalat sina hyror till inte brytt sig om att vidarebefordra hennes pengar utan lagt dem i sin egen ficka. Med några dagars varsel fick familjen veta att de måste ut.
Hallen jag kliver in i har en byrå. I vardagsrummet står en gammal skinnsoffa som sett sina bästa dagar, men inget soffbord. I köket finns ett bord och några stolar, och i varje sovrum står en säng. I övrigt känns lägenheten tom. Som om ingen flyttat in på riktigt än. Rosana förklarar att många av hennes saker – möbler, kläder, barnens leksaker och tv-spel är inlåsta i ett förråd.
– Eftersom allt varit så rörigt har jag inte hunnit gå till läkaren för att förnya mitt intyg för sjukpenning den sista tiden. Jag har inte kunnat betala hyran för förrådet och nu håller de våra saker. Vi kommer inte åt dem, säger hon.
Jag undrar om inte barnen blir upprörda av att inte få sina saker, men Rosana rycker på axlarna.
– De är så snälla, mina pojkar, säger hon.
[ Sverige pekas ut som ett av de länder där fattigdom ökar mest ]
Fick sitt första barn som 16-åring
Hon är ung för att vara tonårsmamma. Rosana fick sitt första barn när hon var 16. I dag är hon 31 och hennes tre pojkar är fjorton, tolv och nio år gamla.
– Jag tackar vår Fader att jag har fått dem. Utan dem hade jag inte stått upp i dag, säger hon.
Alltsedan tonåren har hon också en tro som ger henne styrka. Rosana är uppvuxen i en romsk familj. När hon gick i högstadiet kom hennes äldre syskon till tro genom den romska gruppen i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Inom något år var även Rosana, och hennes föräldrar döpta. Under gummitofflan på ena foten sticker tatueringen i form av ett kors fram. Jag ber att få titta närmre på tatueringen på hennes rygg. Rosana drar bort linnet lite så att jag kan se. ”Only God Can Judge”, står det.
– Det är viktigt för mig. Bara Gud kan döma, men han dömer inte, förklarar hon.
Det är måndag när jag besöker familjen. De två yngsta sönerna sover fortfarande, trots att klockan är tio och sommarlovet är slut. I den snabba flytten hann skolorna inte med att skriva in pojkarna i tid.
– Men nu ska det vara klart. Inom några dagar börjar de här i Västerhaninge, berättar Rosana.
Beroende av hjälp från civilsamhället
Vi slår oss ned vid köksbordet och börjar prata om hennes liv och om hur det är att tillhöra den växande skaran familjer i Sverige som faktiskt är beroende av hjälp från civilsamhället för att klara vardagen. Inför den nya skolterminen i augusti larmade Frälsningsarmén om att familjer som lever i ekonomisk utsatthet knappt hade råd att låta barnen börja skolan. Man saknade pengar för att köpa skolväskor och nya kläder, när barnen vuxit ur de gamla över sommaren.
När Dagen tog kontakt med Frälsningsarmén och bad om att få träffa en av dessa familjer gav de oss numret till Rosana. Hon är en trebarnsmamma som tvingats bli bra på att hitta hjälp. Frälsningsarmén är en av de instanser hon regelbunden har kontakt med. Inför årets skolstart kontaktade hon också en grupp med hjälpsamma privatpersoner på Facebook.
– De hade egentligen en kö för att få hjälp, men när jag förklarade min situation gjorde de en insamling till oss. Vi fick skolväskor och skor till två av barnen. De fick också pennfodral, sudd, och lite T-shirts, berättar hon.
Även familjens sommar räddades tack vare civilsamhället. Insatser från olika kyrkor gjorde stor skillnad för dem.
– Jag är så glad för jag vill att mina barn ska ha något att berätta när de kommer tillbaka efter lovet och de har haft en jättebra sommar.
Smärtan blockerar för jobb och relationer
Genom Frälsningsarmén kunde barnen delta i dagläger med olika aktiviteter. De två äldsta sönerna åkte också på ett övernattningsläger med Frälsningsarmén.
– Där hade de roligt och fick höra om Gud. Alla ledare var otroliga, säger Rosana och ler.
Genom Svenska kyrkan blev hela familjen erbjudna att följa med på familjevecka i Furuvik. Men även andra organisationer hjälpte dem. Mot slutet av sommaren kunde familjen gå på Gröna Lund, tack vare presentkort från organisationen Majblomman.
– Barnen blev överlyckliga. Vi åkte massor av karuseller och hade så kul. En sådan dag är inget vi glömmer.
[ Frälsningsarmén slår larm: Många barn har knappt råd att börja skolan ]
Rosana undrar om jag vill ha kaffe. Någon kaffebryggare har hon inte, men lite pulverkaffe kan hon ordna. När hon sätter sig igen sjunker hon ihop mot bordet en liten stund.
– Jag har väldigt ont just nu, säger hon.
Jag frågar var smärtan sitter och hon pekar mot sin högersida.
Sjukdom och smärta har varit Rosanas följeslagare ända sedan hon var i tonåren. Det är, enligt Rosana, också huvudförklaringen till varför hon hamnat i en så svår ekonomisk situation.
– Smärtan blockerar jobb, umgänge, relationer och allt. Jag blev tidigt tvungen att hoppa av skolan. Sedan dess har jag försökt plugga upp mina betyg fyra gånger. Jag har provat med enkla jobb som telefonförsäljning, men jag klarar aldrig av det på grund av smärtorna.
Som ung blev hon ibland så dålig att hon hämtades med ambulans, men det var inte förrän för sex år sedan som hon fick sin diagnos – endometrios. En sjukdom som gör att det bildas cystor i äggstockarna. I samband med att diagnosen ställdes opererade läkarna och kunde plocka ut två cystor, en på tolv centimeter och en på sexton.
Efter alla år av smärta beskriver Rosana det som en upprättelse att äntligen få sjukdomen på papper. Men smärtorna fortsätter att påverka hennes liv och de knappa resurserna är allt jämt hennes vardag,
– Barnen går alltid före mig och jag ser till att de får frukost, lunch och middag. Det blir mycket pasta, vetemjöl och ägg och jag letar hela tiden kuponger och reklam för var det är billigt. Det är klart att jag skulle vilja kunna köpa lite mer varierad mat, och mer kött. Det är tur att barnen kan åka till sin mormor, och moster ibland, där får de äta lite lyxigare.
[ Stadsmissionen: Miljonerna räcker inte – allt fler svenskar i ekonomisk kris ]
Jobbig känsla att be om hjälp
För att spara pengar bakar Rosana eget bröd. Nyss fyllde ett av barnen tolv år och då bakade hon en gräddtårta. Barnens födelsedagar är en svår utmaning för Rosana, och hon är så glad över Facebookgruppen som skänkte henne ett presentkort på en sport-outlet där hon hittat ett par billiga fotbollsskor.
– Vi firade födelsedagen på en fotbollsplan med min släkt. Jag tog med tårtan ut och kusinerna spelade fotboll tillsammans. Min son fick fotbollsskor i present, precis som han önskat sig, berättar hon.
Att Rosana är tacksam över alla som hjälper henne är tydligt. Men jag vill också veta hur det känns, att alltid vara den som måste förlita sig på andras godhet. Jag famlar lite försiktigt med orden för att hon inte ska ta illa vid sig, men Rosana förstår genast min fråga. Trots att hjälpsökandet har blivit vardag för henne har hon aldrig vant sig vid situationen.
– Det är skämmigt varje gång. Det är svårt att sätta ord på känslan.
[ Finansministern efter Frälsningsarméns larm: Det blir bättre ]
Sedan berättar hon om sitt senaste besök på Frälsningsarmén. Mötet med en av deras anställda, och orden hon sa kom att betyda något extra för Rosana.
– ‘Nu behöver du inte känna press på att vara tacksam till oss och det här betyder inte att du måste komma på våra möten. Vi är här för att hjälpa dig. Det är inte mig du ska tacka, du ska tacka Gud’, sa hon. Det gjorde mig så lugn. Det var som att hon tog av mig en belastning. Det var härligt att slippa känna pressen.
Kvinnan på Frälsningsarmén var också noga med att poängtera att de inte såg ned på Rosana och innan de skildes åt bad de tillsammans för Rosanas familj.
– Det blev väldigt känslosamt för mig.
”Jag är med mina barn nästan jämt”
Vi blir avbrutna av att den nyblivna tolvåringen kommer ut i köket. Han är morgon-rufsig i håret och ler varmt mot oss. Jag undrar hur han trivs i sitt nya hem.
– Det är bra! Jag har redan lärt känna en ny kompis som bor här. Han heter Bruno och har en drönare, säger pojken och piggnar genast till i blicken.
Hans mamma ber honom hämta fotbollsskorna han fått i födelsedagspresent, och tolvåringen kilar iväg. Själv plockar hon fram fiaspelet som hon och pojkarna gick och köpte häromdagen. Frälsningsarmén gav dem ett presentkort på en leksaksaffär för att de skulle kunna skaffa sig något enkelt att göra medan barnens saker är inlåsta.
– Jag är med mina barn nästan jämt. Jag går ut med dem och vi spelar sällskapsspel. Det jag kan göra för dem, det gör jag. Och de är tacksamma för allt möjligt.
Sonen kommer tillbaka med fotbollsskorna och ställer dem på köksbordet. När han ser fiaspelet säger han:
– Jag gillar Monopol också, men det var jättedyrt. Det kostade typ 500 kronor!
Pojken är pratsam och tillmötesgående, och när vi bestämmer oss för att gå ut på gården och ta några bilder följer han gärna med. Jag ber dem båda att slå sig ned på en bänk och börjar instruera dem.
– Kan du lägga armen om … säger jag för att instruera Rosana, men innan jag hunnit färdigt meningen har tolvåringen redan lagt armen om sin mamma.
Värmen och närheten verkar självklar mellan Rosana och hennes son, och jag kan inte låta bli att tänka att denna kvinna, som tar plats i statistiken bland en av de ekonomiskt misslyckade, ändå verkar ha lyckats med det som hon själv tycker är viktigast. Relationen till sina barn.
Innan jag går frågar jag Rosana vad hon drömmer om.
– Jag begär inte så mycket. Jag vill kunna sätta mat på bordet för mina barn, att vi får vara friska och att vi ska få ha varandra. Det är allt.
Tolvåringen och hans mamma försvinner in genom porten till sitt nya hus igen. Inom några sekunder slås ett fönster upp på våningen ovanför och pojkens rufsiga huvud och det glada leendet kommer fram igen. Han vinkar ivrigt adjö.
Kanske kan han börja i sin nya skola redan i morgon. Då kommer han att ha en ny skolväska med sig, den som han fick av Facebookgruppen. Eller var det Frälsningsarmén, eller kanske Svenska kyrkan? Jag minns inte, men hans mamma vet. Hon håller koll på alla som hjälper familjen, och varje gång det händer ser hon det som ett litet mirakel. Ett kvitto på att även om livet är tufft – så har Gud inte glömt dem.
[ Elisabeth Sandlund: Vem ser dem som drabbas av regeringens förslag? ]
---
Fakta: Barnfattigdom i Sverige
- Minst 400 000 barn lever i fattigdom, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). Det är 18 procent av alla barn i åldrarna 0–19 år. Bland utrikesfödda barn lever drygt hälften i fattigdom, enligt samma statistik.
- Barnfattigdom definieras av SCB som barn i familjer som tjänar mellan 0 och 60 procent av den svenska medianinkomsten. Det innebär till exempel att de barn som räknas in i den här gruppen, och som bor med en ensamstående förälder, har en vårdnadshavare som inte tjänar mer än drygt 18 500 kronor i månaden före skatt.
- Den senaste SCB-siffran är dock från 2022, så ännu vet man inte hur ränte- och inflationschockerna under perioden efteråt har slagit. En färsk undersökning från EU:s statistikorgan Eurostat tyder dock på att risken för människor att hamna i fattigdom och utsatthet har ökat.
- Enligt en rapport från Rädda Barnen år 2021 är barnfattigdomen i Sverige den högsta i Norden.
---
[ Därför försvann tiggarna från svenska gator: "Vår bild är att de är kvar i Sverige" ]
