Den 21 september i år firar Anders och Inger Svensson 50-årig bröllopsdag. En som hade varit självskriven på festen är sonen Jimmy. Men för sex år sedan avled han plötsligt, endast 40 år gammal.
VÄLLINGBY. Det är onsdag i påskveckan 2018 och Jimmy Svensson dyker inte upp på jobbet. Det är olikt honom; han har alltid varit lojal, mån om att sköta sitt arbete. Dagen därpå ringer hans chef till föräldrarna Anders och Inger. Han undrar om de hört något från Jimmy, om de vet var han är.
– Då visste vi att något hade hänt, säger Inger.
Anders nickar.
– Ja, då visste vi att han inte levde.
Inger och Anders Svensson har varit gifta i ett halvt sekel. Första gången de träffades var 1972, på en födelsedagsfest i Stockholm. Sedan sågs de på nytt efter en gudstjänst i Filadelfiakyrkan och blev kort därefter ett par. Nu sitter de i den röda soffan i villan i Vällingby och konstaterar att de har haft ett fint och rikt liv tillsammans. De har inte varit förskonade från lidande, men de har alltid haft varandra. Och tron på Gud.
Dottern dog i magen
Vi tar för oss av kaffe och nybakad kaka. Det finns en värme mellan Anders och Inger, en glimt i ögat, och en stor respekt. Båda har lätt för att tala, även om det som varit svårt. Inger berättar att hon har fött tre barn, men att det bara är ett av barnen som fortfarande lever. Det första barnet, en liten dotter, dog redan i magen, tre veckor före förlossningen.
– Jag fick föda fram ett dött barn. Det var hemskt!
På den tiden bodde Inger och Anders i Hallsberg, där Anders gjorde sin tingstjänstgöring som jurist. I grannhuset bodde en familj som skulle få barn ungefär samtidigt. När Inger kom hem efter förlossningen, kom grannkvinnan över för att visa upp sin bebis.
– Jag tyckte att det var så starkt av henne. För mig blev det en tröst att hon inte försökte smyga iväg eller undvika mig. Samtidigt var det förstås svårt att se henne gå lycklig med sin barnvagn samtidigt som jag inte fick med mig något barn hem.
Hon pausar. Och säger sedan:
– Men smärtan jag kände då går ändå inte alls att jämföra med den jag upplevde när Jimmy dog.
Inger Svensson börjar berätta om hur Jimmy under våren 2018 hade haft en intensiv arbetsperiod. Han jobbade med marknadsundersökningar och ville få klart ett projekt innan påskledigheten. Egentligen var han förkyld och hans mamma rådde honom att stanna hemma. Men någon annan på jobbet blev sjuk, och han hoppade in.
– Sedan ringde jag honom på tisdagen och då sa han att ”det har gått riktigt bra lilla mamma, men jag var så trött när jag åkte hem”. Och jag sa till honom: ”Var rädd om dig lilla hjärtat”. Sedan på onsdagen ringde jag honom igen, men då svarade han inte så jag tänkte att han säkert låg och sov. Och sedan på skärtorsdagen fick vi samtalet från hans chef.
Inger och Anders beskriver sin son både som plikttrogen och en ”svävande konstnärssjäl”, både barnslig och djup.
– ”Jag har sån lust i fingrarna” brukade han säga när han var liten, berättar Anders.
Han ler åt minnet, och fortsätter:
– Ja, du skulle ha träffat honom, han var världens roligaste människa, hur kul som helst! Han var liksom så levande …
Hittade sin son vid köksbordet
Efter att Anders och Inger fått samtalet från Jimmys chef tog de sig genast till sonens lägenhet, gick de tre trapporna upp, öppnade dörren, gick direkt in i sovrummet.
– Men det var ingen där. Inte heller i vardagsrummet, säger Inger.
– Men så gick vi in i köket. Och där, vid köksbordet, satt han.
Hon lägger handen för munnen.
– Vi såg direkt att han var död.
På bordet framför Jimmy låg pennor, teckningar och vinylskivor. Där fanns också ett kvitto från en inhandling han gjort i matvarubutiken kvällen före han dog och en uträkning för vad han skulle lägga pengarna på kommande månad.
– Det var så märkligt att det kunde gå så fort; att han bara några timmar tidigare suttit vid köksbordet, skrivit och lyssnat på musik. Och att han sedan inte fanns, säger Anders.
Vad gjorde ni i den stunden?
– Jag ställde mig och diskade koppar, minns Inger och skakar på huvudet.
– Men sedan ringde vi efter läkare och polis. Och så småningom kom bårbilen.
Det visade sig att Jimmy hade fått lunginflammation och sedan drabbats av sepsis – en aggressiv form av blodförgiftning där symptomen ofta kommer plötsligt och förloppet är snabbt och obarmhärtigt; varje cell i kroppen bryts ner.
Efter dödsfallet ringde de också till Jimmys lillebror Frank för att berätta.
– Frank kom hem till oss med mat och rosor. Han har alltid sagt ”Jag kan inte gråta, jag gråter aldrig”. Men då grät han.
– Och sedan var det så smärtsamt att vi låg i sängen och ropade AJ, AJ, AJ. Det gjorde så ont, säger Inger och tar sig för bröstet.
Har en minnesvägg hemma
Sedan reser hon sig upp, går och hämtar ett fotografi. Hemmet är fullt av minnen från sönerna: porträtt från när de var små, teckningar de gjort. En vägg har blivit Jimmys minnesvägg. Där hänger en ängel i tyg, flera bokmärkesänglar och en inramad dikt av Atle Burman. Den handlar om en blomma som brutits av för tidigt, men som nu finns i en undangömd äng eller skreva, och fortsätter att växa, dofta och leva.
Inger Svensson hakar av ett foto som är tagit vid Jimmys dop: Han är elva år gammal och står i en dopgrav. Bredvid står pastorn Krister Gunnarsson med ena handen lyft. På den tiden var han pastor i Husbykyrkan – församlingen som familjen Svensson tillhört sedan de flyttade tillbaka till Stockholm från Hallsberg.
Dopet skedde helt på Jimmys eget initiativ; en sommardag när han precis kommit upp från sjön vid sommarstället i Dalarna berättade han för sin mamma att han tänkte döpa sig. Även om Jimmy i vuxen ålder inte varit församlingsaktiv, är Inger och Anders övertygade om att han hade en barnatro som bar honom.
– Ett av de längre samtalen vi hade innan han dog handlade om tron. Och jag sa till honom: ”Du vet väl att du ska lägga ditt liv i Jesu händer, det är det enda som håller.” Och det höll han med om.
Anders fyller i:
– Han levde inte direkt med de här frågorna, och var ute på sina äventyr … men jag tror också att han var skyddad genom dopet, han hade en stark barnatro och gick på bibelskola på Götabro.
Samma pastor som döpte Jimmy som elvaåring var den som förrättade hans begravning. På programbladet finns ett fotografi av Jimmy och under står textraden: Forever young. Sången sjöngs också på begravningsgudstjänsten dit 130 människor kom för att ta avsked. Inger och Anders berättar hur rörda de blivit över den stora omsorg som församling och vänner visat dem.
Ville söka tröst hos vänner
De har alltid varit måna om att omge sig med människor. Även om Inger är mer spontan och Anders mer eftertänksam tycker båda om att gå på fest och att ha fester hemma, berättar de. Efter Jimmys bortgång ville de undvika att isolera sig och i stället söka tröst i vänner och umgänge. På långfredagen efter dödsfallet åkte de därför ner till Östergötland för att dela sorgen med släktingarna där. Kort därefter blev de bjudna på födelsedagsfest – och bestämde sig för att gå.
– Vi tänkte: Vad ska vi sitta hemma för? Ingenting blir ju bättre av det … Men i efterhand kan vi tänka att vi kanske inte gjorde rätt alla gånger … Och sedan blev det ju jobbigt för dig Anders, säger Inger och vänder sig till sin man.
– Ja, jag fick en depression, konstaterar han.
Inger spekulerar i om det var en försenad sorgereaktion efter Jimmys död, men Anders är inte lika säker på sambandet. Det han däremot vet är att han dag för dag blev tröttare, att orken försvann och sinnet fördunklades.
– Jag fick ångest, säger Anders rakt ut. Riktig rejäl ångest. Jag ville nästan krypa ur mitt skinn.
Var deprimerad som ung
En gång tidigare i livet har Anders upplevt samma sak. Det var när han hade flyttat från Norrköping till Stockholm för att läsa två akademiska examen samtidigt. Situationen blev ohållbar och han flyttade hem igen.
– Pappa tyckte det var jobbigt när jag var deprimerad, så han lade fram mig som ett böneämne inför en pastor i Skärblacka. Och den där pastorn fick en dröm. Han sa att han såg ett djupt schakt och längst ner i botten var en stor hand. Så kom en röst som sa: ”Ser du inte att han vilar i min hand? Jag ska lyfta upp honom”. Och när jag fick höra det försvann depressionen direkt. Jag slutade med antidepressiva samma dag och åkte tillbaka till Stockholm för att fortsätta med studierna. Sedan läste jag ikapp allt jag missat under året jag varit borta.
– Sedan dess har jag inte varit deprimerad på 45 år. Jag har varit stabil, inte alls gått upp och ner.
– Nej, du har ju alltid varit glad, alltid rolig, lägger Inger till.
– Ja, men så kom depressionen tillbaka nu. Den här ångesten var så obehaglig. Till slut kände man ju att om det ska vara så här så kan det kvitta, då är det nästan inte värt att leva.
[ Crossfit-prästen med 167 000 följare kämpar mot depression ]
Sorg och glädje hand i hand
Anders säger att han nu mår psykiskt bra, men medger att det kan ta tid att bli helt bra igen. Han ser ingen motsättning mellan att tro på Guds mirakel och ta del av allt som läkarvetenskapen erbjuder. Det gör inte heller Inger, som understryker att sorgen och glädjen går hand i hand.
– Ibland gråter man och ibland är allt som vanligt och man kan sitta och skratta åt något på tv. Men sedan kan vissa saker bli känsliga. Som när jag ser på Allsång på Skansen. Då tänker jag alltid på Jimmy. Han brukade sitta i publiken.
Hon fortsätter:
– Sedan är det klart att frågor som: “Varför hände det här? Varför tog Gud Jimmy som var sådan glädjespridare?” dyker upp.
– Ja, även om vi vet att unga människor dör dagligen känns det fullständigt onaturligt att ens barn dör före en själv. Det är så sorgligt! säger Anders.
”Tron och kärleken har förenat oss”
Inger och Anders Svensson säger att de redan från början, när de gifte sig, var inställda på att det var ”i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt” som gällde. Skilsmässa har aldrig varit ett alternativ. Och nu har de hållit ihop i femtio år.
– Tron och kärleken har förenat oss. När vi var unga var vi mycket ute och evangeliserade med Jesusfolket och sedan har vi engagerat oss i församlingen mycket. Anders har suttit i styrelsen och vi är fortfarande med i ansvarsgrupp och bönegrupp, berättar Inger.
– Sedan har vi ganska många, lite udda vänner, som vi lägger mycket energi på. Det har vi gjort hela livet. Det kan vara människor som har det lite tufft i tillvaron, eller som är psykiskt sjuka. Något sådant kan ju också fresta på äktenskapet, men vi har sett det utåtriktade arbetet som en kallelse.
Hur har ni gjort för att inte bli bittra, trots att ni varit med om fruktansvärda förluster?
– Jag tror att jag i grunden har en positiv livsinställning, den fick jag nog från min mamma. Däremot är jag ingen övermänniska; jag är ledsen och har frågor. Men jag anklagar inte Gud för det här, utan jag tror att han vet vad han gör. Jag får förtrösta på honom helt enkelt, säger Inger.
Och Anders skjuter in:
– Sedan har vi ju hoppet om att vi ska återses en dag. Det bär oss!
[ ”I sitt avskedsbrev till oss skrev Edvard att kallet att hjälpa till var för starkt” ]
---
Fakta: Inger och Anders Svensson
Ålder: Inger är 76 år och Anders 79 år.
Bor: I Vällingby.
Familj: Sönerna Jimmy och Frank. Jimmy avled 2018.
Yrke: Anders har varit jurist och Inger medicinsk sekreterare.
Aktuella: Firar 50-årig bröllopsdag 21 september i Dalarna tillsammans med de närmaste släktingarna. Då kommer de också besöka Söderbärke kyrka där de vigdes.
---
