Kitty Ehn är inte en person som brukar be. Men när hennes dotter diagnosticerades med en grav hörselnedsättning vände hon sig till Gud.
– Jag tror att det som hände var ett mirakel, säger hon i dag.
Det började redan på BB. Standardhörseltestet på nyfödda Eli gav inget utslag. I och för sig är inte det något konstigt; fosterfett i öronen är vanligt och föräldrarna Kitty och Jonathan Ehn fick tid för återbesök. Men nästa test visade samma sak.
– Då började jag oroa mig. Ganska snabbt kom tanken: Tänk om hon inte hör, säger Kitty Ehn.
Hon sitter med sitt lilla barn i famnen, bredvid sitter pappa Jonathan. Eli gnyr lite, ska snart sova. Hon är bara ett halvår gammal, men har redan varit på fler sjukhusbesök än de flesta andra bebisar.
”Allting brast”
Från att hon föddes har hon varit ett lugnt barn; hon har kunnat sova sig igenom ljud från teven, dammsugaren och dörrklockan. Till en början tyckte Kitty och Jonathan att det var skönt att hon inte behövde ha knäpptyst omkring sig för att få ro, men i takt med att hörseltesterna blev fler och inget kunde konstatera att Eli hörde, växte ovissheten. Efter ett avancerat benledningstest på Karolinska sjukhuset i Solna fick Kitty och Jonathan till slut ett besked. Men inte det besked som de hade hoppats på.
– Läkaren berättade för oss att Eli hade en grav hörselnedsättning på båda öronen, konstaterar Kitty.
– I den stunden var det som att något gick sönder inom mig. Allting brast.
Jonathan, som nu har plockat upp Eli i famnen och gungar lätt på benen för att vagga henne, tittar på sitt barn. Och trevar lite efter orden när han berättar:
– Efter beskedet märkte jag att jag delvis såg på Eli på ett nytt sätt … de första månaderna hade jag sett på henne och bara varit glad liksom, och även om jag fortfarande var glad fanns det också en sorg. Jag tyckte synd om henne. Den känslan var jättejobbig.
Ingen idé att hoppas på förändring
Jonathan och Kitty frågade läkaren om testet verkligen var tillförlitligt, vilket hon intygade att det var. De frågade också om hörselskadan kanske skulle kunna växa bort med tiden, men då var läkaren tydlig igen.
– Hon sa att det inte var något vi skulle hoppas på, att det inte var någon idé.
Samtidigt som Kitty och Jonathan skulle bearbeta alla de frågor som beskedet väckte och berätta för vänner och familj, slussades de in i vården. Eli fick en gedigen vårdplan och ett datum för när hon skulle få hörapparat på båda öronen. Dessutom ville man göra ett uppföljande benledningstest när hon var tre månader.
Och det var under det testet som något märkligt hände.
– Jag minns hur vi satt där i ett helt mörkt rum, ingen fick prata, knappt röra sig. Eli hade fått melatonin för att kunna sova sig igenom undersökningen, hon hade elektroder fästa vid huvudet och var omringad av apparater. Det enda som hördes var den tickande signalen som skickades in i hennes skallben, berättar Kitty.
– I den stunden var det något som hände med mig. Jag började be till Gud, och upprepade: “Visa mig ett mirakel! Snälla Gud, låt mig tro på mirakel. Om det visar sig att Eli hör normalt, då lovar jag att jag ska döpa henne.”
”Sjukhusväggar får höra fler böner än kyrkväggar”
Kitty Ehn är inte en person som brukar be. Visserligen är hon döpt och konfirmerad, men det senare gjorde hon mer av tradition än övertygelse. Hon har alltid haft ett ”ambivalent förhållande” till andlighet och tro, säger hon. Jonathan däremot bestämde sig redan i tonåren för att han inte trodde på Gud och har sedan dess inte ägnat frågan någon uppmärksamhet.
– Det ligger verkligen något i uttrycket att sjukhusväggar får höra fler böner än kyrkväggar. Bönen kom till mig väldigt naturligt i den stunden, säger Kitty nu.
– Delvis kom den ur en desperation och delvis ur att jag sedan jag blev mamma känt mig mycket närmare någon sorts andlighet. Det kände jag särskilt under förlossningen; jag har aldrig varit närmare något större än vad jag var då.
Under de två timmar som benledningstestet pågick bad Kitty intensivt. När testet var klart kom läkaren in i rummet.
– Och då säger hon: Det är inget fel på Elis hörsel. Det här testet visar att hon hör perfekt på båda öronen!
Wow! Otroligt ju!
– Ja, det var det sjukaste alltså, säger Jonathan.
Både han och Kitty var i chock: på någon sekund skulle de ställa om från att Eli hade en grav hörselnedsättning till att hon var helt frisk. Det första ord som Kitty fick fram till läkaren var: “Vi ska döpa henne!”
Både hon och Jonathan skrattar när de återger händelsen. Och Jonathan härmar hur han förvånat vände sig till sin fru.
– Jag förstod ingenting. Jag visste ju ingenting om den här religiösa uppenbarelsen som Kitty haft under tiden vi suttit i rummet. Själv hade jag försökt distrahera tankarna genom att fundera på vad vi skulle laga för mat på kvällen.
– Så jag blev jättechockad och kände: Vänta lite här, det här har vi inte kommit överens om, dop var ju aldrig något alternativ för oss.
Men därefter kom euforin och den enorma lättnaden över dem. Och Kitty fick möjlighet att berätta om hur hon vänt sig till Gud.
Ser ni det som hände som ett mirakel?
– Ja, jag gör ju det, svarar Kitty.
För Jonathan är det däremot inte lika självklart. Han lutar mer åt att det kanske var något fel på utrustningen vid testet som konstaterade hörselskadan.
– Samtidigt kan jag förstå Kittys perspektiv, och någonstans inom mig kan jag känna samma sak som hon. Men jag vet inte om miraklet är att Eli gick från hörselnedsatt till hörande. Miraklet för mig var nog det vi fick gå igenom: sorgen och utmaningen men också friheten som vi sedan fick uppleva.
Kitty fyller i:
– Det var en otrolig känsla att få ringa till specialistmottagningen och säga att Eli ska skrivas ut. Hon i telefon blev osäker och frågade: “Men hör er dotter?” Och då kunde jag svara att hon hör perfekt.
Kitty skiner upp.
– Sjuksköterskan fick bara fram: “Det är ju helt otroligt!”
”Möjligtvis tekniskt fel”
Alla inbokade besök ströks. Och på BVC konstaterade sköterskan att ”det här var den längsta journal jag sett för ett helt friskt barn”. Läkarna kunde inte heller säga vad som hade hänt; i journalen omnämns den plötsliga förändringen av diagnos bara med en kort kommentar: “möjligtvis tekniskt fel”.
Hur blev det sedan med dopet? Var det självklart att Eli skulle döpas?
Jonathan tvekar.
– Nja, men vi har också haft en överenskommelse om att Kitty har möjlighet att lägga in veto i vissa frågor eftersom hon bar Eli i nio månader. Och i den här frågan gled hennes veto in rätt snabbt.
– Ja, jag hade ju köpslagit med Gud, säger Kitty och lyfter händerna i en skämtsamt urskuldande gest.
Lovordar prästen
Dopet ägde rum den 17 augusti i S:t Matteus kyrka i Vasastan, inte så långt ifrån familjens lägenhet. Kitty och Jonathan beskriver dopet som ”väldigt fint och extremt avslappnat” och lovordar prästen Johannes Sköldengen. Inför dopet hade de uppmanat alla gäster att klä sig färgglatt, och efteråt bjöd de på pizza på restaurang Brillo.
Hur har hela den här upplevelsen påverkat er?
– Jag har en mycket mer positiv bild av kyrkan nu. Tidigare letade jag efter bevis för att det inte skulle finnas en Gud och var ganska omogen i mitt tänkande, men nu har jag större respekt för de som tror, berättar Jonathan som lägger till att han den senaste tiden läst på mer om kyrkan och förundrats över hur mycket bra arbete som görs. Han är också glad för de samtal om tro som han och Kitty har kunnat ha sedan allt det här hände.
Kitty nickar. Hon säger att hon ser det här “som starten på en fin resa”.
– Än vet jag inte vad den kommer mynna ut i.
Eli är tillbaka i hennes famn, söker sin mammas blick.
Innan jag går frågar jag Kitty och Jonathan om de visste att namnet de valt för barn – Eli – finns i Bibeln och att det är det sista som Jesus ropar på korset när han i desperation vänder sig till Gud. Det gjorde de inte från början, men deras doppräst berättade det för dem.
– Vi bestämde namnet redan för 15 år sedan och har aldrig haft något annat namnförslag. Vi tyckte att det lät coolt med Eli Ehn, lite som ett serienamn, berättar Kitty.
– Men nu känns det också väldigt fint att det betyder ”min Gud”.
---
Fakta: Kitty, Jonathan och Eli Ehn
Kitty Ehn och Jonathan är födda 1992 respektive 1991, och kommer båda från Karlskrona, men bor i Vasastan i Stockholm.
Båda arbetar inom kommunikation och marknadsföring.
Deras dotter Eli föddes 19 mars i år.
---
