Får man ta hunden med sig in i himlen, frågar sig Hasse Andersson i låten som blev en megahit på 1980-talet. Själv tror han att alla hundar och barn kommer dit direkt och förhoppningsvis tar vår Herre emot honom också när det är dags. Men först ska han göra en avskedsturné och hinna njuta av att bara leva.
Ibland möter man äldre personer som får en att tänka att det verkar ganska trevligt ändå, att bli äldre. Hasse Andersson är en sådan. Den glade, skånske spelemannen, allra mest känd för sina två folkkära megahits Får man ta hunden med sig in i himlen och Guld och gröna skogar ger intrycket av att vara nästan unikt till freds med tillvaron. En person som njuter, både av det som varit och det som ska komma. Det är en vanlig måndag i september och Hasse Andersson har precis vinkat av en rörmokare i villan på Bjärehalvön, där han bor tillsammans med hustrun Monica Forsberg. Huset har sjöutsikt och den stora trädgården utanför är ett av parets gemensamma intressen. Makarna har ibland ställt upp i intervjuer för olika trädgårds- och inredningstidningar för att tala om sitt hem, men med tidningen Dagen pratar Hasse Andersson gärna om sin tro. Hans beskriver sin tro på ett enkelt och självklart sätt. För Hasse Andersson behövs inga bevis eller stora mirakler:
– Det räcker att jag går ut och lyssnar på fåglarna så fattar jag att det inte är vi som står högst här. Det är någon annan.
Gudstron har inte alltid varit så självklar för Hasse Andersson. En gång var han, enligt sin egen beskrivning, en vilsen tonåring och hans första försök att konfirmera sig gick om intet. Hasse, som redan vid den tiden börjat spela på bygdegårdar krockade genast med sin konfirmationspräst.
Jag hade en otroligt fin konfirmation och ett otroligt fint möte med kyrkan. Sedan dess har det liksom varit grönt för mig.
— Hasse Andersson
Kritiserades av prästen
– Han tyckte att det var syndigt att jag var ute och spelade och jag kunde inte förstå hur det kunde vara synd att glädja folk och spela musik.
Prästens kritik fick honom att hoppa av konfirmationen. I dag är han tacksam över att han bara några år senare mötte en militärpastor som gav honom en annan bild av kyrkan och den kristna tron. Han hette Hallonsten i efternamn och var verksam i Karlskrona där Hasse gjorde lumpen.
– Hela vårt logement gick på äktenskapsskola hos Hallonsten. Kursen var uppskattad bland killarna, kanske mest för att det bjöds på fika efteråt. Men under de där fikastunderna började jag prata med Hallonsten och ibland pratade vi om religion.
Den unge rekryten Andersson hade många frågor och gjorde vad han kunde för att sätta dit militärpastorn på sådant som han ansåg var motsägelsefullt i Bibeln.
– Men Hallonsten lärde mig att jag inte behövde läsa allt så bokstavligt. Att Bibeln är mest ett sätt att förhålla sig.
Vuxenkonfirmerades i lumpen
Hallonstens sätt att svara gjorde Hasse Andersson nyfiken och till slut frågade den unge rekryten om de kunde göra ett nytt försök med konfirmationen. Hallonsten svarade ja och så kom det sig att den unge spelemannen började gå och läsa hos militärpastorn på kvällarna. När han några månader senare konfirmerades på mililtärhemmet bjöd försvaret på kaffe och tårta. En popmusiker från Malmö, som också gjorde lumpen, spelade Blott en dag på en orgel, för det var den vackraste psalmen Hasse Andersson visste.
– Jag hade en otroligt fin konfirmation och ett otroligt fint möte med kyrkan. Sedan dess har det liksom varit grönt för mig.
I dag är Hasse Andersson 76 år gammal. Han älskar fortfarande Blott en dag. Den enkla gudstron han fann i sin ungdom har bestått. I dag är han också helt övertygad om att Gud vill att han ska underhålla människor med sin musik.
– Tänk så mycket roligt det har blivit för att jag har spelat. Ibland har jag stått på sjukhus och spelat för människor som ligger i respiratorer. Att få förgylla deras dag en liten stund, det är ju en gåva som jag har fått och det vore tokigt om jag inte använde den.
Genom åren har han också ofta spelat i olika kyrkor.
– När jag gör det kan jag bli väldigt fylld av någon slags lycka. Men jag behöver inte gå till kyrkan för att lyssna på dagens predikotext. Jag kan gå ut på gårdsplanen här hemma och prata med Gud direkt.
Hasse Anderssons relation till Gud är rak och personlig.
– Jag pratar med Gud som om han skulle vara en kompis. Det roliga är att min fru är likadan. Jag är så glad att jag har träffat en tös som är likadan som jag, säger han nöjt.
---
Fakta: Hör mer i podden
- Om att göra en andra karriär efter pensionsåldern
- Om hur Hasse blev barnens favorit
- Om sorgen efter artistkollegan Lasse Berghagen
---
[ Hör hela poddintervjun med Hasse Andersson här ]
Åker ut på sin sista turné
Just nu är Hasse Andersson mitt i uppladdningen inför det han kallar för sin avskedsturné. Den kommer att bestå av femton spelningar under hösten. Därefter tänker han sluta med turnerandet. Att turnera innebär, enligt Hasse Andersson, alldeles för mycket väntan.
– Ibland har jag åkt hemifrån fredag eftermiddag och kommit hem på söndagen bara för att spela i en halvtimme. Resten av tiden sitter man liksom fast. Det har jag inte tid med längre.
Nu vill han och hustrun Monica Forsberg, 74, som också är låtskrivare och sångare, lägga tid på att göra sådant som de tycker om
– Vi ska passa på att leva. Vi ska umgås med kompisar, gå på kräftskiva, gå och påta i trädgården och ha det mysigt. Vi har kommit överens om att vi inte längre har några ”sen”, för vi vet inte om vi är med då. Vi ska göra det nu.
Samtidigt som Hasse Andersson är noga med att ta vara på livet ger han inget intryck av att vara rädd för döden. Vi kommer osökt in på hans första stora hit ”Får man ta hunden med sig in i himlen”. Idén till låten föddes en gång när Hasse spelat på en marknad. När han gick av scenen fick han se en äldre, lite påstruken man som satt kvar på sin plats och samtalade med sin hund.
– Det var som att i hela världen fanns det bara han och hunden. När jag kom hem från spelningen började jag tänka på det där. Vad händer med honom om hunden dör? Och vad händer med hunden om han dör? Sedan skrev jag den där låten.
[ Prästen som bjuder in hundarna till kyrkan ]
Sångtexten diskuterades på biskopsmöte
Trots att skivbolaget menade att låten var för lång blev den en hit. Frågan om hundens plats i himmelriket ledde också till reaktioner från både vanliga svenskar och olika kristna sammanhang.
– Jag träffade på präster som sa att det var trams. Att inga djur kommer till himlen. Men jag fick också brev från en liten baptisttjej som skrev att du behöver inte vara orolig Hasse, för alla barn och alla djur kommer till himlen direkt. Men alla vuxna ska göra sig förtjänta av att komma dit. Det tycker jag var bra.
Hasse Anderssons sång diskuterades till och med på ett biskopsmöte i Strängnäs.
– Prästerna hade ju så svårt att få folk att engagera sig i kyrkan, och nu frågade man sig hur en vanlig speleman kunde engagera folk så med en så enkel fråga.
Vad tror du själv då? Får man ta hunden med sig till himlen?
– Ja, det är självklart. Vad vore det för paradis om det inte fanns några djur där?
Tror du att du själv kommer till himlen när du dör?
– Ja, jag hoppas det. Jag går genom livet utan skygglappar och jag försöker att göra något gott varje dag. Och det ska bli roligt att träffa vår Herre. Vi har ju mycket att prata om.
---
Fakta: Hasse Andersson
- Ålder: 76 år.
- Gör: Artist och låtskrivare.
- Aktuell med: Avskedsturné under hösten med 15 spelningar i södra Sverige.
- Familj: Hustrun Monica Forsberg, 74 år, låtskrivare och sångare samt barn, barnbarn och hund.
---
