En kväll i veckan tar Hans Sundberg sin kaffetermos, några biblar och ett par klaffstolar och placerar sig där folk rör sig som mest. Där sitter han sedan en stund, tillgänglig för samtal om livet och den kristna tron och som sällskap åt den som önskar en kopp kaffe eller te.
– Jag tror ofta att vi gör det för svårt att evangelisera, säger han.
UPPSALA. Tisdagskväll i Gottsunda centrum och utanför det stora köpcentret rör sig stressade småbarnsföräldrar, flamsande tonåringar och flanerande pensionärer. Medan de automatiska entrédörrarna slussar ut människor i det låga augustiljuset ställer Hans Sundberg upp sitt möblemang mitt i myllret.
I stort sett varje vecka sedan flera år har 71-åringen, med eller utan sällskap av andra medlemmar i församlingen Mosaik, placerat sig mitt i folkvimlet och erbjudit gratis kaffe, småkakor och biblar. Ibland flyttar han till en mer central plats inne i Uppsalas stadskärna. Oavsett placering är syftet detsamma: att möta människor i ögonhöjd och berätta om Jesus.
– Har ni Koranen här eller?
En svartlockig pojke som senare presenterar sig som Muhammed, 15 år, har närmat sig Hans Sundbergs uppdukade bord.
– Nej, vi har Bibeln. Den finns på flera språk, varsågod!
Muhammed slår sig ner på en av de uppställda klaffstolarna och lutar sig framåt:
– Jag har bara en fråga om kristendomen: Om Jesus har dött för era tidigare och era framtida synder – varför fortsätter ni då att be om förlåtelse?
Det blir Elina, 36, och också medlem i församlingen Mosaik, som bemöter 15-åringens nyfikna och initierade fråga. Hon gör ofta och gärna Hans Sundberg sällskap vid tisdagarnas evangelisationstillfällen. Det ger även henne själv så mycket, berättar hon sen.
– Det händer något med en när man får prata om sin tro, det väcker en hunger efter mer. Man får tillfälle att tänka på vad man verkligen tror och vad det betyder. Det hjälper mig att växa. Vill man bli använd av Gud är detta ett jättebra och enkelt sätt. Vi får be för folk och här kommer man utanför sin ”comfort zone”.
Hans Sundberg håller med.
– Hade jag bara orken skulle jag göra detta jämt! utbrister han där han sitter på en svart plaststol, redo att servera förbipasserande en pappmugg kaffe eller te.
Vill man bli använd av Gud är detta ett jättebra och enkelt sätt. Vi får be för folk och här kommer man utanför sin ”comfort zone”.
— Elina, 36, volontär
Igenkänd efter alla år
Han hejar och vinkar och växlar några ord – för många är Hans Sundberg ett välbekant ansikte. Sertip, en medelålders man från Irak stannar till. Han kallar sig troende men är varken muslim eller kristen, och har suttit vid Hans bord många gånger. Han stannar kvar en god stund, kanske för samtalet, för kaffet eller mest bara för sällskapet. När han berättar att han har ljumskbråck får han förbön för det. Den sker i all enkelhet genom att Hans ställer sig bredvid och lägger en hand på mannens axel. Han uppmuntrar även Dagens reporter att delta. Efter ett par minuter sägs ett “amen” och vi slår oss ner igen.
En kvinna i övre medelåldern med cigarett i ena handen och rollatorns handtag i den andra kommer gående mot bordet med ett leende på läpparna.
– Ska man betala för de här? undrar hon och lyfter upp en bibel.
– Nej, den får du gärna ta gratis, men den där är på engelska, du ska få en på svenska, säger Hans och överräcker ett nytt exemplar innan han kommenterar korset som hänger runt hennes hals.
– Gud välsigne dig! säger han när kvinnan tackar och går.
– Ja, jag vet att jag är välsignad. Ha det så bra allihopa, det är skönt att ni sitter här, säger kvinnan.
Elina har avslutat samtalet med Muhammed, som gått iväg för att hämta sin kusin som också hade frågor till de kristna.
– Det är fint att få tillfälle att prata med människor på det här sättet, och det är bra med kontinuiteten, att vi finns här varje vecka – då kan man träffa samma personer igen. Det är inte alltid man pratar jättemycket om Gud, men det är roligt när det finns frågor, säger hon.
– Människor är ofta öppna och vi känner oss välkomna här. Även om vi bara får bjuda på kaffe är det fint det med, konstaterar hon.
Behöver ni tillstånd för att få vara här?
– De som äger köpcentret vet att vi är här, och vakterna kommer varje gång och tittar till oss. De är jättevänliga. Jag tycker det verkar som att de uppskattar att vi är här.
Riv alla predikstolar och gå ner på marken! Det här är mission, det är så här vi kan nå ut, det gör vi inte på samma sätt om vi bara samlas i våra kyrkor.
— Hans Sundberg
Tog Vineyard till Sverige
Hans Sundberg har disputerat i teologi och är mest känd som den som tillsammans med sin fru Lotta tog Vineyardrörelsen till Sverige. 1992 grundade de församlingen Stockholm Vineyard och han har arbetat som pastor på olika sätt sedan dess. Sedan ett antal år är han föreståndare för församlingen Mosaik i Uppsala vars vision är att hälften av verksamheten ska vara utåtriktad och evangeliserande.
Hans Sundberg talar med mjuk och lugn stämma, men skräder inte orden när han talar om vikten av evangelisation.
– Vi måste möta människor i ögonhöjd. Det är genom att röra oss ute bland människor, på gator och torg, som vi lär oss vilka frågor människor har och får chans att lyssna till deras tankar. Riv alla predikstolar och gå ner på marken! Det här är mission, det är så här vi kan nå ut, det gör vi inte på samma sätt om vi bara samlas i våra kyrkor.
Han stannar upp en stund och fortsätter sedan.
– Det är klart vi behöver kyrkor som vi får samlas till gudstjänst i. Men jag tror att vi ska vara försiktiga med vad vi lägger vårt engagemang och våra pengar på. Hur mycket läggs på att underhålla kyrkolokaler och hur mycket går till att betjäna människor och nå ut till dem som inte kommer till kyrkan?
Om det är så enkelt som ni säger, varför är det inte fler som gör detta?
– Jag tror några är rädda, andra ovana vid situationen. Men när man väl har börjat går det jättebra, det kommer man snabbt att märka. Särskilt om man är pastor, präst eller ledare i en församling är det viktigt att gå före och visa hur man interagerar med andra människor på det här sättet, utan att komma ovanifrån, säger Hans och visar en vågrätt linje med armen.
– En del har med sig att det måste bli synliga resultat för att det ska vara värt det. Men vadå? Vi ber Gud att låta oss betjäna människorna här, och att de får betjäna oss. Sedan vet vi aldrig vad som händer, vad vi får betyda.
Elina håller med om att de flesta hinder för att gå ut ofta sitter i ens eget huvud.
– Man kanske tänker att man måste kunna svara på alla frågor, eller att man ska vara bubblande i sin tro innan man kan dela med sig, att man ska vara på en bra plats i livet för att kunna prata om Gud. Men jag tror att lika mycket som jag får ge, så vill Gud ge mig något. Det väcker också en hunger efter mer av honom i mitt liv.
[ Elisabeth Sandlund: Det personliga mötet är fortfarande oöverträffad som metod ]
Gatupredikanter förknippas inte sällan med dömande och ibland även hatiska budskap. Vad tänker ni om det?
– Vi går ut för att visa kärlek, inte för att skrämma någon. Eftersom vi är här varje vecka lär vi känna en del folk och de förstår att vi inte kommer med baktankar. Det kan ta tid innan man får komma närmare och dela sin tro. För mig räcker det att vi är här och är trevliga och bjuder på fika och säger att vi är kristna, säger Elina.
Het diskussion
15-åriga Muhammed är tillbaka med sin något äldre kusin som visar sig vara laddad till tänderna med bibelord som han anser vara motsägelsefulla och argument för att islam har rätt och kristendomen fel. Diskussionen blir utdragen. När jag ringer Hans Sundberg dagen därpå medger han att situationen blev aningen svårhanterlig.
– Han var där för att omvända oss och ansåg att vi var dumma som tror på treenigheten. Men sådant ingår i tisdagsverkligheten, att någon ibland markerar, och det måste vi också vara beredda på. Alla har rätt att säga och tycka vad de vill.
Har du upplevt obehagliga situationer?
– Nej, aldrig. Däremot har jag hundra historier om när evangeliet brutit igenom, som den gången när vi stod på Fyris torg i Uppsala och det kom fram en man, en fotbollsspelare som skadat sitt ben och ville ha förbön, även fast han var muslim. Han blev frisk och vi fick be för hans fästmö. Det slutade med att han sa att nästa gång skulle han komma med hela fotbollslaget, för alla är skadade.
– En annan gång bjöd vi på korv och hamburgare och det kom en mamma med sina barn som vi märkte åt väldigt mycket. Vi lät dem äta så mycket som de ville och efteråt berättade hon för Lotta att hon nästan hade slut pengar för månaden och hade tänkt ta barnen till McDonalds för att göra det lite festligt, men så fick de komma till oss och äta gratis i stället. Man vet aldrig vid vilket tillfälle man kommer in i människors liv, bara att det alltid är en situation.
[ Tiktok-evangelisation når tiotusentals: ”Sociala medier är torget i stan” ]
---
Fakta: Gatuevangelistens råd till församlingar som vill evangelisera
- Fundera över hur stor del av ert församlingsliv som är utåtriktat. Hur ofta syns ni ute på gator och torg som församling? Är det tio procent, fem procent? Det ger en bra överblick och säger något om församlingens inriktning. Det händer att man pratar om evangelisation, men man är aldrig ute på gator och torg – det är viktigt att vara, där behövs vi.
- Som pastor, präst och ledare behöver man gå först. Det borde stå i deras arbetsordningar att hjälpa människor i utåtriktat arbete. Samla människor omkring dig och gör det tillsammans, men nöt inte ut någon. Man kan hålla det på en lagom nivå.
- Be tillsammans i de mindre grupperna och i gudstjänsten för den utåtriktade verksamheten. Dela berättelser om det som händer, vad människor får vara med om. Det kan handla om att dela att man fick be för någon, att man fick ett fint samtal om livet och tron – berättelser i allmänhet utan att lämna ut någon. Låt församlingen få finnas med.
- Fråga gärna personer om de vill följa med ut och hjälps åt att hitta olika sätt och vägar. Kanske ska det vara Kvarterets dag, någon festival eller annat som händer i samhället – hur kan ni som församling finnas där?
- Se till att ni har tillstånd att stå där ni står - prata med butiksägaren om ni står utanför en affär till exempel.
- Ta med litteratur som ni kan dela ut. Ge människor en bibel om de vill ha, gärna på flera olika språk. Vi har alltid arabiska, farsi, engelska och svenska med oss. Det lilla häftet ”Rent guld” med bibelord tycker jag är kanonbra.
- När man får samtal med människor som vill veta mer eller ha fortsatt kontakt så kom ihåg att ta deras kontaktuppgifter för att kunna bjuda in till en Alphakurs, en gudstjänst eller något annat, så att relationen kan fortsätta.
- Ha en kort avstämning efteråt och be och tacka för kvällen, för de människor ni fått möta.
- Kom ihåg att det är mycket enklare än man tror! Enkelhet är ett ledord. Man ska inte behöva känna efteråt att det var så stort projekt och så mycket jobb att jag inte orkar göra om det.
- Tänk inte att det ska vara på ett visst sätt. Vi får bara be helig Ande att öppna dörrar och så får man se vart stunden leder – det kan man aldrig veta på förväg. Kanske får man bara prata med en enda människa, men det kanske betyder jättemycket för den enda personen. Det vet man aldrig.
---
