I ett höghus i Hamburg lever femtio kristna tillsammans: lutheraner, katoliker, ortodoxa och frikyrkliga. De vill vara ett tecken på enhet, men medger att det inte alltid är enkelt.
– Vi övar oss i att stå ut med varandras olikheter, säger Hannah Hufnagel, som bott i kommuniteten i tolv år.
HAMBURG. Från utsidan är det svårt att skilja Ekumeniska forumet från övriga byggnader i hamnområdet Hafen City, men den som tittar noga kan få syn på ett kors på fasaden och en kyrkklocka högst upp. Innanför det brunröda teglet pågår ett utforskande om vad framtidens kyrka kan vara, eller mer konkret: där bor femtio kristna från olika samfund tillsammans.
Den 39-åriga historikern Hannah Hufnagel är en av dem. I en lägenhet på 86 kvadrat bor hon tillsammans med sin man och deras fyra barn. Hon medger att det är lite trångt, men säger att fördelarna överväger: ett tryggt sammanhang för barnen, en tillitsfull gemenskap, kristen tro i vardagen.
Vill inte konkurrera med lokala kyrkor
När Lutherska kyrkan byggde huset för tolv år sedan gjorde den det utifrån en uttalat ekumenisk vision att underlätta samarbetet mellan kyrkor. I dag finns ett kafé och kapell på bottenplan, två våningsplan med kontorsplatser för kyrkliga organisationer och fyra våningsplan med bostäder för den ekumeniska kommuniteten. Det första man ser när man kliver in genom entrén är en dopfunt.
– Dopet är ju det som förenar alla kyrkor, kommenterar Hannah Hufnagel innan hon skjuter upp trädörren som leder in till nästa del av kapellet: ett runt, sparsmakat rum som domineras av röda, luftiga tegelväggar. Här samlas man till bön tre gånger om dagen. Företrädare för olika kyrkofamiljer turas om att leda samlingarna. Däremot firas inga söndagsgudstjänster i kapellet; kommuniteten vill inte konkurrera med stadens kyrkor utan uppmanar sina medlemmar att vara förankrade i en lokal församling.
Alla skulle känna sig bekväma
Hannah Hufnagel berättar att utformningen av kapellet tog flera år. Målet var att alla typer av kristna skulle känna sig bekväma i rummet utan att det blev alltför intetsägande. Till slut landade man i tre saker som alla samfund har i sina kyrkor: altare, talarstol och kors. Utöver det fick varje tradition ta med något som är betydelsefullt för just dem.
– De ortodoxa valde ikoner och katolikerna en relik, berättar Hannah Hufnagel och visar väggen där de sitter. Sedan går vi till väggen mitt emot.
– Lutheranerna valde att rista in några bibelord, bland annat ordet om att vi inte ska avbilda Gud.
Hon ler och kastar en menande blick mot ikonerna på andra sidan. Och konstaterar:
– Det här kapellet gestaltar spänningen som vi lever i.
[ Vad är en kristen kommunitet? ]
Gift med lutheran
Hannah Hufnagel gör intervjun på oväntat bra svenska. För tjugo år sedan bodde hon ett år i Sverige och lärde sig språket genom att vara volontär i en svenskkyrklig församling i Uppsala. Fastän hon är katolik hade hon inga problem med att tjänstgöra inom den lutherska kyrkan. Sitt ekumeniska sinne fick hon redan som barn; i Hamburg där hon växte upp är katolikerna i minoritet – tvärtemot hur det ser ut i de södra delarna av Tyskland. Dessutom arbetade hennes pappa som assistent till en katolsk biskop som hade särskilt ansvar för ekumenik. Själv var Hannah som ung engagerad i ett ekumeniskt ungdomsnätverk. Det var där hon mötte sin man – som är lutheran.
– I början diskuterade vi mycket vad som skilde oss åt. Vi hade livliga diskussioner om nattvarden och livet efter döden, men vi märkte också snart att våra olikheter inte spelade någon roll i vardagen, de påverkade inte vårt beteende utan rörde sig på en annan nivå. Och i många fall visade det sig att vi inte tyckte så olika egentligen, men använde olika ord.
– Det var först när vi fick barn och började tala om dop som det brände till.
Prästen gjorde undantag
Hannah och hennes man bestämde sig för att låta barnen döpas i Katolska kyrkans ordning, men i kommunitetens kapell. Om söndagarna firar familjen däremot gudstjänst i en luthersk församling. Hannah och hennes man är måna om att barnen ska få med sig båda traditionerna. Och även i den katolska församling som de ibland besöker får Hannahs man ta nattvarden.
– Vi har stämt av med prästen och han har gjort ett undantag från regeln, kommenterar Hannah.
Hon säger också att hon själv ”inte är så väldigt traditionell”, vilket gjort att frågor som skiljer henne och hennes man åt inte har blivit så laddade som de kunde ha blivit. Detsamma gäller för kommuniteten.
Just nu består den av femtio medlemmar. Den yngsta är ett år och den äldsta 81. De flesta är lutheraner, några är katoliker, några pingstvänner och två stycken ortodoxa. Många har läst teologi, men arbetar inte inom kyrkan utan har andra jobb.
Vill vara positiv kraft i området
Hannah Hufnagel tar med mig upp till takterrassen, som är ett av kommunitetens gemensamma utrymmen. Man delar också på ett stort sällskapsrum och har tillgång till flera gästlägenheter. Från takterrassen har man utsikt över Hafen City – det nybyggda hamnområde som har särskilt fokus på hållbarhet och fortfarande är under utveckling. Kommuniteten vill vara en positiv kraft i området och flera av medlemmarna engagerar sig i olika arbetsgrupper i stadsdelen.
Innan Hannah och hennes man flyttade hit bodde de i en lägenhet i ett annat område och visste inte ens vilka som var deras grannar. I kommuniteten är det annorlunda; här finns en gemenskap och alltid någon som vill ta en promenad, se en film eller som kan hjälpa till med hämtning och lämning av barn. Ändå får Hannah och hennes man ofta frågor från sina bekanta om de inte borde flytta till ett eget hus med egen trädgård.
När man tänker globalt blir det tydligt att alla människor i världen inte kan bo i villor. Ska då vi ha rätt att göra det?
— Hannah Hufnagel
– Många tänker att det är logiskt att skaffa större när man får barn, men varför då egentligen? Är det viktigaste att ha något eget eller går det lika bra att dela med andra? Är det inte bättre att vara omgiven av människor som känner oss än att leva ensamma i ett stort hus?
– När man tänker globalt blir det tydligt att alla människor i världen inte kan bo i villor. Ska då vi ha rätt att göra det? Jag vill inte säga vad som är rätt och fel, men det är värt att fundera på.
Särskild ritual för födslar
Vi går in till kommunitetens sällskapsrum som består av kök, stort matbord, soffgrupp och tv. En gång i månaden har kommuniteten en gemensam middag här. Då delar var och en något ur sitt liv och sedan ber man för varandra. Det är också i det här rummet man brukar fira livets stora stunder; dop, vigslar och födelsedagar. Att man ska göra det finns inskrivet i kommunitetens stadgar. Där finns också en särskild ritual för födslar beskriven; när ett barn föds, oavsett om det sker i hemmet eller på sjukhus, ringer man i den stora kyrkklockan som sitter på fasaden. Alla som då är hemma samlas spontant i kapellet för att tacka Gud för det lilla barnet och be för hela familjen.
– Alla våra fyra barn föddes hemma och min man Samuel kunde själv ringa i klockan medan jag låg i rummet med den nyfödda bebisen på bröstet. När jag hörde klockan ringa fylldes jag av sådan tacksamhet över att Gud skänkt oss ett barn och bevarat min hälsa, berättar Hannah.
– Det är också vackert att få glädja sig med en annan familj som får barn. Ibland vet vi att förlossningen är på gång och då tänder vi ljus och ber. Sedan är det alltid en lättnad när klockan ringer!
Att få hjälpa någon som hjälpt mig vid våra barns födslar var speciellt; nu fick jag ge mitt stöd vid livets slut.
— Hannah Hufnagel
Under de tio dagar som följer på en förlossning turas kommunitetens medlemmar om att laga mat åt familjen som nyss har fått barn. Efter några dagar hålls också en Te Deum i kapellet – en tacksägelsegudstjänst som föräldrarna utformar tillsammans med en präst. Hannah berättar att en av de kvinnor som bott i kommuniteten i elva år och därmed hjälpt till efter många födslar, nyligen dog efter en tids sjukdom. Hon var den första medlemmen som skiljts från dem genom döden.
– Inför och vid hennes bortgång ställde hela kommuniteten upp praktiskt. Att få hjälpa någon som hjälpt mig vid våra barns födslar var speciellt; nu fick jag ge mitt stöd vid livets slut.
Hannah Hufnagel talar varmt om livet i kommuniteten, men försöker samtidigt inte framställa det som enklare än vad det är: att leva med andra innebär att jämka, och att inte alltid få det exakt som man själv önskar. Hon berättar att hon tidigt ville skapa en struktur för ett formellt ledarskap, men det tog flera år innan alla var övertygade om att det var en bra idé.
– En annan svår sak har varit att jag nog tänkte att vi som bor här skulle vara mycket närmare vänner än vad vi är. Jag har fått acceptera att det inte går när man är så många som femtio stycken. Alla vill inte heller prioritera gemenskapen lika högt, och det är okej.
Vad har du lärt dig av att bo i kommunitet?
– Förr tänkte jag mycket på vad som skiljer lutheraner och katoliker åt, men nu har jag insett att det finns en stor variation inom varje samfund och att jag har mer gemensamt med många lutheraner än med konservativa katoliker. Tidigare tänkte jag nog också att det främst är äldre människor som är konservativa, men på senaste tiden har jag upptäckt att många unga också är det.
– Jag har frikyrkliga grannar här som jag tycker mycket om, men de tycker inte att kvinnor ska bli präster eller att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Kvinnan i familjen är hemma med barnen medan mannen arbetar. Det passar inte in i min världsbild, men är något jag nu konfronteras med varje dag. Vi får öva oss i att stå ut med varandras olikheter.
Ett sätt att göra det är att hålla fokus på det som förenar – på ekumeniken som gemensamt projekt och på viljan att leva ut den kristna tron i vardagen, säger Hannah Hufnagel. Och att vara ödmjuk inför att man själv inte har förstått allt.
– Snarare handlar det om att se att varje kyrklig tradition kan bidra till helheten. Jesus var jättetydlig med att vi kristna är kallade till enhet. Och i Bibeln står det ju att det är tillsammans med alla de heliga som vi ska ”fatta längden och bredden och djupet av Kristi kärlek”.
---
Fakta: Hannah Hufnagel
Ålder: 39 år.
Familj: Gift med Samuel. Tillsammans har de fyra barn i åldrarna två, fyra, sex och åtta år.
Bor: I en ekumenisk kommunitet i Hafen City i Hamburg.
Yrke: Disputerad historiker. Skrev sin avhandling om Nordens kungahus under andra världskriget.
---
