Ellen Hemström var 27 år gammal när hon blev föreståndare för EFK:s största församling. Många undrade hur hon skulle klara det. Hon också. Sex år senare kan hon konstatera att uppdraget är svårare – och roligare – än hon kunnat ana. För Dagens Malina Abrahamsson berättar hon om kallelseupplevelsen i Taiwan och musikkarriären som aldrig blev av.
ÖREBRO. Det har varit inbrott i Filadelfiakyrkan i Örebro. Igen. Den här gången har tjuvarna tagit sig in i köket, tömt frysen på bröd och kakor. Inget alltför värdefullt alltså. Men dörrlåset kommer behövas bytas. Igen.
Det är en av volontärerna i församlingens ”fixargubbar”-grupp som berättar det här för Ellen Hemström när hon och jag kliver in i sextiotalsbyggnaden som utgör kyrkan. Hon svarar med ett ”Nej, vad segt”, men hetsar inte upp sig.
Sedan Ellen Hemström, under ganska dramatiska omständigheter, tillträdde som föreståndare har hon inte haft många lugna stunder, ska det visa sig. Två månader efter att hon kom tillbaka från sin föräldraledighet bröt pandemin ut. Och sedan, i samband med invasionen av Ukraina, blev kyrkan mötesplats och boende för nyanlända ukrainare. När den mest intensiva fasen lagt sig hände nästa grej: församlingen blev lurad på 700 000 kronor genom ett telefonbedrägeri.
– Det här pastorslivet som bara tuffar på har jag inte riktigt fått uppleva än, konstaterar Ellen Hemström.
Och lägger till:
– Men det kanske aldrig heller kommer?
Såg en femtioårig man framför sig
Egentligen var det otippat att det var just hon som skulle få leda församlingen. När man för sex år sedan skulle utse en ny föreståndare var det inte många som till en början såg en ung, oerfaren kvinna framför sig. Snarare en man i femtioårsåldern, någon som kanske varit ledare i en Stockholmsförsamling och som skulle kunna ersätta de två män som tidigare delat på föreståndarskapet – vara en trygg herde för de 850 medlemmarna.
Ellen Hemström hade inte heller någon tanke på att bli föreståndare. Visserligen älskade hon församlingen – hon hade varit medlem i några år och under en period arbetat som ungdomsledare – men hon var inte ens klar med sina pastorsstudier vid ALT och tänkte att det var klokast att ha en mindre församling som första tjänst.
När jag möter henne är det måndag och hon är egentligen ledig. Under vår korta promenad genom Örebro har hon hunnit hälsa på och vinka till åtminstone fem församlingsmedlemmar. Hon besväras inte av att arbete och fritid blandas ihop. Hon är bara en person, resonerar hon. Oavsett om hon står i predikstolen eller i mataffären med sina två barn i hasorna, är hon pastor.
[ 17-åriga Örebro-killar fick vision: Cyklar till Gotland för att evangelisera ]
Men länge trodde hon att det var professionell cellist hon skulle bli. Hennes pappa är trumpetare och när han fick jobb i Örebro kammarorkester flyttade familjen från Stockholm till Örebro. Nästan varje torsdag gick de på hans konsert, och vid ett tillfälle uppmärksammade orkesterns cellist att femåriga Ellen hade ”väldigt bra cellofingrar”.
Den här cellisten blev sedan hennes lärare.
– Jag klev in i musiken med hull och hår, övade mycket, säger Ellen Hemström och beskriver hur instrumentet nästan blev en förlängning av hennes kropp; hon kånkade runt cellon på cykeln var hon än skulle, blev cello-Ellen. Det hjälpte henne att ”hålla kursen i en snårig tonårstid” men gjorde henne också prestationsinriktad.
– Känslan av nederlag som kunde drabba mig när jag spelade fel vid en konsert eller inte fick till något när jag övade, tangerar något osunt, säger hon i dag.
Upplevde ett möte med Jesus
Under högstadiet och musikgymnasiet hade hon ändå siktet tydligt inställt på musikhögskolan i Göteborg. Men under tiden hann en annan sak hända: Hon upptäckte frikyrkan.
Under barndomen hade Ellen Hemström varit aktiv både i EFS, där det bara fanns ett barn i varje årskull, och i den högkyrkliga församlingen Olaus Petri där hennes mamma arbetade som diakon. På ett konfirmationsläger på Åh Stiftsgård fick hon vad hon vad hon beskriver som ett möte med Jesus där han tog hennes händer och drog henne till sig.
– Det skedde i all enkelhet, men jag åkte hem därifrån med ett förändrat liv.
Något år senare blev hon medbjuden av en kompis till Filadelfiakyrkan. Där samlades varje vecka över hundra ungdomar. De sträckte händerna i lovsång och bad högt. Till en början gjorde det Ellen Hemström lite generad, hon var inte alls van. Men samtidigt blev hon djupt berörd av hängivenheten.
– Jag hade bara varit i små kyrkliga sammanhang innan, men nu var det som att komma in i någon sorts paradisisk storstad. Många talade om en personlig tro, vilket rimmade väl med upplevelsen jag hade haft under konfirmationen. Jag längtade ständigt hit, ville vara här jämt. Det var som att världen öppnade sig.
Blev du ganska snart engagerad i arbetet i kyrkan?
– Nej, absolut inte. Jag uppvisade inga ledarkvaliteter som ung. Jag minns att en ledare, efter att jag varit med i kyrkan i ett år, frågade: “Är du ny här?”. Så jag gjorde nog inget jättetydligt avtryck i gemenskapen, säger hon och skrattar.
Och lägger sedan till:
– Men den gjorde avtryck på mig.
[ Johan Bylin skrev biblisk pianosvit som 18-åring ]
Mötte sin man på studenthemmet
Filadelfiakyrkan är en församling med anor; den grundades 1897 som en del av baptistförbundet. John Ongman blev förste pastorn – samma Ongman som startade trossamfundet Örebromissionen. På 1960-talet flyttade församlingen in i de lokaler som vi nu sitter i. Ellen Hemström säger att “allt livsförändrande har skett på den här platsen”: hon upptäckte frikyrkan, fick växa i tro, blev anställd ungdomsledare, senare föreståndare. Och under tiden hon bodde i församlingens studenthem mötte hon Jakob, som senare blev hennes man. Han bodde i korridorrummet mitt emot.
Hennes första möte med Filadelfiakyrkan skedde dock inte i de här lokalerna, utan på stan.
– Jag minns ett tillfälle i nian, då jag ännu inte hade kommit med här. En skolavslutning cyklar jag och mina kompisar in till stadsparken där det stora firandet alltid äger rum. Vi har mycket alkohol i kroppen, och vinglar fram. Och så när vi kommer till parken ser vi en vagn med bullar. Mina vänner ropar, tonårsaktigt och lite berusat: “Det finns bullar, det finns bullar!”
– Men i det ögonblicket händer något märkligt. Jag står framför vagnen och får sådan nöd för mitt eget liv. Jag upplever att Gud säger: ”Du ska stå bakom vagnen, inte framför”.
– Så då lämnade jag bara mina vänner och cyklade hem. Och sedan jag kom med här i kyrkan har jag varit ute med bullvagnen varje skolavslutning. Jag ska ut nu på onsdag – hela natten!
Ellen Hemström skiner upp. Som hon ofta gör. När hon började sin tjänst kallade några henne för ”den glada pastorn”, berättar hon. Men man skulle också kunna lägga till den ödmjuka, eller den kloka. Det skriver Åsa Molin, församlingsmedlem, vän och tidigare lärare om henne till mig i ett sms: “Ellen har en unik blick på världen, en djup kärlek till församlingen och en ödmjukhet som jag inte slutar att häpna över. Alla åldrar älskar hennes förkunnelse och hon har ett stort hjärta för människor.”
Men hur blev det, sökte du till musikhögskolan?
– Ja, men då hade redan mitt fokus börjat skifta. På cellofodralet hade jag satt en klisterlapp med texten ”Var ton ska en hyllning till dig bära”. Och inför antagningsprovet satt jag i ett övningsrum och spelade lovsånger innan jag gick in och rev av några klassiska stycken. Men jag gjorde det liksom inför Guds ansikte. Det kanske var därför det gick så bra, säger hon och ler.
För hon kom in. Men tackade nej.
– Jag hade också sökt och kommit med på StepOut – EFK:s praktikprogram. Allt med frikyrkovärlden lockade mig och jag kunde inte sluta tänka på att jag hade blivit utvald för att få åka på ett missionsuppdrag. Jag kände bara: Wow, tänk att jag kom med på StepOut! Det kändes mycket större än att komma in på musikhögskolan. I efterhand har jag tänkt att det kanske inte ens var så många andra sökande.
[ Jack-Tommy Ardenfors om livet nära döden: ”Himlen har blivit mer naturlig för mig” ]
Ifrågasatt för sin ålder
Ellen Hemström förvånade familj, lärare – och sig själv, genom att tacka nej till musikhögskolan och i stället åka till Taiwan, till en stad en timme från huvudstaden Taipei. Men där väntade en smärre kris. Kort efter att hon kommit dit tog chefen för kaféet och second hand-butiken där hon blivit placerad henne åt sidan och frågade: “Varför är du här egentligen?” Sedan följde en harang om att Ellen egentligen var alldeles för ung – vilken nytta skulle de ha av en oerfaren 19-åring?
– Det var en väldigt speciell upplevelse att så tidigt bli ifrågasatt för min ålder. Jag ville försvara mig, berätta om hur jag använt mina stipendiepengar från cellospelandet för att komma dit. Vet du vad jag har offrat? ville jag fråga.
– Det här blev en jättesorg, jag var förtvivlad, för det kändes som … att Gud hade lurat mig.
En kväll gick Ellen Hemström ensam upp på taket, satte sig på betongplattan och lutade sig mot en vägg. Det var ingen vacker plats – full av kablar och elnät.
– Jag sitter där och gråter och pratar med Gud. Och i min ensamhet får jag då uppleva hur helig Ande kommer över mig. Jag börjar tala i tungor, vilket jag aldrig gjort tidigare. Det kommer liksom helt oannonserat.
Fick en anonym donation
Ellen Hemström beskriver den här händelsen som ”ett minne i färg”. Mitt där på taket upplevde hon hur Gud kallade henne och pekade på orden från Jeremia där profeten invänder att han är för ung och Gud svarar honom: “Säg inte att du är för ung, utan gå dit jag sänder dig och tala vad jag befaller dig.”
Efter den här händelsen blev det lättare att vara i Taiwan. Ellen Hemströms uppdrag blev att undervisa i engelska. Och en dag kom en anonym donation till second hand-butiken som hon jobbade i: Två cellor!
– De använde jag sedan i gatuevangelisation och i undervisningssammanhang. Det var som att Gud sa: “Jag gör aldrig något oanvändbart, du kan använda det för mitt rike.” Det blev en viktig påminnelse om att inte förakta min tidigare erfarenhet.
Ellen Hemström berättar entusiastiskt om hur hon ”förälskade sig i den kinesiska kulturen” och var övertygad om att komma tillbaka som missionär på heltid. Hon började läsa kinesiska vid universitetet, och hängde på kinarestauranger för att få praktisera det hon lärt sig. Men planen att bli missionär utomlands pausades när hon fick en fråga om att vikariera som ungdomsledare i Filadelfiakyrkan. Senare fick hon fast tjänst – och insåg att det nog var pastor hon skulle bli.
Hon började plugga teologi. Och det var sedan, under hennes sista år på pastorsutbildningen, som behovet av ny föreståndare i Filadelfiakyrkan uppstod. Hon gjorde sin praktik i församlingen och en dag ringde en från styrelsen.
– Jag tänkte att de skulle fråga mig om att komma tillbaka som ungdomsledare. Det fanns inte i min värld att bli föreståndare. Jag var ju 27, hade ett litet barn under ett år och var inte ens färdigutbildad.
[ Här är faktorerna som riskerar knäcka svenska pastorer ]
Vad kände du när du fick frågan?
– Djup förvåning, säger Ellen Hemström och låter helt uppriktig.
– Utifrån kanske man tänker att jag skulle bli smickrad, men så såg jag det inte då. Det kändes som en galen idé och det blev en lång och utmanande process för mig i bön och samtal.
– Jag minns hur jag är under rasterna i skolan ligger på knä i Brickebergskyrkans bönerum. Jag kände mig ganska ensam i min brottning, men är i dag tacksam för tiden av desperation inför Gud. Någon kan säkert ha tänkt att jag hade fått hybris som ens övervägde tjänsten, men jag kände mer: Jag är här, med två tomma händer. Och Gud känner min längtan.
Men du måste också känt att du hade något att ge? Att du var kapabel?
– Jo, men just då hade jag svårt att sätta ord på exakt vad. Om jag hade sökt tjänsten själv hade jag inte kunnat motivera varför de skulle välja mig.
Men vad hade ledningen sett hos dig?
– Ja, vad hade de sett? Kanske att saker växer runt mig på något vis. Inte för att jag gör något exceptionellt bra, utan för att jag tror att människor kan slappna av kring mig.
– Och sedan har man kanske sett att jag älskar Jesus och hans församling.
“Det här kommer aldrig att gå”
När Ellen Hemström till slut bestämde sig för att ställa sig till förfogande, var det många som reagerade. Flera församlingsmöten följde. Det sista blev extra tufft. Ellen Hemström grillades och när hon lämnade mötet och åkte hem i bilen sa hon till sin man: “Det här kommer aldrig att gå”. De stängde av sina mobiler, satte sig i soffan i vardagsrummet, pratade och grät. När Ellen tryckte i gång sin mobil igen hade meddelanden från mötet tickat in. Flera skrev att något hade ändrats i atmosfären. De som varit kritiska till Ellen var inte längre det. Församlingen hade bestämt sig för att gå till votering. Ellen Hemströms krav var att omröstningen skulle vara sluten. Och hon ville veta procentsatsen. Om förtroendet för henne skulle vara under 80 procent, hade hon bestämt för sig själv att hon skulle tacka nej.
– Men jag fick 94 procent.
Ellen Hemström blev Filadelfiakyrkan i Örebros första kvinnliga föreståndare. När hon tillträdde stöttade ledningen henne på bästa sätt: utsåg sex rådgivare, tre på chefssidan och tre på pastorssidan.
– Det var någon i församlingsledningen som sa att ”Vi tar ett steg i tro här, då behöver vi ta ansvar för det också”. Så det var jättefint.
Ellen Hemström blev chef för sex anställda, i dag är de elva. Till en början var alla i teamet äldre än Ellen. Hon var till och med yngre än två av medarbetarnas yngsta barn.
– Jag fick fundera över hur jag skulle angripa det mest uppenbara: Att jag var yngst men ändå skulle ha personalansvar. Men jag fick benämna elefanten i rummet.
[ Pastorernas larm: Arbetsmiljön prioriteras inte ]
Även om Ellen Hemström inte själv var säker på om hon skulle klara av föreståndaruppdraget trodde församlingsledningen på henne. Idén att ens föreslå henne hade växt fram i bön. Det fanns också ett uttalat profetord om att ”Gud skulle resa upp en son eller dotter ur de egna leden”.
Hon berättar att hon i den här processen blev påmind om erfarenheten från taket i Taiwan.
– Redan i min kallelse finns det ett inbyggt svar från Gud om att ålder inte är en begränsning. Och han har lovat att lägga orden i min mun. Jag behöver inte själv lyfta fram mina kunskaper och gåvor. De får märkas.
– Sedan tänker jag också: Vad är det för sammanhang som väljer en ung kvinna som föreståndare? Det är ett spännande sammanhang som vågar göra det.
Jag kan läsa hur många ledarskapsböcker som helst, och liksom proffsleda. Men om jag tappar kontakten med källan – Jesus – då blir det torrt och tomt.
Hur håller du kursen som ledare?
– Framför allt är vi flera som leder, urskiljer och prövar vart vi ska gå. Men sedan tänker jag att ledarskap framför allt handlar om den egna relationen till Jesus och bönen. Det är ju fundamentet som allt kristet ledarskap vilar på. Jag kan läsa hur många ledarskapsböcker som helst, och liksom proffsleda. Men om jag tappar kontakten med källan – Jesus – då blir det torrt och tomt.
– En viktig sak för mig har varit att börja se söndagen, som ofta innebär massa arbete: predikan, kanske nattvard och sedan mingel med den stora flocken, som en dag då jag inte främst ger ut – utan fyller på. Jag kommer som ett tomt kärl, och blir fylld.
Ellen Hemström är också noga med struktur och vanor. Hon har tagit initiativ till en sorts klosterregel för personalen: en timme gemensam bibel- och bönesamling varje vecka, egen retreat en gång om året och minst ett själavårdssamtal per termin.
– Om vi börjar tumma på de grejerna, går det till sist ut över arbetet. Så vi påminner varandra om det vid varje arbetsplatsträff.
Reagerar folk fortfarande på att du är ung?
– Inte lika ofta som i början. Då kunde folk fråga om jag verkligen var född 1991 och sedan sitta och räkna på fingrarna, säga saker som ”då tog jag examen från missionsskolan”. Sådant är jag lite trött på, men samtidigt gör det mig ingenting. Folk får gärna sitta och räkna på fingrarna en stund och komma fram till att jag är 33.
---
Fakta: Ellen Hemström
Ålder: 33 år.
Bor: Örebro.
Familj: Gift med Jacob, sönerna Abbe 8 år och Uno 5 år.
Gör: Pastor och föreståndare i Filadelfiakyrkan i Örebro (EFK).
---
