Edvard Selander Patrignani levde vad man kan kalla ett avundsvärt liv. Med egen lägenhet på anrik adress i Uppsala, ett jobb han trivdes med och goda, nära relationer till föräldrar, syskon och vänner.
Ändå valde den unge svensken, två månader efter Rysslands fullskaliga invasion, att resa till Ukraina för att vara med och försvara landet. Den 18 juli 2022 stupade han i strid, 28 år gammal.
Dagens Josefin Lilja har träffat Edvards föräldrar, Marco och Britta, som berättar om sonens kall, hans tro och om hur den egna gudstron påverkats av sonens död.
UPPSALA. ”Är du trött på livet?”
Pappa Marco Selander Patrignani återger den katolske prästen Magnus Nymans raka fråga som han ställde till Edvard kort innan han påbörjade det som kom att bli hans sista resa. Den katolska församlingen S:t Lars i Uppsala var Edvards andliga hem och det var självklart att söka upp prästerna för bikt och samtal innan han lämnade Sverige.
– Edvard hade svarat ”Nej, inte alls, jag har det bästa livet!” Du vet, han hade en våning i huset nära Vasaparken som vi hade hjälpt honom att inreda, han kunde cykla till sitt jobb på F16, han kom ofta hit på middagar, han hade vänner och allting. Men du vet, när det brinner hos grannen …, säger pappa Marco.
Kan man säga att det var hans kall, att åka till Ukraina för att vara med och försvara landet mot Ryssland?
– Ja, det är precis vad det är. Han kunde inte stå emot det. Han säger det själv i sitt avskedsbrev, att det var ett konstigt beslut att fatta, men att detta var starkare.
Fotografier och ikoner
Vi sitter i makarna Selander Patrignanis hem på Övre Slottsgatan i Uppsala. Våningen är ljus och ombonad och på ett runt bord står kaffe och vetelängd framdukat. I både hall och vardagsrum finns hyllor och små bord fulla med bilder av Edvard, kondoleanser från hela världen och olika minnessaker. Vi stannar upp och tittar på bilderna där en stilig ung man, ofta med ett leende, tittar med stadig blick in i kameran. Bredvid fotografierna ryms även ikoner, militära hedersbetygelser och en låda med den ukrainska flaggan i, samt en hälsning från Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj som skickas ut till stupade soldaters familjer. Mamma Britta visar och berättar. Hon menar att, även om den mest akuta sorgen är över, blir det på ett annat sätt svårare ju mer tiden går.
– Vi kommer liksom längre ifrån honom. När vi ser hans vänner och märker att de blir äldre, kanske bildar familj, då blir det längre avstånd från vår Edvard. Han kommer ju alltid vara 28 år.
Det är en sorg som jag aldrig råkat ut för i hela mitt liv, det påverkade hela kroppen, ända ut i nerverna.
— Marco Selander Patrignani
Tittar man ut genom ett av fönstren ser man Gamla kyrkogården breda ut sig med sina lövträdsalléer, pampiga gravmonument och grusgångar där Uppsalaborna gillar att promenera. Där ligger Edvards gravplats, bara ett par hundra meter från föräldrarnas lägenhetsport.
Tiden efter beskedet om att Edvard träffats av en rysk granat beskriver de som ett avgrundsdjupt mörker. Marco berättar om sorgens fysiska konsekvenser, om panikångestattacker där det kändes som att iskallt vatten hälldes över hans kropp och hur han kunde ligga på sängen och bara skrika rakt ut.
– Det är en sorg som jag aldrig råkat ut för i hela mitt liv, det påverkade hela kroppen, ända ut i nerverna. Jag höll på att svimma. Vi har en jätteduktig husläkare som fick förklara för mig att jag hade panikångest och att det kunde leda till depression om det inte bromsades med tabletter. Innan har jag nog tänkt att panikångest är något man kan rycka upp sig ifrån, men ”No way!” Det går inte, det var något så fruktansvärt, säger han och slår ut med armarna.
En del började ta omvägar
Makarna märkte hur människor i deras omgivning reagerade olika på deras sorg. Medan en del klev fram och ursäktande sa att de inte visste vad de skulle säga, upplevde de hur andra undvek att närma sig dem, ja till och med tog omvägar för att slippa mötas. En del ville liksom vara positiva och kunde i stället utbrista i något klämkäckt som blev plumpt. Särskilt Marco tog väldigt illa vid sig i början.
– Jag har blivit så besviken på människor, säger han och ger exempel på när vänner och bekanta inte vetat hur de ska bemöta någon som precis förlorat sitt barn.
– Men jag har börjat förstå dem mer och mer. Det är klart de är jätteosäkra och det blir obekvämt. Jag börjar förlåta de stackarna! Innan var jag ledsen och arg: Fattar ni inte vad vi går igenom! Men jag blir inte psykad av sådant längre, de kan inte veta. Jag har blivit mer förlåtande och det känns skönare.
Berättelsen om Edvard Selander, den 28-årige svensken som valde att lämna tryggheten för att med livet som insats strida för ukrainarna, gavs nyligen ut i bokform. Författaren och journalisten Jon Forsling har med hjälp av otaliga intervjuer skrivit Stupad – svensken som gav sitt liv för Ukraina (Norstedts) där porträttet av en orädd, kunnig och social ung man tecknas.
”Hade känsla för det andliga”
En nyckelmening i boken – och även det svar som Edvard gärna gav när människor undrade över hans val att resa – är: ”Om inte jag, vem annars?”. Författaren kallar det för ”den mest existentiella frågan av dem alla”.
Och det är just de existentiella frågorna, det som rörde vid djupet och alltings mening, som i mångt och mycket förknippas med Edvard Selander redan från att han var liten. Pappa Marco tänker tillbaka på en utflykt som familjen gjorde i samband med en resa till Thailand. De hade besökt ett buddistiskt tempel och den sexårige Edvard syntes vara otroligt fascinerad. På vägen därifrån hade han plötsligt sagt att ”Pappa, jag tror att jag är buddhist.”
– Ett annat barn hade kanske pratat om allt guld och alla häftiga saker som vi såg där, men för Edvard var det detta han tog fasta på, det andliga. Han kände redan som barn av saker som var viktiga för honom.
– Ja, det är ett gulligt minne, men det vi kände och förstod var att han hade ett intresse eller liksom en känsla för det andliga – han var sökande kan man nog säga. Och sedan blev det helt givet för honom med Gud och den kristna tron, lägger mamma Britta till.
Själv tillhörde hon under uppväxten i Östervåla Svenska kyrkan och det var inom det samfundet som makarna gifte sig, men barnen döptes in i den katolska gemenskapen. Där har Marco, som har italienskt påbrå, sin hemvist, och så småningom valde Britta att konvertera. I perioder går de regelbundet i mässan, men Marco kallar sig för ”en dålig katolik”.
– Jag kan känna skuld för att jag inte är där oftare, men de är ju så himla fina där, nunnorna, och de säger bara att ”Ni kommer när det passar, så får det vara!”
[ Parterapeuten: Så stöttar du en partner i sorg ]
Skrev avskedsbrev
Edvards gudstro genomsyrar hans eftermäle på flera sätt. Bland de personliga tillhörigheter som Marco och Britta fick hemskickade fanns några böcker som Edvard hade med sig: Fältandaktsboken, Anders Arborelius Vardagsmystik och den filosofiska meditationsboken Självbetraktelser.
Tron genomsyrar även avskedsbrevet som Edvard skrev före avresan och lämnade hos sin moster Elin tillsammans med en hårlock, önskemål inför begravningen, och annat som skulle underlätta för de närmaste anhöriga om det värsta skulle inträffa. Brevet avslutas med orden I hoppet om återuppståndelse, er tillgivne Edvard.
Det är också detta hopp som tröstar mamma Britta mest i den djupa saknaden och smärtan, att de ska få mötas igen en dag. Edvards tro på ett evigt liv blev avgörande för hans beslut att våga lämna tryggheten och följa sin inre övertygelse, menar hon.
– Kanske var det dumt att vi presenterade den kristna tron för honom, så har jag tänkt någon gång. Annars hade vi haft honom kvar. Men så kan man ju inte tänka. Det var en så stor del av den han var, av allt det fina med honom som vi fick ha i 28 år. Hans tro var en del av honom, det går inte att önska att det skulle varit på annat sätt.
Jag har aldrig varit arg på Gud, och aldrig på Edvard heller. Jag har bara tänkt att det måste finnas någon slags mening i det här, även om jag kanske inte ser den just nu.
— Britta Selander Patrignani
De har sina olika sätt att sörja, Britta och Marco, och det har de varit tydliga med från första början, att så måste det få vara. Sorgen ska inte få dem att gå skilda vägar. Medan Marco är extrovert och har lättare att visa känslor utåt, har Britta en mer stillsam framtoning, något som även Edvard hade. För henne har de egna samtalen med Gud, och även de inre samtalen med Edvard, varit oerhört viktiga.
– Jag har aldrig varit arg på Gud, och aldrig på Edvard heller. Jag har bara tänkt att det måste finnas någon slags mening i det här, även om jag kanske inte ser den just nu. Det finns kanske perspektiv som jag inte har, där jag står i min värld. Det måste jag tro, annars vore det förfärligt, om det vore meningslöst. Men det är sant att jag pratar med Edvard. När jag ber så drar jag in honom också.
Inom Katolska kyrkan ber man om de hädangångnas förböner lika väl som de ännu levandes.
– Ja, det är det jag håller på med.
[ ”Jag hade dödsångest och skulle samtidigt klara av vardagen med två barn” ]
Missnöjd med terapeuter
Maken Marco å sin sida letade till en början desperat efter en terapeut som kunde guida honom. Han gick till tre olika utan att finna någon som helst tröst eller stöd – det blev för fyrkantigt upplevde han. Det var inte förrän i samtal med kyrkans präster som han fann tröst på djupet. Både Marco och Britta hyllar den katolska församlingens präster, och även Erik Eckerdal, numera biskop i Visby stift. Han hade kommit förbi deras kontor (makarna driver ett hotell i Uppsala) en förmiddag och tajmingen hade varit perfekt; Marco och Britta hade ett stort behov av att få dela sin sorg och tog tacksamt emot det spontana besöket.
– Det är något visst med en bra präst, som är van vid att hantera sorg och som har bra och rimliga svar. Jag vet inte ens vad han sa, men det var så mycket tröst i det samtalet, det var fantastiskt, säger Britta.
– Ja, vilken kille! lägger Marco till.
– Även nunnorna i församlingen är helt otroliga, Dorotea, Margot och de andra. Jag skulle önska att fler vågade prata med dem som finns inom kyrkan, utan att behöva känna något krav på att vara religiös eller bekänna något – jag tror att det skulle hjälpa många. Samhällets perspektiv är ofta alldeles för snävt, för kallt.
Hur har er egen gudsbild påverkats av Edvards död?
– Ja, du, man kan bli förbannad faktiskt. Men när jag pratat med fader Andreas (tidigare kyrkoherde i S:t Lars, reds. anm.) har han sagt till mig ”Marco, du måste komma ihåg att vara glad, att skratta. Du lever här och Edvard gjorde det som han ville, till hundra procent. Det är det finaste man kan göra, att offra sig själv för andra”. Så då är man glad för det, säger Marco, och tystnar för gråten.
Skratt och gråt ligger nära varandra – det märktes redan dagen efter att familjen hade fått beskedet om Edvards död. De befann sig i Sorrento, den italienska kustpärlan som är familjens sommarparadis. Det ordnades en mässa för Edvard i ett litet kapell nära stranden och serveringspersonalen, som känt Edvard sedan han var liten pojk, kom springande i flipflops och solhattar direkt från stranden för att vara med.
Elsa, Edvards fyra år yngre syster, hade då vänt sig om och tittat och sedan viskat: ”Nu skrattar Edvard”, varpå Elsa, Britta och Marco börjat fnissa.
Gravsten dök upp
Den lokala Katolska kyrkan som vi besöker tillsammans, var på begravningsdagen för två år sedan till bristningsgränsen fylld med människor, så pass många kom att församlingslokalen fick öppnas upp. Men innan dess har vi tagit vi den korta promenaden från hemmet till gravplatsen på Gamla kyrkogården.
Än finns ingen gravsten, bara ett kors och ett fotografi av en leende Edvard. Men även beträffande val av sten har Edvard velat hjälpa sina föräldrar. Vid ett besök i Normandie 2019 fotograferade han några gravstenar som han tyckte var vackra och skickade bilden till sin mamma via Snapchat. När Edvard dog flera år senare mindes Britta den bilden och letade i telefonen utan att kunna hitta den. Hon har letat många, många gånger de två senaste åren utan resultat. Men bara för en kort tid sedan dök den helt plötsligt upp och Britta och Marco har kunnat utgå från Edvards bild när de beställt gravsten.
Marco kommer att tänka på en annan sak på tal om märkliga sammanträffanden. Det var i samband med hans och Brittas resa till Sorrento som de gjorde sommaren då Edvard befann sig i Ukraina.
– Vi småpratade med taxichauffören på väg till Arlanda, som plötsligt berättade att han hade begravt sin son förra veckan. ”Oj, oj, oj, stackaren”, tänkte vi. Men det var fint, han berättade om begravningen och så där. Sedan när vi kom till säkerhetskontrollen på Arlanda var det en dam som kom fram till Britta och berättade att hon var på väg till Tyskland för att besöka sitt barnbarn, en ung kille, som drabbats av cancer.
– Vi tyckte det var så konstigt, att inom loppet av en timme hade två främmande personer närmat sig oss och berättat saker som man normalt inte berättar. Det väckte tankar om liv och död, samtidigt som vi ju hela tiden hade Edvard i tankarna. Detta var tio dagar innan han dog.
– Britta sa till mig efteråt ”Vem var det som ville säga oss något? Var det någon som skulle förbereda oss för någonting?”
– Ja, vi blev lite tagna. Jag tror säkert vi var lite sköra redan, kanske var vi öppna på ett annat sätt, säger Britta.
– Detta har vi inte berättat i vare sig boken eller i någon tidning tidigare. Det var en speciell förnimmelse av någonting, fortsätter Marco.
Medan samtalet flödat har vi under tiden promenerat till graven, och vidare till kyrkan S:t Lars där Edvard firat mässor, sjungit psalmer och bett tillsammans med sin församling. Nu tänder föräldrarna var sitt ljus i kyrksalen och sitter tysta en stund. På anslagstavlan i entrén sitter ett tidningsurklipp från Dagens Nyheter med en artikel om Edvard.
– De gillade honom verkligen här, säger Britta.
Ute på gatan slösar sommarsolen av sitt varma sken och Britta och Marco ska snart pusta ut efter ett ansträngande samtal där sorgen återigen kommit upp till ytan. Men först vill pappa Marco dela med sig av det som blev Edvards sista tröstande ord till sin familj.
– Han skrev i sitt avskedsbrev att ”när ni minns mig, låt det vara som när ni vaknar på morgonen efter en vacker dröm, som ni vill vara kvar i och där känslan dröjer sig kvar genom hela dagen”.
Marcos tårar rinner när han citerar brevet fritt ur minnet.
– Jag vet inte var han får sådant ifrån, det är otroligt. Han tröstar oss hela tiden.
Nu väntar ytterligare förberedelser inför min resa. Nu väntar evigheten. I hoppet om återuppståndelse, er tillgivne Edvard.
---
Fakta: Edvard Selander Patrignani
- Dog 28 år gammal när han stred för Ukraina i Donetskområdet, den 18 juli 2022.
- Var plutonchef inom Försvarsmakten med tjänstgöring vid F16 i Uppsala – en tjänst han valde att avsluta våren 2022 innan han reste till Ukraina.
- Mamma Britta, 54 år och pappa Marco, 70 år, bor i Uppsala. Syster Elsa, 26 år, bor i Stockholm. Har även en äldre halvsyster, Sara.
- Föräldrarna har startat Edvards minnesfond som bland annat skänkt pengar till minröjning i Ukraina.
- Nyligen kom en bok om Edvard ut: Stupad – svensken som gav sitt liv för Ukraina (Norstedts), skriven av Jon Forsling. Britta och Marco ska låta översätta den till flera olika språk: engelska, spanska, italienska, franska och ukrainska.
---
