I fyra decennier har Bo Järpehag skrivit lovsånger som tröstat människor över hela världen. Sonen Sebastian är också musiker, men har tagit avstånd från församlingslivet. Deras relation har prövats men kärleken har bestått. Nu berättar de för Dagens Malina Abrahamsson om hur de närmat sig varandra igen.
Popbandet Karakou – där de tre bröderna Järpehag ingår – har en låt som heter Följ med ut. Den slutar med textraden: ”Kan någon hämta min farsa, så han ser hur det blev.”
Han som sjunger heter Sebastian och pappan som åsyftas är Bo Järpehag – under 30 år lovsångsledare i den omskrivna församlingen Livets ord i Uppsala.
– Låten utgår från en nyårsafton i tonåren. Mamma och pappa ledde lovsång på nyårskonferensen samtidigt som min brorsa hamnat på en fest, blivit för full och låg och spydde. Textraden på slutet handlar om känslan när man är så pass trasig att man skiter i att farsan får se att allt är skit. Allt man vill är att han ska komma dit, förklarar Sebastian Järpehag.
Han lägger till:
– Hur livet än har varit har jag ändå kunnat lita på att pappa alltid ställer upp. Och där kan man ju dra paralleller till … säger han och pekar, på sitt karakteristiskt semi-skämtsamma sätt, med ett finger upp i luften.
Har valt olika vägar i livet
För två år sedan träffade jag Sebastian Järpehag för en intervju. Då hade hans band Karakou precis släppt albumet Via Dolorosa där de till stor del bearbetade uppväxten i Livets ord. Han berättade om barndomens rädsla för demoner, om känslan av skuld och skam, och om brotten och missbruket. Och så nämnde han relationen till sin pappa. Sa att den var fin, trots att de valt olika vägar i livet. Det gjorde mig nyfiken.
Nu sitter både Sebastian och Bo framför mig, längst fram i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Kyrkan har gjort sig känd för sitt stora sociala arbete bland utsatta, men också för att locka kändisar. Här jobbar Bo sedan 2020 som musikledare. Han ger ett eftertänksamt intryck, Sebastian är mer jäktad, pratar på. Dagen före intervjun har han sett Taylor Swift uppträda på Friends Arena och säger att det var det ”häftigaste jag sett rent visuellt”. Sedan lägger han till, helt seriös:
– Ja, förutom nyårskonferensen på Livets ord. Det var ju liksom fyrverkerier inomhus och en miljon pingisbollar som flög ner från taket. Jag tyckte att det var väldigt coolt som barn.
Lockades av bibelundervisningen
Sebastian Järpehag föddes 1990. Församlingen Livets ord hade startat sju år tidigare. Kort därefter hade Bo och Elsa Järpehag brutit upp från lilla Finspång för att gå bibelskolan, lockade av pionjärandan och den levande bibelundervisning som fanns i trosförsamlingen i Uppsala. Bo hade genom bandet Miracle Music gjort sig ett namn i kristenheten, och blev allra första dagen på bibelskolan uppkallad till scenen för att kompa lovsångsledaren. Sedan blev han kvar.
Musiken och tron hade han fått med sig hemifrån: mamman var musiklärare och engagerad i musiklivet i en församling inom Örebromissionen. Redan som elvaåring fick Bo spela ståbas i den ungdomskör som hans tre år äldre bror Mats var ledare för. I tonåren inspirerades Bo av rockbandet Jerusalem och blev själv medlem i bandet Elia.
– Jag minns att jag hade en redovisning i skolan där jag började med att spela en dö-töntig kristen låt och sa: ”Om kristen musik bara skulle låta så här skulle jag inte vara intresserad”, men sedan satte jag på Jerusalem, och mina klasskompisar blev imponerade av musiken. Jag ville nog visa att det också var coolt att vara kristen.
Något nytt och fräscht
Strax därefter upptäckte Bo den moderna lovsången. Tidigt förknippade han den med starka gudsmöten och något nytt och fräscht. Sonen Sebastian och hans två bröder växte således upp omgivna av lovsång. De ville lyssna på annat – men fick inte.
– När jag och Elsa gifte oss blev musiken så stark för oss. Vi nördade in på lovsångsmusik, kände att den var en gåva att förvalta. Det gjorde nog också att vi inte hade samma behov av annan musik. Men sedan var man ganska svartvit då och ville inte ha okristen musik i sitt hem, förklarar Bo.
– Och det är klart, vi kan säkert ha gått för långt i det där. Det var onödigt att vi hade så hårda ramar gentemot våra barn.
Ville vara radikal
Men det var inte bara Bo och Elsa som hade sådana regler. Många inom Livets ord hade inställningen att det bara var kristen musik som gällde. Sebastian minns att de som gick i klasserna över honom blev uppmanade att ta med sig okristna skivor och böcker till skolan – för att bränna dem.
– Man ville vara radikal. Som i många andra nya rörelser gick det för långt, kommenterar Bo.
Pratade ni mycket om tro hemma?
– Nej, det var mer att vi var med på alla körövningar och sådant, beskriver Sebastian.
– Och sedan flöt ju allting ihop: familj, skola, kyrka. När vi spelade fotboll eller var på semester var det bara familjen, men annars var allting präglat av Livets ord. Det var liksom baseline.
Livets ord blev väldigt kritiserat på 1990-talet. Hur påverkade det dig, Bo?
– Ja, Livets ord var ju hett på alla sätt, kommenterar han och funderar sedan ett slag.
– Jag var ju där i 30 år, och när jag tänker tillbaka kan jag reflektera över saker som inte var så bra, ledarskapskultur och så, men den stora känslan är: Vad har man varit med om? säger han med förundran i rösten.
– Jag har rest i hela världen och mött massor av glada människor från olika länder. Och det var massor av folk på bibelskolan, stora konferenser. Det var en otrolig energi! Vi gillade församlingen och funderade aldrig på att hoppa av. Viss kritik insåg man också handlade om att de inte förstod kyrkan.
Sebastian flikar in:
– Motstånd kan ju också göra gemenskapen starkare. Jag minns när Skolverket ville stänga ner Livets ords skola. Då kände vi också att det var vi mot världen.
Bo Järpehag säger att det var självklart att barnen skulle gå i Livets ords skola; han och Elsa såg bara fördelar med att låta dem vara i en sådan miljö. Det är först efteråt de har förstått att lärarna blev som andliga ledare och gick över gränsen ibland, berättar han.
– Det som man i dag vet är adhd gjorde de till exempel till något andligt.
[ Joakim Lundqvist: ”Önskat lite större självinsikt hos Ulf och Birgitta” ]
Handlade det till och med om andeutdrivning?
– Ja, säkert, säger Bo, och Sebastian bekräftar med ett plågat leende.
Han berättar:
– Det var sådant som ni föräldrar inte såg så mycket av. Och lärarna ville säkert väl, men de kunde inte coacha en klass. Om man misslyckades på ett prov eller var dålig på någonting påstod de att man hade synd i sitt liv. Och om man pratade utan att räcka upp handen eller stal pennor – som jag – var det Satan som försökte jobba via en för att förstöra för andra. Det var en “upprorsande” som skulle bes bort.
– Men just den grejen försvann när det första gardet av lärare slutade.
Bo:
– Ja, tack och lov.
Visste du att det gick till så här på skolan, Bo?
– Nej, inte att det var på den här nivån, svarar han.
Sebastian flikar in:
– Men du visste väl att jag var ett problembarn?
Och Bo svarar:
– Så var det med alla er tre söner. Vi fick alltid höra: ”De är jätteduktiga, men …”
Fanns det en kultur på Livets ord som gjorde att folk förväntade sig att lovsångsledarens barn borde uppföra sig på ett visst sätt?
– Nej, menar Bo.
Sebastian:
– Men man vet hur fort ryktena sprids bland morsorna på Livets ord när det är körövning. Däremot har ju ni aldrig sagt till oss att vi ska uppföra oss för att vi har ett rykte att leva upp till.
---
Fakta: Sebastian Järpehag
Ålder: 33 år.
Familj: Sambon Sofia.
Bor: Stockholm.
Gör: Musiker i bandet Karakou. Deras nästa skiva släpps den 20 september. Fredag den 27 september har de releasekonsert på Debaser i Stockholm.
---
Sist vi träffades, Sebastian, pratade vi ganska mycket om rädslan för helvetet och demoner. Har du också haft en sådan rädsla, Bo?
– Nej, men jag har tänkt en del på att Sebban känt så. Och det var en period på Livets ord då det var väldigt hett att prata om demoner och den andliga striden.
Sebastian tar vid:
– Hemma pratade vi inte så mycket om helvetet, det var mer att du och mamma kunde sjunga någon sång om himlen och berätta om allt det fina som kommer ske: att man lever för alltid med dem man älskar. Hotet om helvetet kom mer från kyrkan och skolan. Vi fick till exempel se alla Left Behind-filmer.
– Ja, sådant visade vi inte hemma. Men vi kunde nog läsa böcker om predikanter som hade haft andliga upplevelser. Vi tyckte att det var lite coolt och ville visa på äventyret i att vara kristen, säger Bo.
[ Det en del kristna kallar att vara besatt av demoner kan vara psykisk ohälsa ]
“Jag levde ytterst osunt”
I takt med att Sebastian växte upp fjärmade han sig från kyrkan. Det var inget medvetet val, men det blev så mer och mer. Eftersom han redan hade brutit på kyrkans regler, kunde han lika gärna bryta mot Sveriges lagar, resonerade han. Det blev småstölder och skadegörelse, alkohol och droger. Under fem år höll han sig undan från familjen, ville knappt ha någon kontakt.
– Under den tiden vårdade jag ingen relation alls, jag levde ytterst osunt. Det var mycket missbruk, säger han i dag. Vändningen kom för tio år sedan, efter att han varit inlagd på rehab. Även om han fortfarande kämpar med sitt mående och har skulder hos Kronofogden har han numera försonats med sin bakgrund.
– Att vår uppväxt var så pass speciell har nog gjort att jag varit låst och kvar i barndomen extra många år. Och den bitterhet jag kände mot kyrkan blev ihopkopplad med mamma och pappa, säger han och vänder sig till Bo.
– Men när jag blev vuxen fattade jag ju att ni ville ha en relation med mig. Och jag ville ha en relation med er också.
Han fortsätter:
– Allt blev bättre när jag kunde släppa bitterheten som hade med kyrkan att göra. Jag pallade inte att vara arg längre, kunde inte gå och skylla allt som gått dåligt på kyrkan. Det är bra att göra ett tag för att försöka se vad som berodde på vad, men man kan inte hålla fast vid det hela livet.
[ Tomas Andersson Wij: Teologin stod i vägen för min tro ]
När jag frågar Bo hur han upplevde den här tiden, understryker han att han inte vill gå in på några detaljer.
– Det här handlar ju om dem man älskar allra mest, om family, svarar han och nöjer sig sedan med att säga att det har varit en smärtsam process för alla. Men att det är mycket bättre nu. Och där har både humorn och musiken varit viktiga. Sebastian hyllar sina föräldrars humor och säger att han själv och hans två bröder nog har ärvt den.
– Vi har alla självdistans och har kunnat skämta om pastorer och kyrkojargong. Och även om sådant som har varit skitjobbigt.
Skjutsade till polisförhör
Bo håller med. Och Sebastian passar på att berätta en historia om hur han på gymnasiet åkte fast för ett inbrott i en bar.
– Jag skulle på polisförhör i Gävle och pappa skulle skjutsa mig dit, men på grund av att jag var seg på morgonen blev vi försenade. Pappa var såklart arg. Förutom att han skulle gå på förhör för sin tjuvaktiga och lögnaktiga son, så hade vi bråttom och pappa körde lite för fort. Så kom polisen och gav oss böter.
– Där kan du inte ha varit så glad, säger Sebastian och vänder sig till sin pappa. Som ler.
Sebastian lägger till:
– Det är första gången vi pratar om det här nu. Och nu skrattar vi ju! Så det hemliga konceptet är: Tragedi plus tid är lika med komedi.
Bo Järpehag flikar in:
– Elsa och jag vet att vi kunde ha gjort många saker bättre. Och du Sebban var ju också ute och svajade en del. Vi båda vet att man kan misslyckas, men att kärleken består. Vi har överlevt.
Precis när Bo säger de sista orden börjar orgeln i S:ta Clara spela, likt en pianist som kommer upp för att skapa stämning i slutet av en pastors predikan.
– Jag beställde det där, skämtar Sebastian.
Bo fortsätter:
– Barnen växer upp och gör sina egna val. Det måste man acceptera.
Samtidigt vill man väl föra vidare sin tro och sina värderingar eftersom man tycker att det man själv valt är en bra väg?
– Jo, visst är det så. Man vill det bästa för sina barn. Men samtidigt äger man inte sina barn.
Sebastian:
– Om jag hade haft barn och jag hade tänkt att de skulle få brinna i helvetet för alltid om de inte levde på ett visst sätt, hade jag gjort allt i min makt för att det inte skulle bli så. Om man tänker att ens son kommer lida i eternal flames är det nog svårt att liksom inte krama fjärilen för hårt.
Hur tänker du kring det, Bo?
– Jag tänker inte så mycket så. Det är klart att jag vill att mina barn ska få det bästa. Den kärlek från Gud som jag har med mig sedan tonåren och som är grunden för mitt liv och min tro är det klart att jag även önskar mina barn. Men på något sätt måste man också släppa sina barn. Vi älskar dem lika mycket ändå.
Sebastian:
– Men kan du inte känna att det är synd att vi inte spelar i kyrkan?
Bo:
– Nej, och jag ser så mycket av mig själv i dig – i konstnärssjälen som kan gå upp i kreativa projekt men som i perioder också har det kämpigt.
Han vänder sig till mig.
– När Sebban barnvälsignades i kyrkan fick han ett ord uttalat över sig: ”En röst som hörs …”
– ” … och ett ljus som syns”, fyller Sebastian i.
– Sedan skrek han jättemycket som barn, så jag tänkte: Ja, den rösten hörs. Men när jag tänker på honom i dag tänker jag också att han är en röst som hörs, och berör tusentals. Även om han och hans bröder inte spelar i kyrkan ser jag att de som band och musikskapare förmedlar en värme, och en äkthet.
---
Fakta: Bo Järpehag
Ålder: 58 år.
Familj: Gift med Elsa, sönerna Jonatan, Sebastian och Anton.
Bor: Utanför Uppsala.
Gör: Musikledare i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Har skrivit lovsånger i fyrtio år. Senaste skivan heter “Nåden som bär mig” och kom 2023.
---
Vad tänker du, Sebastian, om orden som du fick över ditt liv?
– Jag undrar om det kanske kan bli en självuppfyllande profetia. Om man har hört mycket, kanske man lever upp till det.
Bo skjuter in:
– Alltså jag bygger inte hela Sebbans liv på det här, men det är en lite kul grej. Jag ser att han gör något som han ska göra.
Sebastian känner likadant.
– Med musiken kan jag uppleva ett slags kall, som att jag är gjord för att göra det.
Lyssnar på “På dig min Gud förtröstar jag”
Så ofta Bo och hustrun Elsa kan går de på Karakous konserter och ser sina söner uppträda. Sebastian brukar också lyssna på föräldrarnas lovsånger ibland.
– När jag och min storebror Jonatan blir lite blödiga kan vi sitta och lyssna på På dig min Gud förtröstar jag. Den har blivit stor i Asien nu och vi har kollat på massa klipp när de sjungit den i olika talkshower. Den är cool.
Berör den också dig på ett personligt plan?
– Ja, absolut. Jag kanske inte tänker att det är Gud jag förtröstar på, men däremot får den mig att tänka på mina föräldrar. På att jag kan förtrösta på dem.
Han sneglar på sin pappa, som möter hans blick:
– Och jag är stolt farsa. Verkligen!
Efter intervjun går vi ut i parken utanför kyrkan. Det är varmt, men träden ger skugga från solen. Bo och Sebastian sätter sig på trappan till Klaragården, tar fram sina gitarrer. När familjen ses spelar de nästan alltid ihop. Nu väljer de en gemensam favorit: Ingmar Olssons “Luffarens vaggvisa”. Medan de sjunger om att “vila dina trötta fötter, vandringen har varit lång” kommer en man i trasiga kläder förbi.
– Det finns ingenstans i stan att sitta längre! utbrister han.
Sebastian börjar småprata med honom, och det slår mig att både han och pappa Bo verkar ha en förmåga att nå fram. Genom musiken, men också bara i hur de är som människor. Efter en stund lufsar mannen iväg. Och Sebastian ropar:
– Hoppas att det löser sig för dig, brush!
