Pär Österlund är kyrkoherden som extraknäcker som modell och som tycker att kyrkan behöver agera mer som ett företag. Men en gång i tiden tillhörde han en konservativ gren av kyrkan och hade en helt annan uppfattning. Dagens Malina Abrahamsson möter honom och ställer frågan: Vad hände?
För att vara präst är Pär Österlund ovanligt aktiv på karriärsajten Linkedin. Han postar selfies och delar tankar om ledarskap. I sin presentation beskriver han sig som en ”framgångsrik och handlingskraftig förändringsledare” och att jobbet som kyrkoherde ”i praktiken innebär vd”.
Han arbetar i Finspång församling, men jag möter honom i Stockholm där han är på besök för att utbyta erfarenheter med en kyrkoherdekollega som har liknande inställning som han. Med liknande inställning menar han framför allt att kyrkan bör vara relevant.
– Många inom Svenska kyrkan har bilden att vi fortfarande är en folkkyrka med bred förankring. Men det stämmer inte. Kyrkotillhörigheten går ju nedåt. Vi behöver förändra formerna, samtidigt som budskapet är detsamma: även fortsatt ska kyrkan stå för stabilitet och vara en tillflyktsort för människor.
Pär Österlund är vänlig och välartikulerad, en person som talar snarare än pratar. Då och då hörs en antydan till östgötska.
Jag har stämt träff med honom för att han verkar vara en annorlunda präst – en som gärna går på näringslivsmingel och som har startat ett holdingbolag för kyrkans kringverksamhet.
– Jag får ofta höra att jag är okonventionell, men jag har inte den bilden av mig själv; jag är så inne i det jag gör. Men sedan inser jag också att jag nog skiljer mig från mängden.
Bar alltid prästskjorta
Pär Österlund prästvigdes 2003 för Visby stift. Han hade först prövat med Härnösands stift, men där hade de synpunkter på hans klädstil.
– De frågade: ”Hur ska du kunna möta folk om du ser ut så där?” Men jag tycker inte att man behöver se sjavig ut bara för att man jobbar i kyrkan!
Sommardagen då vi möts är Pär Österlund klädd i gråbeige kostym och blå skjorta som matchar med näsduken i kavajfickan. Han smälter in i vimlet i centrala Stockholm, men jag föreställer mig att han kanske sticker ut i Finspång, som är en gammal bruksort. Tidigare bar han alltid prästskjorta, men slutade när han märkte att kragen kunde göra människor obekväma. De som har stämt möte med honom – sorgehus eller vigselpar – vet ju ändå att det är en präst de ska möta, resonerar han i dag.
Däremot har han alltid klätt sig propert, alltid gillat det klassiska herrmodet. Det lärde han sig från sin morfar – ingenjören som vägrade lämna huset utan slips. Pär Österlunds föräldrar skilde sig ganska tidigt och därför fick han tillbringa mycket tid hemma hos sina morföräldrar på Vikbolandet. Varken föräldrarna eller morföräldrarna var särskilt religiösa och Pär Österlund blev döpt först som treåring. Men dopet blev betydelsefullt.
– Min mamma påstår att jag allt sedan dess sa att jag ville bli präst. Jag arrangerade kyrkorum hemma och använde en kista som predikstol för att predika för familjen. Det som började som en lek blev sedan som en sorts självuppfyllande profetia. Om någon frågade: ”Vad ska du bli när du blir stor, Pär?” svarade jag: ”Präst.” Från och med mellanstadiet kallades jag för ”Prästen” i skolan. Alla visste att det var det jag skulle bli.
Jag tror att jag lockades av att bli någon som andra såg upp till, någon som hade en position och blev lyssnad till.
Längtade efter att predika
Pär Österlund drogs till kyrkan och promenerade på egen hand dit på söndagarna. Bland de dussin församlade människorna var han det enda barnet.
– Jag var fascinerad av allt som hände i gudstjänsten, av liturgin, och har inget minne av att jag tyckte att det var tråkigt. Kanske gav det mig en känsla av trygghet och sammanhang.
– Och jag längtade efter att själv gå upp i predikstolen. När jag satt i kyrkbänken som ung tänkte jag: Kan inte prästen bli sjuk så de kan fråga mig om jag vill ta hans plats? Jag tror att jag lockades av att bli någon som andra såg upp till, någon som hade en position och blev lyssnad till.
Hade du något gudsmöte som barn som präglade dig?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag är alltså ingen så där överdrivet känslomässig person, utan tar det för vad det är. Men någon gång minns jag att jag var i mitt rum hemma hos mamma. Jag var ledsen över någonting och då fick jag för mig att jag såg ett vitt sken utanför. Jag tolkade det som en ängel, men det kan också ha varit inbillning.
Pär Österlund läste till präst på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala och blev under studietiden aktiv i den högkyrkliga församlingen S:t Ansgar. Där firar man gudstjänst med rökelse och evangelieprocession. Dessutom gick han med i SSB – Societas Sanctæ Birgittæ – en sammanslutning av män och kvinnor inom Svenska kyrkan som vill vörda den heliga Birgitta. De är kända för sin dragning till det katolska, och för att vara teologiskt och liturgiskt konservativa. På många sätt är de motsatsen till den samtidstillvända kyrka som Pär Österlund i dag argumenterar för.
Jag funderar på vad som gjorde att han ändrade sig så tvärt. Först är han lite tveksam till att berätta, men när han väl har börjat forsar orden fram. Det känns lite som att pilla bort en sårskorpa och märka att såret inte riktigt är läkt.
Jag kände mig sviken både från de liberala och från de konservativa.
Anmäld till domkapitlet
Pär Österlund berättar om hur han 2011 arbetade som präst utanför Norrköping. Under ett möte med andra präster uppstod en diskussion kring kvinnliga präster. Pär, som vid den här tiden var gift med en kvinnlig präst, försökte förklara hur de högkyrkliga resonerar – men uttryckte sig klumpigt, vilket fick som konsekvens att han anmäldes till domkapitlet. Illvilliga rykten spreds snabbt och han blev uppkallad till ett tillrättavisande samtal hos biskopen. I samma veva skilde han sig och fick jobb i en annan församling – där kyrkoherden var kvinna. Därmed blev han ombedd av SSB:s ledning att lämna SSB. Senare skulle han frias av domkapitlet, men skadan var redan skedd.
– Jag kände mig sviken både från de liberala och från de konservativa. Jag blev en persona non grata, konstaterar han.
Pär Österlund hamnade i en depression, djupt besviken på kyrkan. Men att byta bana var inget alternativ.
– Jag hade ju gått en lång utbildning och byggt hela mitt liv på att vara präst, det var ju hela min identitet.
Han medger att det han upplevde var långt ifrån det prästliv som han förutsett när han satt i kyrkbänken i landsortsförsamlingen i Vikbolandet och längtade efter att predika. Vägen framåt blev en sorts omorientering, där han ifrågasatte sådant han tidigare tagit för givet, både vad gäller teologi och kyrkliga strukturer. Om han tidigare läst Bibeln nästintill bokstavligt, tog han nu fasta på bildspråket. I dag är han inte längre övertygad om att Jesus uppstod i köttet, utan menar att uppståndelsen har en djupare existentiell mening. I och med sitt nya jobb i Norrköping knöt han också kontakter i näringslivet – och kände sig hemma.
Kyrkan blir obegriplig
I dag lånar han gärna språk och metoder från företagsvärlden för att beskriva hur han önskar att kyrkan ska arbeta; han talar om att ”vara en fri aktör som konkurrerar på en marknad”. Även om det var just liturgin som han själv drogs till som barn, är han i dag förvissad om att samhället har förändrats så pass mycket och så pass snabbt att folk inte har samma tålamod med traditionella gudstjänster.
– Många upplever en distans till gudstjänsten såsom den ser ut i dag. Språket och liturgin ligger så långt ifrån människors vardag att kyrkan nästan blir helt obegriplig.
– Av evolutionen lär vi oss att den som kan anpassa sig, överlever.
Men ska inte kyrkan vara en motkraft till kommersialisering och nyttotänk?
– Jag tror att kyrkan ska vara en medkraft, svarar Pär Österlund nöjt.
– Som i all marknadsföring handlar det om att först skapa kännedom och förtroende. Och det handlar mycket om personligt ambassadörskap. När jag tar plats i olika sammanhang betyder det också att kyrkan tar plats. Min önskan är att alla medarbetare är ambassadörer. Sedan är ju inte alla lika bekväma att ta plats, och det får man ha respekt för.
Pär Österlund blev kyrkoherde i Finspång 2020 och tog direkt tag i det han upplevde inte fungerade. Han säger att han var tvungen att ”ha hårda nypor” och flytta om en del i personalen, vissa fick sluta. Alla var inte glada över processen och runt om på Finspångs anslagstavlor sattes det upp affischer där Pär liknades vid Hitler. Han beskriver det som obehagligt och polisanmälde händelsen, men var ändå övertygad om att han gjort det rätta – om än lite för snabbt efter att han tillträtt. Dessutom hade han kyrkorådet på sin sida.
Kort därefter satte han i gång ett förändringsarbete: Alla medarbetare – präster, vaktmästare, kantorer och administratörer – skulle gå utbildning i gruppdynamik och beteendemönster som ledarskapskonsulten Johan Lindahl höll i. Pär Österlund säger att allt detta har gett resultat. På Linkedin skriver han: ”Jag har byggt upp en väl fungerande #ledningsgrupp, en bra arbetsmiljö, en tydlig organisation med tydliga #mål och #riktlinjer”.
– Sedan så tycker jag, om jag ska vara helt ärlig, att Svenska kyrkan och Linköping stift kanske inte riktigt har uppmärksammat den resa som vi har gjort i Finspångs pastorat. Och den resan är inte bara min, utan den har alla bidragit till. Det vill jag verkligen betona.
På LinkedIn skriver du att du är som en vd. Varför då?
– Jo, därför att ingen människa vet vad en kyrkoherde gör. Det är ett ord som är väldigt långt ifrån människors verklighet. Jag försöker använda ett språk som folk förstår, säger Pär Österlund och berättar att hans stil har väckt irritation – men bara inifrån kyrkan.
– Någon skrev ”Tröttnar du aldrig på ditt ordbajseri och att ta selfies på dig själv?”. En sådan reaktion skulle jag aldrig få från näringslivet.
– Och jag kan känna att jag blir trött på kyrkan när jag hör sådant. Att det är där man sätter fokus.
Anledningen till att Pär Österlund lägger upp så många selfies är helt enkelt att han märkt att hans inlägg på så sätt får större spridning, berättar han. Och tack vare sin aktivitet på Linkedin har han fått föreläsa i andra församlingar om hur man lyckas på sociala medier. Han har också blivit inbjuden till näringslivsevent. Och fått modellkontrakt!
– Ja, det var väldigt roligt. Jag blev upptäckt och tillfrågad om jag ville bli en Golden Age-modell. Sedan visade det sig att jag egentligen var för ung för att bli det, men då sänkte de åldersgränsen.
Än så länge har Pär Österlund bara gjort några få modelljobb, men fler väntar. Bland annat ett då han ska fotas i prästskjorta. Inspirationen kommer från en kalender med snygga katolska präster.
[ Väggalmanacka med ”heta präster” skapar debatt ]
Finns det en risk att det blir ett för stort fokus på dig som person?
– Nej, jag har inget problem med att det blir fokus på mig, säger han och skrattar.
– Jag mår bra av att stå i centrum. Jag presterar bättre. Den enda risken skulle väl vara om det blev en personkult kring mig, men så upplever jag det verkligen inte.
Pär Österlund betonar att han fortfarande firar relativt traditionella gudstjänster. I sin roll som kyrkoherde ingår att predika och celebrera mässan.
– Det finns en målgrupp som gudstjänsten är otroligt viktigt för, så den ska vi absolut inte ta bort. Samtidigt måste vi vara medvetna om att våra ekonomiska medel kommer från alla våra medlemmar och att de förväntar sig att göra så mycket bra grejer som möjligt. Jesus sa inte att vi ska göra några få till lärjungar, utan alla. Det betyder att vi måste ha kvantitativa mål. När resurserna blir mindre måste vi arbeta effektivt och ständigt utvärdera vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Men det som Gud gör i en människas liv går väl inte riktigt att mäta?
– Nej, men det bör inte hindra oss från att göra vårt bästa. Kyrkan har alltid arbetat strategiskt. Se bara på Paulus!
[ Joachim Berner: Vi borde skapa ett andligt folkhem ]
---
Fakta: Pär Österlund
Ålder: 46 år.
Familj: Gift med Anna, barnen Ebba 16, Claes 5 och Beata 3 år.
Bor: Svärtinge mellan Norrköping och Finspång.
Gör: Kyrkoherde i Finspångs församling.
---
